Ni med deprimerade partners - prata av er?

Ja, det är ett stort lass man får dra när ens partner inte fungerar. Hushållsarbetet, barnen, oron för partnern och framtiden, och dessutom ekonomin.

Jag har alltid sett det som självklart att den som för tillfället är starkast stöttar den som är svag eller mår dåligt. Det var därför vi gifte oss - för att vi ville ta ansvar för varandra i vått och torrt. Att dela livet fullt ut betyder att man delar även på det som är nattsvart och hopplöst.

Men nu har jag varit den starka i sju år. När den ena partnern är sjuk, blir det aldrig så att man växlar roller.

För ett halvår sedan ungefär kände jag att all stöttning, uppbackning och allt ansvarstagande har börjat slita på mig. Jag orkar nog minst ett år till, kanske ännu längre, men då känner jag att jag skulle vilja ha några garantier. Om någon kunde lova mig att min man kommer att bli helt frisk, så frisk att det skulle kunna finnas utrymme även för mig att falla (utan att barnen eller relationen kommer att bli allvarligt skadade), skulle det kännas mycket lättare att kämpa på.

I bakhuvudet, precis som du antyder när du berättar om din mamma, finns farhågan att det alltid kommer att vara så här.

En annan oro jag har är att min man behöver mig för att själv kunna stå upp, att han behöver mig som nån slags vårdare/stöttare/terapeut/hushållerska, snarare än en kärlekspartner. Jag känner mig inte utestängd från hans tankar, som du. Här är det nästan tvärtom - vi lägger ner jättemycket tid på att prata om hans tankar, känslor och beteenden.

Enligt mitt sätt att se är det just detta som ÄR depression. Att man inte vill/orkar bry sig om nåt, och att man saknar driv och motivation att göra nåt.

När man mår bra VILL man göra saker. Då känner man meningsfullhet och tillfredställelse även vid vardagliga sysslor, som att hänga tvätt, städa och välja elbolag.

Jag behöver inte sparka särskilt mycket på min man för att han ska sköta hem och barn. Han jobbar snarare för hårt ibland. Men han är inte glad. Han känner sig aldrig nöjd efter utförda arbeten. Han gör det han ska, men utan den drivkraft som kommer från att känna sig betydelsefull och stäva mot ett mål. Hans drivkraft är snarare ett stort MÅSTE.

Grattis! Försök ta dig små stunder då du glömmer allt annat och bara glädjer dig åt det nya lilla livet.

Min man träffade sin läkare för två, tre veckor sedan, och frågade då om det fanns möjlighet för mig (hans fru) att få anhörigsamtal. Jo då, det var inga problem. Min man behövde bara uppge mitt personnummer, och redan förra veckan ringde en dam och bokade in mig på samtal nästa vecka. Det är dessutom gratis!

Det gick snabbare för mig att få tid, än för min man. Och jag behövde inte ens ringa själv. Men det är aldrig någon som har nämnt att den sortens hjälp finns för anhöriga. Jag läste det på internet. Min erfarenhet av vården är att det finns mycket stöd och hjälp att få, men man måste be om den själv.

Vi har även bett kommunen om hjälp, och fått bra gensvar. Min man klarar inte att åka iväg med barnen själv och hitta på något kul, så jag måste alltid vara med, vilket innebär ännu mindre tid för mig själv. Kommunen har ett ställde dit föräldrar kan komma med eller utan barn för att få hjälp med aktivering, eller annat stöd i sin föräldraroll. Dit åker min man med barnen en gång i veckan. Det är inga andra där, förutom de som jobbar där. Barnen älskar det, och jag får lite eget utrymme.

TS, jag tycker du/ni ska utnyttja alla de möjligheter till hjälp som finns. Kommunen är skyldig att stödja barn som har föräldrar med psykisk sjukdom eller annan funktionsnedsättning. Och det här med anhörigsamtal - det tror jag att de flesta landsting erbjuder. Men, som sagt, man måste själv begära att få hjälpen. Du kan inte själv vara ansvarig projektledare för hela familjens hälsa, ekonomi och struktur. Särskilt inte nu när ni snart blir en till i familjen.

Vad sa din mamma? Våra anhöriga är ganska oengagerade, men de har fått mycket bättre förståelse, dels sedan min man blev inlagd några dagar, och dels sedan vi begärt hjälp från kommunen. De är annars den typen som tror att det är normalt att må dåligt och ha knackiga relationer, och att det mest handlar om att sluta älta och bara skärpa sig.

