Varför psykofarmaka när man är gravid?

Jag håller med dig.  Själv har jag även i tidigare inlägg skrivit om vikten och betydelsen av samtalsstöd och att samtalsterapi är visat precis lika effektivt som läkemedel mot mild till måttlig depression. (Svår depression är en annan sak - det är svårt att ha samtalsterapi med någon som inte lyssnar eller svarar på tilltal.)

Vad jag argumenterat mot på slutet är uttryck av typen "va, tror du på serotoninhypotesen fastän du är läkare" och "att snacka om serotoninet är ju rena rama tramset".  Enligt min erfarenhet från tjänstgöring som läkare inom psykiatrin fungerar SSRI utmärkt för de allra flesta, precis som du påpekar. Sedan finns det några där det inte fungerar alls. De flesta är också hjälpta av samtalsterapi, men inte alla är mottagliga för den heller.

Det är tur att det finns olika behandlingsmetoder att välja på. Att kategoriskt välja bort en metod, samtal eller läkemedel, är att se verkligehten med skygglappar.

Gulletroll, jag förstår att du är psykodynamiskt lagd och föredrar psykologiska förklaringsmodeller framför biologiska.

Dina inlägg jag citerar här ger en tydlig bild av det:
"Många menar på att dom "lider brist på ett ämne i hjärnan" - å de dom talar om då är oftast serotinenet.... det är bara ett förenklat påhitt och PR-trick av läkemedelsbolagen som större delen av befolkningen verkar ha köpt. Skrämmande!!"
och
"menar du på allvar att SSRI botar deppression? Sjukt att en läkare tror det!"

Sedan argumenterar du för att läkemedlen inte löser någonting: "medicin botar aldrig någon psykisk ohälsa, den lindrar dina symtom men botar ingenting!! Så egentligen tar man inte tag i grundorsken till ens smärta."

Men tydligen fungerar den hypotes du tidigare sågat, eftersom du ändå hävdar att "Jag säger inte att medicin är fel eller att det inte hjälper. Medicin är bra och i många fall livsnödvändig, oxå just för att ta till sig terapi o annan behandling." 
Så på något sätt anser du att det förenklade påhittet och PR-tricket ändå är bra och ibland livsnödvändigt??  Jag tycker det verkar som att du snurrat till argumentationen för dig själv.

Hur som helst. skulle du kunna svara på frågorna i mitt inlägg #437 till dig?  Citerar mig själv här för tydlighets skull:
"Och hur förklarar du att Alzheimerpatienter och personer med traumatisk hjärnskada och stroke drabbas av djupa depressioner i långt större utsträckning än andra personer med motsvarande svåra diagnoser?  Skulle det innebära att just hjärnskador skulle sätta djupare själsliga spår än spridd tjocktarmscancer??"

Jag är nyfiken på dina åsikter. Kan den ökade förekomsten av depressioner hos individer med härnskador (jämfört med andra svåra kroppsliga skador) vara orsakad av att just dessa individer är svårt själsligt påverkade av otäcka händelser i barndom och under uppväxten?  Eller kan det ha att göra med hjärnskadan?  Dessa personer har liten eller ingen vinst av samtalsterapi, kan jag ju tillägga...

Äsch, då!  Ta åt dig av berömmet - du har ju skrivit ett tänkvärt och bra inlägg!

Jag är för övrigt lite nyfiken på varför TS stödjer sin frågeställning om psykofarmaka till gravida genom att hänvisa till en studie av danska barn i åldrarna 0 - 17.
Om jag har förstått studien rätt var inte en enda av de studerade barnen gravid.

Tackar. Jag försöker att vara saklig, men jag dras ibland med av debatten precis som alla andra.

Tycker inte om att själv komma med osakliga och ogrundade argument i en debatt. Delvis för att det undergräver den åsikten man försöker framföra, och delvis för att man framstår som en idiot när någon sticker hål på de tomma fakta man fabricerat.

Omvänt blir jag imponerad av de som oavsett ståndpunkt kan vara sakliga och komma med vettiga argument.

Samtalsterapi (s.k. "samtalsstöd") hos psykolog är iofs också en terapiform.

Det kan inte vara så att din mamma fick antidepressiva läkemedel insatt på fel grund, tror du?

Du har alldeles rätt i att sorgereaktioner och andra variationer av glädje och olycka är någonting som ingår i livet. Att medicinera detta är fel, och dessutom blir man inte bättre - sorgen finns kvar.

