De flesta meningsskiljaktigheter i vårdnadstvister handlar inte om vad som är sant eller falskt, utan vad parterna utifrån sina egna värderingar upplever som moraliskt rätt(färdigt) eller orätt(färdigt).
T.ex. om ena parten säger att det bästa för barnet är att ha ett huvudsakligt boende, och den andra parten menar att det bästa för barnet är att få ha en likvärdig relation till båda sina föräldrar.
Den typen av värderingar kan inte "bevisas" – eftersom det handlar om hur viktiga man tycker olika saker är, och den typen av saker kan inte bedömas utifrån sant/falskt.
När det gäller sånt är därför "bevis" ganska meningslöst – de förutsätter nämligen det som ska bevisas.
Om det däremot gäller rena faktapåståenden, som "h*n ser inte till att barnet tar sin medicin regelbundet" så kan verkligen bevis betyda något för att just fastställa vad som är sant/falskt på ett intersubjektivt sätt.
Slutligen, även om en sak är sann är den inte nödvändigtvis relevant. Det är sant att jorden är rund, men det är en sanning som är helt irrelevant i ett vårdnadsmål. På samma sätt kan t.ex. påståenden om den ena eller andra föräldern vara sanna, men irrelevanta.
Allting i en domstol handlar nu inte om logik och rationella argument – långt därifrån! Så det lönar sig alltid på att fundera på åtminstone två olika erfarenheter från den klassiska retoriken:
* den som talar om något obehagligt riskerar att uppfattas som en obehaglig person, vilket alltid försämrar ens utgångsläge
* den som försvarar sig anklagar sig, vilket betyder att ibland är det bästa att bara undvika all argumentation, för att gå i den ses som att det ligger något i den.
Exakt vad som är mest gynnsamt för dig och hur du ska lägga upp din argumentation är något du verkligen bör diskutera med ditt ombud om och så får ni tillsammans komma fram till vilken bevisning ni tycker mest gagnar er.
