Jag tänker inte donera mina organ, men jag tar gärna emot organ.

För mig är organdonation lika med skändning. Men på samma gång skulle jag vilja motta organ för att rädda mitt eget liv. Men om jag tvingades donera mina organ efter min död - det vore den värsta av kränkningar i mina ögon. Bara tanken ger mig oerhörda ångestkänslor. Min önskan är att få bli begravd. Hel, på samma sätt som jag kom till jorden. Mina organ är mina och ingen annans. Och jag vill inte, av tusen anledningar, fungera som organbank åt andra människor. Vi föds och vi dör. Så är livets cykel.

Påminner om alla barn och även vuxna, runt om i världen som aldrig någonsin kan få möjligheten att ta emot organ. De allra flesta får inte det. Men denna debatt stannar gärna inom västvärlden kan jag tycka. Det är en indirekt värdering att västerländska människor har högre värde än andra.  Inte min egen värdering dock, utan vad debatten och ämnet genomsyras av.

Men då är frågan - är inte jag värd samma kvalitativa vård som Clas-Göran som väljer att donera sina organ? Förtjänar inte jag livet lika mycket som alla andra?

Ska mina känslor och åsikter för det första sakna värde, och sedan också bestämma vilken sorts vård jag har rätt att få? Är DET moraliskt?

Utveckla gärna vad du menar med dubbelmoral (omoral).

Jag är, precis som alla ni andra - utan undantag - på olika sätt renodlade egoister. Enda skillnaden i detta är att ni inte delar mina känslor och åsikter. Men egoister är vi allihop. Det är den sidan hos mig, min instinkt att till varje pris överleva, som får mig att, om så vore, tacka ja till organ. Och av samma skäl - egoism - tänker jag inte donera mina organ. Jag vill begravas hel. Utan uppstyckning, utan tomrum inuti kroppen. Min kropp - jag bestämmer hur och vad som får ske med den. Detta är mina känslor - och de borde inte ligga till grund för vilken sorts vård jag ska få mottaga.

Dubbelmoral existerar inte. Följer man inte gällande moral är man helt enkelt oetisk och omoralisk. Vilket du snarare borde kalla mig, eftersom att jag inte följer ledorden "Du skall göra allt det för människorna, som du vill att människorna skall göra för dig". Jag har en annan etisk uppfattning än normen (uppenbarligen) och följer den med samma övertygelse som alla ni andra följer era.

Kort och gott: Jag är en egoist. Precis som ni är - när ni kör bil, skiter i att barn i Uganda inte får några organ, eller när ni äter kött, bär päls.

Mina största rädsla handlar inte om att begravas utan organ i första hand - utan om att få dem utplockade.

Så resonerar ni också i olika omfattning: annars hade fler reagerat på att de allra flesta människor i världen aldrig har tillgång till organ, oavsett behov. Men man väljer att se till sig själv och sitt närmaste.

Mina största rädsla handlar inte om att begravas utan organ i första hand - utan om att få dem utplockade.

Jag begravs väl inte utan organ om jag har fått ett utplockat ersatt under min livstid?

Därför att jag har varit aktiv inom debatten ganska länge och aldrig hört ett ljud om organdonation eller behovet av det någonstans utanför västvärlden.