Vad du däremot missat är att den som drabbas av sjukdomen depression (eller annan affektiv eller psykotisk psykiatirisk sjukdom) nästan alltid blir hjälpt av läkemedel.  Sjukdomstillståndet depression är inte en del av det vanliga livet.  Risken att dö om man drabbas av "äkta" depression är lika hög som risken att dö om man drabbas av hjärtinfarkt.

Däremot feltolkas ofta symtom, enligt min och mina psykiatrikollergors erfarenhet ofta på vårdcentraler. Man tolkar där ledsenhet, ilska och tårar som depression, vilket en psykiater sällan skulle göra (en depressiv person är sällan utåtagerande och oftare för apatisk för att gråta ut sin sorg).  Antidepressiva läkemedel skrivs alldeles för ofta ut till icke-deprimerade.

Det är inte enkelt att skilja på nedstämdhet, när man tappar livsglädjen, och sjukdomen depression. Bara för att nämna ett exempel kan de två te sig exakt lika, men nedstämdheten måste ha pågått en längre tid för att diagnosen depression ska kunna sättas.

Det är det här som är svårt. Att ha nedsatt ork, nedsatt eller ökad aptit, störd sömn, svårigheter att känna glädje, att inte se någon ljusning eller utväg...  Det kan ha många bakomliggande orsaker, alltifrån strikt invärtesmedicinskt med låg sköldkörtelfunktion, till näringsbristtillstånd, tillfällig nedstämdhet, sorgereaktioner, s.k. dystymi (ett tillstånd med kronisk lättare nedstämdhet) eller "äkta depression".  Det är bara de två sista som ska behandlas med antidepressiva, eftersom dessa läkemedel inte har någon som helst effekt mot övriga tillstånd.

För äkta depression av milt till måttlig grad vet man att strukturerad samtalsterapi och läkemedelsbehandling har lika bra effekt. Oftast vill kombinera båda behandlingsformerna.  Vid grav depression fyller samtalsterapi ingen funktion eftersomman inte är förmögen att ta tills sig en sådan behandling. Även vid måttligare depressioner är läkemedelsbehandling ofta en förutsättning för att patienten ska kunna svara på samtalsterapi.

Det är en gammal och tyvärr väl rotad missuppfattning att antidepressiva läkemedel är en "quick fix" och ger en konstlad glädje fast själen är sjuk.  Läkemedlets funktion är att återställa obalansen i hjärnan så att den "läker" och blir sig själv igen. Man lagar alltså felet.
Om depressionen återkommer efter kortare eller längre tid efter avslutad behandling är detta ett tecken på att lekemedlet givits under för kort tid så att man inte hunnit läka såren efter förra depressionen, och nästa behandlingstid blir därför längre.

OK, jag uttryckte mig lite oklart: för diagnoserna mild och måttlig depression kan man utan att gå emot gällande kunskap och vetenskap använda sig av samtalsterapi eller läkemedel, eftersom det ena inte är märkbart mycekt bättre än det andra i en större population.  På individbas svarar naturligvis viss bättre på samtal och andra på läkemedel, men eftersom ingen patient jag mött är född med tatueringen "SSRI" eller "SAMTAL" mitt i pannan så måste man prova sig fram och ingen av de två alternativen är alltså sämre att prova med först (i samråd mellan patient och läkare förstås).

Jag håller inte med dig, här och nu.

Om man ska få diagnosen depression "major depressive disorder" måste definitionsmässigt symtomen funnits i minst två veckor. "Plötslig depression" är ingen diagnos.  Jag har stött på individer som tappat lusten att leva på bara några dagar, men då kan de omöjligt få diagnosen depression.  Senare (efter två veckor, för att vara mer precis), men inte omedelbart.

Det är helt omöjligt att skilja depression från t.ex. hyopthyreos, B12-brist eller begynnande demens med sakttningsskalor. Symtomen och svaren på skattningsskalorna blri exakt desamma.
Kriterium D i DSM-IV nämner att man ska inte bara vara depressiv vid undersökning, samtal eller skattningsskalor, utan man måste också ha uteslutit annan bakomliggande genes om det ska vara depression. Och detta låter sig icke göras med en skattning.
 "Normal deppighet" kan ge ungefärligen samma resultat, men med tillräckligt skarpa instrument så går det naturligtvis.