En riktig skitolycka, bokstavligt talat
Jag kan dela med mig av när jag var på Järvzoo för något år sen. Jag hade (och har fortfarande) stora besvär med ångest över att inte hinna till toaletten och när jag får ångest så sätter den sig i magen och då får jag ännu mer ångest... ja, en ond cirkel med andra ord...
Jag och min sambo var i alla fall på Järvzoo, väldigt trevligt och rofyllt att gå runt där. För er som inte varit där så följer man en träramp runt i skogen i drygt 3 km. Det finns lite rastplatser med dass på några enstaka ställen. Vi hade precis ätit matsäck vid en rastplats och jag hade tänkt att passa på att gå på dass där men det föll aldrig in att jag blev nödig så vi fortsatte vandringen. När vi hade kommit en bra bit därifrån så känner jag att jag nog skulle behöva gå på toa, fick lite ångestkänsla men försökte lugna mig då det skulle bli matning av vargarna precis och det ville jag se. Tillslut fick jag iaf ge upp och sa till sambon i lite panik att jag var tvungen att gå tillbaka till dasset. Han stannade kvar.... jag gick, och gick, och gick... det var tydligen längre till det där dasset än jag hade räknat med! Kände hur paniken började komma och jag gick så fort jag kunde... Började springa lite men kände att det blev värre då. Skogen hade jag ju bredvid mig men det var så gles skog så jag kunde inte sätta mig där heller. Tillslut känner jag bara att det är kört! Kände mig så förnedrad när jag mötte några människor och kände vad som hade hänt.... Kom fram till dasset och satt där ett bra tag innan jag fick ordning på allt. Som tur var hade det inte kommit så mycket.
Jag gick tillbaka till min sambo som tyckte jag hade varit borta länge.... jag valde att inte berätta nåt för jag skämdes så hemskt. Hade sån ångest och kände att jag var tvungen att gå igen. Den gången valde jag att gå in i skogen på ett passande ställe. Jag hade jättesvårt att göra det i skogen då jag inte gjort det sen jag var liten och inte ens kommer ihåg det.
Efteråt var jag så ångestfylld och grinade om vartannat. Sambo kunde inte förstå hur jag kunde tycka det var så jobbigt. Inget fel med att göra det i skogen liksom!
Det tog en vecka innan jag vågade berätta för honom och då bara skrattade han och tyckte jag var fånig som inte berättade på en gång.
Efter det har jag i alla fall lärt mig att sätta mig ner i skogen och göra nr 2, har fått gjort det flera gånger.
Tyvärr har det hänt en till skitolycka ungefär ett halvår senare. Då var jag inte långt hemifrån och kände att jag var tvungen att gå hem. Jag var ungefär 100 m hemifrån när det verkligen inte gick att hålla sig längre! Den gången var värre än första gången. Usch va äckligt och förnedrande det var!
Efter den sista gången har jag inte återhämtat mig än... har mer ångest än innan för att inte hinna till toaletten! Jag menar, har det hänt två gånger på ett år så kan det ju mycket väl hända igen! 
Men det är väldigt skönt att läsa här att det är fler som blivit drabbade av denna förnedring 