TS, nu blir jag riktigt orolig för dig. Det låter som att du har gått in i väggen. Be din man om tfn-nummer till hans läkare och terepeuter, och ring och förklara att du är anhörig som nu håller på att "ta slut", samtidigt som du är gravid. Jag skulle tro att du kan få snabbare stöd den vägen, än om du ska gå via VC. Att kontakta MVC är oxå ett alternativ. De brukar oxå vara ganska snabba, för man vill ju att mamman ska må bra när barnet kommer. Det är bråttom nu! Du ska hinna "bryta ihop" och sedan byggas upp på bara några månader.

Spräcka hans bubbla? Det är hög tid att han spräcker den själv, men om han inte vill, så är det helt okej att du gör det, för HANS bubbla är ju DIN oxå. Du behöver inte ju inte ringa runt till alla hans vänner och berätta hur han mår (och det tror jag inte att du hade tänkt heller ) men du måste ju vara fri att prata om dig, din livssituation och ditt mående med de människor du har kontakt med, och det innefattar naturligtvis era gemensamma vänner, anhöriga och arbetskamrater.

Om du döljer hur du mår och har det hemma, för att skydda din man, blir du alldeles för mycket medberoende. Och det hjälper inte din man heller, att du hjälper honom upprätthålla en lögn.

Skickar några uppmuntrande styrke-kramar!

Sviken, välkommen hit! Jag skrev just ett långt inlägg till dig, som försvann!

Det får bli en förkortad version... Du undrade hur jag har orkat i sju år. Jag skulle inte ha orkat ifall min man sa att han inte vill prata om sina misstag! Din man säger att han inte orkar lyssna på din ilska, besvikelse och sorg över nätflirten. Det är väldigt egoistiskt och destruktivt. Och visst, att vara egoistisk och destruktiv är en del av depressionen, men förnuftsmässigt måste han väl ändå inse att er relation kommer att fortsätta vara ett öppet sår ifall han inte låter dig läka? Han vinner inget på att tysta dig. Det kommer bara leda till att han förlorar dig, för varför skulle du förlåta otroheten, stanna kvar och göra allt jobb med familjen och firman, ifall du inte längre har någon tillit till honom.

Min man står för allt tokigt han säger och gör när han mår dåligt, och tar ansvar för det genom att låta mig prata och fråga precis så länge och ofta som jag behöver, innan jag kan gå vidare. Det är oerhört jobbigt för honom, för han skäms och får ångest, men jag pratar ändå.

Jag tror att förklaringen till att jag älskar min man fortfarande är att vi inte undviker att prata om det som han får ångest av. Min man kan sitta och skaka och dunka huvudet i väggen. Jag håller om honom. Han gråter, jag gråter, och i den processen ser jag så tydligt att han verkligen ångrar det elaka han har gjort mot mig, och han märker att jag finns kvar och älskar honom, trots att jag är arg och besviken.

Mitt råd till dig, sviken, är att trycka på lite hårdare. Förklara för din man hur er relation kommer att se ut om ett halvår ifall han vägrar låta dig släppa ut din besvikelse, och berätta vad du skulle vilja prata om och vad du skulle behöva höra honom säga för att kunna lita på honom igen.

Min man gråter aldrig om inte jag sätter igång processen genom att "skälla" på honom. När hans avstängdhet och irritation når en viss gräns blir jag arg, och berättar i klarspråk hur jag känner och vad jag ser. Jag säger aldrig saker som "du är dum i huvudet". Jag försöker komma ihåg att bli arg och bestämd innan jag har blivit så arg att jag inte längre är konstruktiv eller hoppfull.

Jag kan ibland känna att det är JAG som får min man att må dåligt. Det är jag som är den tråkiga, förnuftiga som påpekar att relationen inte fungerar. Det är jag som bromsar när min man går upp i nåt projekt och jobbar till sent på kvällen och babblar på om hur bra det går. Det blir jag som får säga: Nej, det går inte alls bra, för du hoppar över måltiderna, hör inte när barnen försöker prata med dig och är alltid för trött för att ha närhet med mig.

Det blir liksom jag som tvingar min man tillbaka till verkligheten igen, och det börjar alltid med gråt, ångest och självhat för min man, när han tvingas inse att han än en gång försökt fly från sina känslor.

Men efter krisen kan min man stötta mig. Han säger att han uppskattar att jag stoppar, bromsar och ifrågasätter honom. Målet är att han ska lära sig att själv känna igen signalerna. Tills dess får jag acceptera att jag emellanåt känner mig som en glädjedödare och problemletare. Men, som sagt, jag hade aldrig orkat ha den rollen om jag inte mellan varven fått bekräftelse av min man på att det jag gör är rätt för honom. Dels genom att han säger det, men oxå mycket genom att han vill och kan älska efter en kris. När han är på väg ner i en svacka undviker han närhet och sex.

