Inlägg från: Limpan 83 |Visa alla inlägg
  • Limpan 83

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    De ringde redan idag och meddelande att allt såg jättebra ut!!! Jag är överlycklig! Nu ska jagfösöka njuta!

    Lindis: Jag köpte tester från billigatester.se, de visar tidigpositivt tidigt :)

    Kram

  • Limpan 83

    Bara bra med mig :)

    Lise W: vad skönt att allt ser bra ut. Kul att du är gravid igen!

    Millan: Spännande med BIM snart! Du får hålla oss uppdaterade!

    Kram

  • Limpan 83
    AlidaC: Ja denna tråden har varit min räddning. Här vet vi precis hur det känns och vi har alla gått igenom samma sak.
    Jag tänker också mycket på min lilla pojke och undrar hur det hade blivit. han skulle ha varit här nu. Men varje gång så slutar det med att jag ändå tänker att vi tog rätt beslut. Vi gjorde det som kändes bäst för oss. Men visst hamnar man i chock! Tror inte att det ska kunna hända en själv.

    Sörj, var ledsen, prata mycket om det och hur ni känner. Det kommer bli bättre. Man kommer nog alltid att sörja det barnet man aldrig fick. Men du kommer att se ljusare på framtiden och hitta krafter igen.

    Fråga precis vad du vill och skriv av dig här inne!

    Stor kram
  • Limpan 83

    Tråkigt att det inte tog sig Millan, men det är bara att ligga i igen. Du vet ju som sagt var att du kan bli gravid. Det kommer komma ett plus snart. Är ju omöjligt att släppa dem tankarna nu när man är mitt uppe i dem. Extra svårt också när man varit gravid ett tag och plötsligt inte är det längre.

    AlidaC: Skönt att du har en förstående chef. Det kommer kännas bättre för varhe dag. Tror att det är bra att göra som du gör, att bearbeta det på olika sätt. Minnesbok låter ju toppen!

    Själv var jag mitt uppe i min C-uppsats och eftersom att jag skrev den ihop med en annan tjej hade jag inget val än att bita ihop och jobba med den varje dag. Min sambo hade lite svårt för att prata om det som hänt så jag bar mycket inom mig. Nu idag kan jag må riktigt dåligt ibland. Som häromdagen låg jag nog i sängen hela dan och grät och var ledsen. Känner mig så dålig ibland på något vis. Men det blir bättre när jag får prata om det med någon. Kommer alltid i slutändan fram till att vi endå gjorde det som var rätt för oss.

    Stor kram

  • Limpan 83

    Hej!

    Längesedan jag var in här. Har fullt upp på jobbet, långa dagar och mycket. Är helt slut när jag kommer hem.

    Lise: Jag förstår precis din känsla och din oro. Jag ska på RUL nu på fredag. Jag kan inte somna på kvällarna nu för att jag är så orolig. Jag kommer att vilja blunda och hålla för öronen tills dess att allt är klart och de säger att det ser bra ut. Är så rädd för att de ska hitta något avvikande. Jag skulle aldrig orka med det en gång till.
    Vad skönt att allt såg bra ut för dig!!

    Stor kram till er alla

  • Limpan 83

    Hej!

    Var på RUL idag. Allt såg bra ut!! Tårarna rann när hon sa att hon inte kunde se något avvikande. Allt var som det skulle enligt henne. Vi fick även veta könet, vi ska få en pojke!! Jag är överlycklig! Det skulle ju ha blivit en kille förra gången så det kändes bra på något vis. Nu ska jag försöka slappna av lite och njuta av min växande mage.

    Hur är det med er andra?? Hur mår ni? Något nytt som hänt?

    Kram

  • Limpan 83

    Millan: Hur går det? BIM imorn? Håller mina tummar så hårt jag bara kan och hoppas på dig nu!!! Klart att det går bra denna gången! Något annat finns inte.

    Kram

  • Limpan 83

    Millan!!!! det är ju fantastiskt! Blir så otroligt glad för dig! Nu går det bra, det finns inget annat! Uppdatera sen när du kommer hem.

    Jo tack, jag mår bra. Illamåendet har lagt sig men istället har jag sura uppstötningar och halsbränna samt ont i ryggen. Men allt är bättre än illamåendet. Fysisk smärta kan jag klara av. Att må illa är mer jobbigt psykiskt :( Hoppas att du slipper illamåendet.

    STOR KRAM

  • Limpan 83

    Millan: Jag har hört samma som Lindis skriver. Tänker du göra mkp? Jag kände att jag var tvungen att göra det för att överhuvudtaget kunna slappna av lite. Men någonstans i bakhuvudet gnager ändå tankar om att det kan ha missat något. Mitt RUL gick väldigt fort och hon som utförde det sa knappt ett ord. Jag kände mig så ledsen och besviken efteråt. Trodde att hon skulle vara lite extra pedagogisk med tanke på vad vi upptäckte vid RUL förra gången. Jag försöker slappa alla tankarna och njuta av att vara gravid, är ju ändå i v. 21. men tror inte att jag kommer kunna göra det innan jag har min lilla pojke hos mig och jag ser med egna ögon att allt är som det "ska".

    Ta en dag, en vecka, en månad i taget. Nu har du ju vul att se fram emot :) Sen blir det då kanske mkp och sedan RUL. Det kommer gå bra för oss alla nu!

    KRAM

  • Limpan 83

    Millam2: Mina tankar är hos er nu. Ni är mitt uppe i den värsta tiden. Efter detta kommer det bli bättre, för varje dag som går. Visst har man svackor ibland då man blir ledsen. Men livet går faktiskt vidare och jag ångrar inte mitt val. Det är ett val jag alltid kommer att få leva med men jag känner ändå innerst inne att det var det rätta för oss.

    Mitt avbrytande gick tyvärr inte så smidigt till. Jag fick reda på att något inte stod rätt till vid RUL och då var jag i v. 19. Vi tog fvp och hade redan innan svaret kom bestämt oss för hur vi skulle göra. Avrytandet skedde inte förräns i v. 21. Min "förlossning" blev långdragen. Jag kom in 9 på morgonen och vid kl 04 dagen därpå kom jag upp från operation efter skrapning. Min moderkaka lossnade inte. Runt midnatt fick jag epidural och styrax därefter satte det igång och då gick det väldigt fort.  Vi valde att inte titta på vår pojke. Jag orkade helt enkelt inte med det då. Jag kan inte idag säga att jag ångrar det, jag vet ju inte hur det skulle ha känts. Men jag vet att det finns bilder sparade om vi vill se. Tyvärr krånglade min moderkaka och jag fick sammanlagt gå igenom 4 skrapningar. Därför blödde jag ju lite extra i olika omgångar. Men efter ca 6 veckor blev jag gravid igen men det slutade dessvärre i missfall. 3 veckor efter missfallet blev jag återigen gravid och är nu i v. 22.

    Oron finns där även denna gången. Man tar inget förgivet längre. Det händer inte bara alla andra, det hände mig!!
    Ta hjälp av varandra. Sök tröst hos familj och de närmsta vännerna. Prata, prata och prata om det. Att älta det om och om igen gjorde att jag sakta sakta kunde släppa det mer och mer. Ta en dag i taget.

    STOR kram till dig!! Till er andra också såklart :)

Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort