Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

För mig är organdonation lika med skändning. Men på samma gång skulle jag vilja motta organ för att rädda mitt eget liv. Men om jag tvingades donera mina organ efter min död - det vore den värsta av kränkningar i mina ögon. Bara tanken ger mig oerhörda ångestkänslor. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.

Påminner om alla barn och även vuxna, runt om i världen som aldrig någonsin kan få möjligheten att ta emot organ. De allra flesta får inte det. Men denna debatt stannar gärna inom västvärlden kan jag tycka. Det är en indirekt värdering att västerländska människor har högre värde än andra.  Inte min egen värdering dock, utan vad debatten och ämnet genomsyras av.

Men då är frågan - är inte jag värd samma kvalitativa vård som Clas-Göran som väljer att donera sina organ? Förtjänar inte jag livet lika mycket som alla andra?

Ska mina känslor och åsikter för det första sakna värde, och sedan också bestämma vilken sorts vård jag har rätt att få? Är DET moraliskt?