har testat och på em urin....och 
Jag är helt förkrossad!
Tog AMH-prov för ca 1 år sedan och hade då 0,529. Jag tog ett nytt prov för ett par veckor sedan, inget som jag oroade mig speciellt mycket för då både IVF-enheten och gyn sa att provet inte varierar så mycket på ett år. Fick provsvaret nu: 0,2!!!!
Vad f-n ska jag göra nu??!! Är det helt kört? Varierar AMH-värdet beroende på vilken dag i cykeln man tar provet? Förra året tog jag provet på dag 3, denna gång tog jag det på dag 20.
Så otroligt ledsen, känns som att jag har förlorat allt hopp...
Nu har jag pratat med fertilitetskliniken på Huddinge. Alla är lika frågande som jag när det gäller hur mycket mitt AMH-värde har sjunkit på kort tid. Nu verkar de inse att det är lite bråttom. Jag har i dagsläget väntat 1 år och 7 månader, inget illa ment men ibland är det frusterande att se hur de med högre värde än mig får gå före i kön eller i en snabbkö på grund av deras värden. Jag tog upp det med och nu skulle de diskutera i em och höra av sig på måndag för att se om jag kanske kan börja redan denna månad. De sa att jag får testa en gång och se om det går att få fram några ägg över huvudtaget
Det jag tycker är konstigt är att jag för en månad sedan hade 7 folliklar och det borde väl betyda att jag producerar ägg. eller?
DHEA låter mycket intressanr. Det är bara att hoppas att studier kring DHEA kommer igång i Sverige.
Tack för allt ert stöd!
Nu har de hört av sig från Karolinska, spraystart i övermorgon för mig. Jag ska köra långa metoden med Suprecur och sedan Gonal F. Det ska bli spännande att se om det går att krama fram några ägg ur denna arma kropp 
Känns så skönt att få komma igång!
Hej alla!
Nu har jag genomgått hela behandlingen och har mått skit rent ut sagt. Inte så himla många biverkningar förrutom att jag har varit helt sjukt deprimerad. Det har varit en kamp att komma upp ur sängen på morgonen och jag har inte klarat av att vara ensam vid något tillfälle. Jag går nu och pratar med en kurator på KS och hoppas att det ska hjälpa lite. Mitt nya AMH-värde (0,2) i kombination med den första läkaren vi träffade på KS knäckte mig helt. Jag har i alla fall blivit lovad att inte behöva träffa den läkaren igen.
Fast nu ser det liiiiite ljusare ut, vi var på VUL i fredags och de hittade 6 äggblåsor, yes!! Jag trodde att de kanske skulle hitta en eller två om vi hade tur, så vi är jättenöjda med resultatet så här långt. Jag har sprejat med Supricur och sedan injicerat Menopur 450 mg. På måndag är det äggplock för vår del, är lite nervös. Ni som gjort det tidigare, gör det ont?
Ta hand om er!
Väntar på nytt försök:
Planerat ET/FET:
Malbert - slutet av mars, äggplock 29/2
Ankaja AMH 0,2 Äggplock 28/2 IVF försök 1
Ruvar:
Gravida:
Övrigt:
Nu är jag hemma igen efter äggplock. Tyckte att det var piece of a cake tills för ett par timmar sen när smärtstillande slutade verka, fy fasen vad ont jag har nu. Det är tur att jag har en snäll sambo som springer med värmekudde, alvedon och choklad (alla vet väl att choklad gör att det känns bättre).
Det bästa med dagen är resultatet: 7 ägg! 
Jag är mycket stolt! Hur man nu kan vara det, det är ju inget man direkt kan påverka. Nu känns det som vi har alla chanser att lyckas. Det ska bli spännande att imorgon få reda på hur många som blivit befruktade (att det skulle kunna vara så att ingen är befruktad tänker jag inte ens tänka på).
På torsdag är det dags för ET...
6 stycken fina embryo av 7 möjliga! Yes!!!!!!!!!!!
Stort grattis Malbert! Vad roligt för dig!!
Malbert - det var verkligen en framgångshistoria! Stort grattis!! Min läkare har sagt att med mina värden är "att bli gravid med egna ägg som att vinna högvinsten på lotto". Det gör ju faktiskt folk. Och du har precis visat att det är möjligt. Hoppas allt ser bra ut nästa gång - stort lycka till!
Ankaja - det var ju ett superresultat! Håller tummarna för guldägget!
-------------------------------------
En fråga till er alla, eller egentligen två: har ni fått något svar på varför era värden är så här? Jag har fått ta en rad kompletterande tester (sköldkörtel, kromosomanalys mm) men allt ser egentligen helt normalt ut. Jag inser att jag nog aldrig kommer att få veta orsaken, och kanske spelar inte det någon roll - det förändrar ju inte situationen.
Det hänger nog ihop med min andra fråga: hur gör ni för att orka med allt annat? Jag har ett rätt så krävande arbete, med mycket ansvar och stora förväntningar på det jag ska leverera. Just nu förstår jag inte alls hur det ska gå ihop. Jag har berättat för min chef + de närmaste kollegorna vad jag går igenom, men försöker hålla isär jobbet och privatlivet så gott det går. Igår insåg jag att det inte funkar - gick från det ena mötet till det andra med gråten i halsen och fick bokstavligt talat bita mig själv i tungan för att kunna samla ihop mig och fokusera på nytt.
Förlåt att jag blandar gratulationer med mina egna negativa tankar i samma inlägg - just nu tycker jag bara att det hela är rätt så tufft