Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hur ser hans sjukdomshistoria ut? Har han haft andra diagnoser tidigare?

När jag skrev i tråden den 26 september var det som värst. Sedan dess har det verkligen börjat hända saker. Min man gick med på att lägga in sig, och jag och barnen fick några dagars andrum. Maken blev visserligen utskriven innan han hade kommit ur sitt "anfall", men han fortsatte ha nästan dagliga besök på avdelningen, till arbetsterapeut, psykolog (som utreder honom för adhd), läkare och samtalskontakt. Och för drygt två veckor sedan började den nya medicinen verka. Litium. Han är plötsligt den kloka, kärleksfulla, förstående man jag känner igen från förr. Men han har jobbiga biverkningar från medicinen, så han mår fortfarande väldigt dåligt, fast inte psykiskt.

Min man har tagit upp kontakten med sina anhöriga igen, och bett om ursäkt. Han är bra med barnen. Han kan hjälpa till mer hemma, även om kräkningar och diarre sätter ner orken. Jag kan börja slappna av...men istället kommer sorgen, ilskan och besvikelsen. Först nu har jag tid och möjlighet att känna efter fullt ut, och då känner jag hur himla sorgsen jag är över att det senaste året har varit så tungt och ensamt för mig.

Min man vill och klarar att ta emot min ilska och sorg. Han finns här för mig nu, äntligen. Men jag har så himla svårt att gå vidare. Dels vet jag ju att han kommer att svänga igen nån gång. Men det jag brottas mest med är nog att det liksom känns förnedrande att typ kasta mig i hans armar efter att ha blivit avvisad i ett år. Som om jag vore en dörrmatta som tacksamt tar emot smulorna han kastar till mig. Samtidigt vet jag ju att det handlar om sjukdom, och att han har lidit lika mycket som jag av att mentalt isolera sig från sin familj.

Nån som känner igen sig och kanske har nåt knep? Jag tycker att jag har gråtit, skällt, sörjt och ältat färdigt nu. Jag verkligen längtar efter att vara nära min man. Vi kan kramas en stund, men efter några minuter bubblar ilskan upp igen. Det är nåt inom mig som håller emot, och jag kan bara inte släppa det.

Det är jag som är Frugan i din andra tråd.

Ja, det där självgodheten och översittar-attityden är det som provocerar mig mest. Jag kan inte fatta att en och samma människa ena stunden kan irritera sig så enormt på ALLA andras små, små brister och egenheter (och därmed utstråla att han uppfattar sig själv som mer kompetent) och i nästa stund falla ihop i själv-hat och beklaga sig över att han "förstör för alla" och att alla skulle ha det bättre om han inte fanns.

Jag försöker förstå, men emellanåt är det helt omöjligt. Själv är jag väldigt konstant i mina känslor och värderingar, så jag har väldigt svårt för att fatta hur det fungerar. Min man säger att han blir som ett skal, som handlar och agerar utan att känna. Under tiden finns hans "rätta jag" kvar längst inne i honom, och ser allt tokigt och elakt han gör, men han kan inte komma upp till ytan och stoppa det.

Nu efteråt gråter han mycket och ofta, när vi pratar om vad han sagt och gjort. Han kan börja gråta bara över att titta på barnen, eller mig. Han säger att han inte har sett oss innan. Han har varit för upptagen med stressen inne i huvudet.

Om jag förstår dig rätt, så är detta första gången du upplever din mans hypomani. Ni träffades och då mådde han bra i något år, sen gick han ner i en lång depression, som nu har övergått i hypomani (eller ett blandtillstånd), stämmer det? I så fall har du kanske ännu inte upplevt hur han blir när han landar och verkligheten hinner ikapp honom. Har han aldrig haft kortare perioder av känslokyla och aggressivitet tidigare?

Vi har ännu inte bestämt ifall vi ska flytta till varsin lägenhet, eller en gemensam. Vi har i alla fall bestämt oss för att sälja huset till våren, för jag vill inte längre ha det ansvaret och inte veta ifall jag kan räkna med min man eller inte. Jag lovade både honom och hans läkare att vänta några månader med att fatta beslut om vår relation, tills hans utredningar är klara och tills medicinen är rätt inställd. Kärleken finns definitivt kvar, men om nästa jobbiga period kommer inom några månader, då vill jag inte mer. Då måste vi prioritera barnen, och det gör vi bäst genom att i så fall dela på oss. Det är min man införstådd med nu.

