Varför tar inte pappor sitt ansvar att vara pappa?

Utan att göra anspråk på hela sanningen, så ligger en del av ansvaret hos en del kvinnor. När man väntar barn med en kvinna, går med henne på ultraljud, BVC och alla sådana saker, så blir man som man mest betraktad som ett gulligt bihang. "Nämen, Gud, så trevligt, är pappa med också?" och sedan har man spelat ut sin roll, blir bemött och betraktad som en byfåne på vift av både mammor och personal, oftast kvinnlig.

När mitt första barn föddes så fick jag en lapp från BVC om att jag skulle stanna hemma när dom kom hem på besök, självklart var jag det... Och efter ca två timmar blev jag förbannad och frågade varför jag skulle vara med på det mötet, förutom "God dag" var det ingen som frågade mig hur jag upplevde någonting. Varvid barnmorskan sa att "Ja, det är sant, det kanske vi är dåliga på, det har du rätt i" och sedan fortsatte hon att babbla med min sambo enbart.

Det är ena sidan av saken: kvinnor låter inte män ta den plats dom behöver alltid, ställer inte alltid adekvata och vuxna krav på oss män att ta vårt ansvar. Tyvärr.

Den andra sidan av saken är ju att vi män är väldigt dåliga på att hävda vår rätt att vara föräldrar. Om det beror på dåliga traditioner, könsroller eller annat, det ska jag låta vara osagt. Föräldraskapet är en kombination av manligt och kvinnligt ansvarstagande, ibland blir det ett himla kattrakande istället för ett samarbete, tyvärr.

Sämre som föräldrar är vi definitivt inte, inte heller har vi mindre föräldrainstinkter än kvinnor generellt, det tror jag är väldigt individuellt.