Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

Jag är precis som du Konkelbär så sett att jag kan tänka mig att ta emot men inte att ge.
Av andra men liväl egoistiska skäl!

Har svårt att sätta ord på det hela utan att få det att låta helt urbota jättefånigt!
Jag lever med någon slags tro att själen lever i hela min kropp. Att plocka bort en bit får mig att känna att en del av min själ är ute på villovägar!
Har diskuterat det med min sambo flertalet gånger och jag önskar verkligen att jag kunde känna så som han gör!
Han känner nämligen att en del av honom "lever vidare"  och den vetskapen gör att han känner sig trygg.
Jag själv kan inte ta till mig tanken av att min själv delvis lever kvar! För mig är det mer som att min själ är ute på villovägar och inte får chans till ro....
Om ett organ i min kropp dör, så dör även den delen av själen. Om ett organ skulle sättas in så börjar min själ att samspela med den själ som finns i det organet.
Tycker det är jättesvårt att sätta ord på sådana här saker framförallt som allt mest är luddiga känslor som till stor del saknar verklighetsförankring.

Ärligt talat så skäms jag över just dessa känslor!
Jag är en sån mäniska som gör allt jag kan för att leva som jag lär och jag har alltid haft svårt för folk som säger åt andra att göra si men själv gör så...

Jag tycker verkligen att det är beundransvärt av folk att vara så osjälviska att de delar med sig av sin kropp!
Idag är det för mig helt otänkbart men jag hoppas att jag en dag kan komma att ändra mina tankar och åsikter.

Har man rätt till livet pga av någon annans uppoffring då?

Man är egoist om man kan tänka sig ta emot men inte ge!
Nu ställde jag dessutom frågan till Konkelbär och hennes djupa etiska diskussion och jag tycker handlingen i sig är väldigt självisk! Jag har tagit ett beslut om vad JAG vill göra med MIN kropp. Sen önskar jag att jag också kunde ta ett beslut att MINA organ i första hand skall gå till någon annan människa som sagt ja till donation! Inte till någon egoist som bara vill ta emot. Men nu kan jag inte göra det....men väljer ändå att donera för det känns för mig inte rätt att ta emot om jag inte själv säger ja!

"Socialt ordnad situation och inga psykiska problem är andra krav, då eftermedicineringen fordrar noggranna rutiner hela livet"
www.karolinska.se/KLARUT/Karolinska-Lar-Ut-Te.../

Så jag behöver troligen inte ens fundera över punkt 2 och 3

Alla vuxna människor ansvara för alla sina val.

Att ts vill behålla sina organ för att begravas/brännas med dom är ett val som inte förtjänar min respekt, oavsett om skälet är ondska eller vidskeplighet.

 

ts inställning är att det är bättre att begravas intakt än att inte göra det (varför det skulle vara bättre vete gudarna, men det är iaf ts åsikt) 
Men hon är ändå beredd att ta någon annans organ och låta denne begravas ointakt för att förbättra den egna livskvaliteten. 
Hon utsätter alltså donatorn för just det hon själv fruktar så till den grad att hon är villig att låta människor dö för att slippa det för egen del.

Det är ondska

(hon kommer ju inte att begravas "intakt" om hon tar emot ett donerat organ iom att det trasiga hjärtat/njuren/levern ändå inte kommer att sitta kvar i hennes kropp när hon dör om det skulle ersättas med ett donerat organ. Den paradoxen kanske ts kommer att förklara längre fram?) 

Att låta någon dö är inte samma sak som att ta livet av någon. (ts är beredd att låta människor dö för att slippa donera sina organ efter sin död)

Så länge människor dör i väntan på nya organ är alla som inte donerar medansvariga

well, min bestämda åsikt är att alla som väljer att inte donera sina organ efter sin död bär skuld till att människor dör.

Jag håller var och en av dom ansvariga för de konsekvenser deras val orsakar 

Inga åtgärder inom vården bör bygga på moraliska/etiska ställningstaganden hos patienten ifråga. Vad är det för trams? Det blir i så fall ett rensande utan dess like och vem ska sätta standarden egentligen? Ska man som vårdpersonal stå med armarna i kors och vänta ut en "moraliskt förkastlig" (vad nu det innebär)  person om den håller på att dö? Ska man ens få kalla sig vårdpersonal om man tycker det är rätt väg att gå? Det om något är väl ett djupt oetiskt resonemang.

Det enda jag tycker man rimligen kan begära är att en person som får nya organ ska ha möjlighet att ta hand om dem på bästa sätt. Och den typen av utredningar görs ju alltid innan man ens kan komma ifråga för att få ett organ så det handlar knappast om att kräva ett hjärta och bara få det. Utredningen är tajt och sedan krävs det  ett livslångt åtagande för att kunna leva med det också. Ingen dans på rosor, direkt.