Vad säger han själv om det mönstret - att han är lugnare när familjen inte är hemma? Har ni haft mycket kontakt under veckan du var borta?

Jag var hemifrån en vecka i somras. Då skickade min man sms varje dag om att han saknade mig. Vi pratade oxå i telefon varje dag, och det lät som att det funkade ganska bra hemma. De gulliga sms:en och telefonsamtalen helt utan irritation, fick mig att liksom glömma bort hur vardagen hemma brukar se ut. Jag började inbilla mig att han skulle vara glad och kärleksfull när jag kom hem. Därför blev jag grymt besviken när jag kom hem, och allt var som vanligt (förutom stökigare).

Min man är nästan alltid gullig och längtande i sms. När jag lämnar hemmet, t ex åker till jobbet, kommer han på hur onödigt och dumt det var att gå och sura eller bara ligga och glo på tv medan jag var hemma. När jag inte är där ångrar han sig och vill umgås, ha det mysigt. Men så fort jag kommer hem, slutar han längta. Han säger själv att han blir tryggare när jag är i närheten, men när jag är borta får han ångest och blir orolig, och därför söker han kontakt med mig. När jag kommer hem släpper den akuta ångesten, och då börjar han nästan direkt fokusera på annat istället.

Jag känner mig behövd, men inte älskad eller uppskattad. Hans längtan till mig handlar mest om hans egen ångest och otrygghet. Det är märkligt att vara så behövd och efterlängtad, utan att själv få ut något av det.

Att han pratar om att pappa är arg, är nog egentligen bra, även om man förstås hade önskat att barnen inte hade behövt ha anledning att prata om sånt.

Trots att våra barn är små (4 och 2 år) har vi valt att berätta för dem att pappa är sjuk. Min man blev misshandlad av sin far när han var liten, och det har vi oxå berättat.

Särskilt 4-åringen har haft nytta av att veta att pappas irritation och oengagemang beror på sjukdom. 4-åringen har en hög känslighet för orättvisor och kränkningar, så han säger direkt ifrån när pappans beteende inte är okej. En gång fräste han: "Nu är du så sur! Ska du inte åka till doktorn!?"

Han kan oxå, med glad röst, säga saker som: "Idag har du inte varit alls arg, pappa."

En gång när farmor var på besök fick 4-åringen ett utbrott och skrek och slog mot sin pappa. Då sa farmor: "Du får inte skrika så på din pappa. Han skriker ju inte mot dig." Det är så dumt av henne att säga så, för hon vet visst att pappans depression innebär ett tjurigt humör. Allt sånt reagerar min man mot. Han svarar, så att barnen hör det, att hans mående gör att han visst skriker på barnen ibland.

Jag tycker det är väldigt bra att min man gör så, att han "försvarar" barnen, eller ställer sig på deras sida, eller vad man ska kalla det. Förklarar ur deras perspektiv. Om han inte hade sagt nåt, hade ju barnen mer eller mindre tvingats leva i en lögn.

Min man har i kontakten med vården poängterat att barnen (särskilt 4-åringen) påverkas negativt av hans dåliga mående, och att han själv mår extra dåligt av att se detta. Vårdpersonalen har sett det som en anledning att skynda på hjälpen. Och det är ju så det ska vara. Givetvis är det tragiskt att folk mår dåligt, och alla borde få hjälp direkt när de ber om det. Men om man måste välja mellan en person som lever ensam, och en person med små barn vars utveckling störs av en förälder som inte kan ta fullt föräldransvar, då måste man prioritera föräldern. Den personen påverkar ju i sin tur hur hela familjen mår.

Vi som är anhöriga, och som dessutom har småbarn att ta hand om, bränner ut oss fortare än anhöriga utan barn. Innan vi fick barn var det oxå skitjobbigt när min man hade sina hemska perioder. Jag gick ner i vikt, sov för lite, började tappa livsglädjen. Men nu har jag dessutom den där tunga ansvarskänslan som handlar om att försöka avgöra vad som är bäst och lämpligast angående barnen. När de klänger på pappan, trots att han är sur - ska jag säga åt dem att lämna pappan ifred, ska jag avleda genom att aktivera dem (och få ännu mer stress över allt annat jag oxå borde göra), ska jag tjata på pappan att lämna hemmet, ska jag själv ta barnen och hålla mig hemifrån, eller ska jag låta pappan och barnen lösa situationen själva?

