Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Jo, det är en helt annan sak. Men så vitt jag förstår så har jag inte möjligheten att välja att enbart donera mina organ (efter min död) till anhöriga.

Gäller det njure eller liknande, som jag kan donera trots att jag inte är död, så skulle jag inte heller tveka. Men när jag har dött ska ingen skära, tömma och sy ihop mig (om de ens gör det sistnämnda).

Jag förstår inte hur du menar. Det hela handlar ju om att jag efter min död inte vill bli uppskuren, tömd och sedan ihopsydd. Jag blir ju inte tömd om jag lever och tar emot organ :S

Jag begravs väl inte utan organ om jag har fått ett utplockat ersatt under min livstid?

Förankrad tro? Så min tro räknas inte, för att den inte är religiös?

Därför att jag har varit aktiv inom debatten ganska länge och aldrig hört ett ljud om organdonation eller behovet av det någonstans utanför västvärlden.

Men jag får ju ändå inte bestämma vem lungorna ska gå till. Så det finns ju ingen garanti för att de tillfaller min dotter.

Min tro är full och fast. Även om den inte tilltalar dig.

Haha, inte ens under respiratorbehandling (som hjärndöd) vill jag få mina organ utplockade. Och jag anser inte, precis som sjukvården, att man är levande när man är hjärndöd och blod- och syretillförsel styrs av en maskin.

Du får tycka vad du vill Turligt nog är min kropp min och även besluten kring den mina. Mina känslor ska inte behöva kvävas pga vad normen anser vara moraliskt rätt.

För övrigt förväntar jag mig inte att organ ska finnas att tillgå om jag vore i behov.

Mitt liv är väldigt viktigt för mig och därför skulle jag gärna ta emot organ om jag behövde. Men efter min död vill jag bli lämnad ifred.

Även egoister har rätt till livet.

Alltid lika intressant att se hur upprörda människor blir när de hör talas om åsikter som inte överensstämmer med deras egna. Etik och moral handlar i mina ögon om att bejaka andras intressen och respektera andras känslor och åsikter - utan att lägga något värde i dem. Enligt mig har alla människor rätt till livet, oavsett livsåskådning, religion, åsikter, känslor, brott, utanförskap etc.

Nu har ni alla hjälp mig en bit på vägen i mitt fördjupningsarbete i etik som jag arbetar med. Tack för det

Såna här inlägg gillar jag; där min motdebattör försöker förstå istället för att låta sin ilska lägga i bromsen. Det har aldrig fungerat att föra en etisk diskussion genom att idiotförklara, förlöjliga eller övertyga (som många andra i tråden visar prakexempel på).

Dilemmat handlar ju egentligen inte alls om att övertyga människor som jag själv att anmäla sig som donatorer, utan om att förstå varför människor känner och resonerar som de gör. Jag har struntat i att svara på många av inläggen i tråden, eftersom att de inte ger någonting. Min åsikt i frågan kan läsas i TS. Den kommer inte förändras i dagsläget. Mina känslor är också redogjorda för på olika ställen i tråden, men de sägs "sakna logik" eller vara "motsägelsefulla" - hur man nu kan förklara en levande människas känslor som motsägelsefulla. Känslor är varken något man rår för eller kan förändra över en natt. Om man nu vill eller behöver förändra dem.

Är det så svårt att respektera andra människors religiösa- eller ickereligiösa livsåskådning? Är det konstigt att det uppstår konflikter i samhället när ingen gör ett försök att förstå den andra parten?

Oj, det var en riktig otrevlig människosyn du har.