Åh, vad ledsamt att höra. Ja, det är precis så "knäpp" man blir när man är deprimerad och hatar sig själv. Lyckan uppenbarar sig och finns inom räckhåll - och då förstör man allt, för att man inte tror att man är värd den.

Jag är så förbannad på att det fungerar så. Din rullstolsburna kille har antagligen färre möjligheter att hitta kärleken än de som inte sitter i rullstol. Desto mer frustrerande är det att höra att han vänder sig bort från er förälskelse. Kanske har det att göra med att han tycker att han har lurat dig in i förhållandet, genom att inte från början berätta om sitt funktionshinder?

Jag tror tyvärr inte att det funkar att vänta medan han bearbetar sina sorger med en psykolog. Dels jobbar vården låååångsamt, om man inte trycker på ordentligt - och det orkar man sällan när man mår psykiskt dåligt. Dels kan det ta väldigt lång tid innan självkänslan är uppbyggd. Även om den akuta fasen i depressionen går över, kanske självkänslan förblir låg i många år (kanske resten av livet...), och utan självkänsla vågar man inte ta kontakt igen och sträcka ut handen efter kärlek.

Fy fasiken vad jag är less på makens depression nu! Det blir ju aldrig bättre! Nu har han varit djupt deprimerad i ett år. Några veckor då och då har han haft näsan ovanför vattenytan, men det är så bräckligt. Min gamla man, som visserligen aldrig har mått riktigt bra, men som i alla fall har kunnat visa kärlek och känna hopp emellanåt, kommer ju aldrig tillbaka!

Vi har nu i stort sett bestämt oss för att bo på olika håll. Jag och barnen påverkas alltför mycket av hans depression. Men jag vet inte hur vi ska klara det ekonomiskt. Kan vi räknas som två olika hushåll (och få bostadsbidrag) om vi fortfarande är gifta? Vi har inget bostadsbidrag nu, men om jag och barnen ska ha en egen lägenhet kommer våra månadskostnader att öka med minst 4000 kr. Dessutom finns det en risk att maken slutar gå till jobbet om jag inte längre ständigt peppar honom, och då minskar vår inkomst ännu mer. Hur gör man?

Här var det tyst...
Sedan vi bestämde oss för att försöka hitta en extra lägenhet, så att min man kan bo där medan han fungerar som sämst, har det gått raskt utför. Först hade han helt vansinniga planer på att få mig att skriva över huset och allt på honom. Jag blev så ledsen av hans kalla, själviska attityd att jag nästan gick med på det. När man blir svag och ledsen orkar man ju till slut inte stå upp för sig själv.

Men sen insåg jag hur galet allt var, och sa flera övertydliga NEJ. Då, när jag hade satt upp en gräns för makens verklighetsfrämmande idéer, trillade han tillbaka i verkligheten igen, och då kom självmordstankarna tillbaka igen. Men han vägrar lägga in sig!

Hans psykiatriker är inne på att han kanske har bipolär och ADHD, och antagligen är han helt felmedicinerad. Om man får medicin för vanlig depression, när man egentligen har en bipolär sjukdom i botten, kan medicinen göra att man mår ännu sämre, vilket verkar ha hänt i min mans fall. Ändå vill han inte lägga in sig. Han bara maler på om att han mått dåligt i hela sitt liv och att det aldrig kommer att bli bättre, att han inte orkar mer. Och jag försöker få honom att fatta att eftersom han hittills aldrig har fått exakt rätt hjälp för just sin sjukdom, så kan han ju inte veta hur han kommer att må när läkarna hittar rätt.

Jag har de senaste dagarna varit nära att be polisen hämta honom och lägga in honom mot hans vilja. Samtidigt vill jag inte gå bakom hans rygg. Han brukar bli resonabel till slut. Ikväll sa han att vi ska åka till akutpsyk på måndag morgon. Jag tror han menar det, men samtidigt är jag rädd att han bara säger så för att jag ska bli lugn och han ska få utrymme att göra något väldigt dumt... Fan, vad svårt det är!

Nej, det är ju det... Deprimerade människor ger så otroligt lite omtanke. Vad ska man som partner leva på under tiden? Ännu svårare blir det av att man inte har nån aning om hur länge ensamheten ska pågå. Om man visste att depressionen skulle ta slut om t ex tre månader - då hade det nog varit lättare och bita ihop och stå ut. Men man vet ju inte ens om den gamla människan nånsin kommer tillbaks igen...