Vad ska jag göra?

När jag träffade min nuvarande man hade han en son på 16 år som bodde hos honom varannan vecka. Själv har jag två barn som flyttat hemifrån för länge sedan. Vi fick en jättebra relation, jag och sonen. När vi flyttade ihop funkade allt fortfarande bra. Efter ca 1 år valde han att flytta hem till sin mamma på heltid. Men eftersom min man och hans ex bor ganska nära så träffades vi ändå ofta. 
Till saken hör att sonen haft det ganska trassligt med sin mamma och hennes nya förhållanden. Bl.a. skyddat boende p.g.a. hot och misshandel mot mamman. Så när allt löste sig för henne förstår jag att han ville bo hos henne och sina nya syskon.
Nåja, allt var frid och fröjd tills hon träffade en ny man igen. Så efter att ha bott hos mamman ett tag blev han bokstavligen utkastad när mamman flyttade ihop med den nya mannen. Hon tyckte att han skulle klara sig själv nu. Jovisst var han myndig, 19 år, men han var arbetslös. 
Det var jag som föreslog att han skulle flytta till oss igen tills han fått ett jobb. Sagt och gjort, vår lilla 3-rummare blev trång men det skulle ju inte vara för evigt? Det var snart 2 år sedan.
Nu började han sitta med datapel hela nätterna och sov halva dagen. På frågan när och om han sökte jobb blev svaret alltid det samma: Finns inga att söka. 
För 8 månader sedan träffade han en tjej som bor 50 mil bort. Så nu är han mest hos henne. Vad är då problemet? Jo, varje storhelg och skollov (hon pluggar) kommer de hit. Helt plötsligt har vi 2 vuxna som utsett vårat hem till ett hotell att bara vila upp sig på. De säger varken hej eller hejdå när dom kommer och går. De sover halva dan och kommer hem sent på natten. Jag vet aldrig när dom äter med oss eftersom jag får veta det strax innan med: "Vi äter hemma idag"  Rummet står till hans förfogande när det passar honom.
Båda mina ungar bor ca 40 mil bort så när de vill hälsa på till ex jul så får jag boka in dem på hotell. Jag har pratat med min man om det men han slår bara bort det. Jag tror att han också tycker det är jobbigt men han kan inte ta i det eftersom sonen hade en tuff uppväxt. Men han är ju en vuxen man idag!
Ett ganska futtigt problem kan tyckas men jag har ångest när jag vet att de kommer. Samtidigt känner jag det som om jag vore den stora boven som vägrar finna mig i situationen.  Elaka styvmodern. Vad ska jag göra? Jag har t.om. funderat på att bli särbo igen tills han flyttat. Men vi är trots allt relativt nygifta. Vad göra?