Nu, sedan min man började med litium, har han ett riktigt trevligt humör, vilket oxå gör att barnen klänger mindre på honom. De leker långa stunder själva, utan att bråka! Helt underbart! Nu är det bara orken som fattas min man. Jag har alltså fortfarande mycket att göra, men det går fan så mycket lättare när man slipper bråk, suckar och sura miner hela tiden.

Ungefär så sa min man oxå, innan det vände och han fick tillbaka sitt känsloliv. Han sa att han visste att han älskade mig, men att han inte kunde uppleva känslan. Samma sak med glädje, tacksamhet, stolthet o s v: Han visste att han hade massor att vara glad och tacksam över. Han kunde själv sitta och räkna upp allt han hade (barnen, gården, jag, jobbet o s v). Men han kunde inte känna känslan.

Äter din man medicin? Ibland tänker jag att det är medicinen som gör att även de positiva känslorna försvinner...

Han har haft flera diagnoser, men den senaste, som han fick för drygt en månad sedan, är bipolär, och det känns som att det är rätt den här gången.

Jag har läst om bipolär många gånger förut, men alltid tänkt att det inte passar in på min man, eftersom han aldrig är manisk. Men nu har jag fattat att man inte behöver vara manisk på det där destruktiva sättet att man gör av med massor av pengar, startar vansinniga projekt eller är otrogen. Nu inser jag att de där perioderna då han är babblig, renoverar till sent på kvällen och gärna hoppar över en och annan måltid för att hinna färdigt, samt glömmer vanliga, tråkiga vardagsgöromål, är hypomani. Jag har haft överseende med hans slarv, för efter en depressionsperiod är man ju bara så glad att han är energisk och motiverad igen. En oro för att det vänder så snabbt, och för att han tar på sig för mycket och inte hinner fullfölja, har jag visserligen ofta känt, men då har jag intalat mig själv att det är jag som är motsträvig och negativ. Jag har känt mig som en bromskloss, men nu, med diagnosen "i handen", känner både min man och jag att mitt bromsande har varit sunt, och i fortsättningen ska jag våga bromsa starkare.

Varför har han ökat dosen? Är vården oxå införstådd med att han kanske är bipolär? Hör av dig till hans läkare och berätta att det har blivit värre. Om han snart ska till psyk och kanske få ny diagnos, vore det kanske snarare bättre ifall han provade att fasa ut den medicin han står på nu, istället för att öka. Då blir det ju lättare att sätta in en eventuell ny medicin.

Min man hade tre olika mediciner när han skulle utredas för bipolär, och det gjorde det svårt för honom att känna ifall litium hade effekt. Men han bad själv om att få fasa ut de andra medicinerna så snabbt som möjligt. Eftersom han samtidigt var inlagd gick de med på det. Man kan ju få biverkningar av att snabbt sluta med en medicin. Jag vet inte om min man fick biverkningar av att sluta med medicinerna så snabbt. Han mådde så dåligt redan, så det kunde väl typ inte bli värre. Han fick snabbverkande tabletter då och då att lägga under tungan, mot ångesten.

Är situationen för dig med din man så allvarlig att han borde läggas in? Skulle han själv gå med på det i så fall?

Väntar och JOBBAR, låter det som. Jag tycker det är helt otroligt vad du ställer upp för din man! Jag hoppas verkligen att du snart får uppleva att han får tillbaka sina känslor och sitt omdöme, och kan bekräfta dig i allt du har stått ut med.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att ni känner lust mitt i kaoset. Det är ju enda gången ni har riktig närhet mentalt. Enligt mig är det precis då du ska passa på att visa honom att även fysisk närhet är sunt, vackert och nyttigt för måendet.

När han säger att han vill älska - då är det kanske det enda initiativ han kan ta. Väntar du då på att han ska förföra dig? Eller tycker du att ni måste vänta tills han inte är lika ledsen/deppig/förvirrad?

Min man har oxå oerhört svårt för att ta initiativ till att älska. Därför har jag accepterat att det är min roll.

När han har haft ett ångestanfall, och jag har funnits hos honom hela tiden, när det lugnar sig och han klamrar sig fast vid mig - det är då han har som närmast till sina känslor, då kan han släppa fram sin kärlek och åtrå till mig. Fast förut försökte han stoppa, för han hade (som så många andra) lärt sig att gråt/sorg inte hör ihop med sex, att det liksom var fult att blanda ihop dessa känslor. Men nu vet vi att vi inte har råd att missa det tillfället. Att älska har många gånger varit det som tagit honom upp ur en depression.

Kärlek är medicin! Missa inte de tillfällena!