Hej!
Jag har valt att berätta för en liten krets, de som var tvungen att få veta och närmaste familjen. Till de som jag var tvungen att berätta för var min chef och mina närmaste kollegor, som direkt påverkades av min frånvaro under tiden för utredning. Jag arbetar som lärare, så frånvaro från jobbet går inte omärkt förbi. Jag har dock bra kollegor, som ställer upp och dessutom håller tyst. Jag tillhör dem som inte vill att andra ska veta, för jag vill inte ha frågorna om hur det går osv.
För mig går det upp och ner gällande funderingarna och hur de påverkar mig. Jag är rätt gammal (snart 37) och har klarat mig bra utan barn hittills, så jag lär väl överleva det faktum att det är för evigt om det nu blir så. Det som känns värst för mig är det faktum att min oförmåga även drabbar min sambo. Jag vill inte att han ska behöva ge upp egna barn för att jag inte duger till att få några. Kan dock tillägga att han är väldigt stöttande och absolut inte vill att jag ska känna mig skyldig. Hur hanterar ni andra detta?
Jag har, som jag tidigare nämnt, en tvillingsyster som jag hoppas ska kunna ge mig ett ägg om det visar sig att mina är helt värdelösa (AMH 0,49 i november). Den 11/4 har vi första besöket vid Karolinska i Huddinge, så då får vi se efter det. Jag hoppas att jag så småningom kan få några besked om varför läget ser ut som det gör. Jag åt minipiller i flera år innan vi började försöka få barn och hade då ingen mens alls. Nu undrar jag om detta kan ha påverkat äggkvalitén... Alla gynekologer jag träffade sa under tiden att det inte var någon fara, men ändå går tankarna till att jag kan ha sabbat mina egna möjligheter att få barn.
Jag håller med om att det känns skönt att veta att man inte är ensam i detta!
Håller tummarna för er alla!