Ni med deprimerade partners - prata av er?

Jo det verkar sitta väldigt långt inne. Just nu är jag glad för det lilla och hoppas så att det leder någon vart. Till veckan kommer äntligen samtalen att påbörjas.
Ikväll kände jag mig lite nere och han frågade hur det var.
Jag sa bara till honom att jag måste försöka gå vidare med mitt, satsa nu ett tag på det jag verkligen vill, alltså utanför oss. Jag kan inte bromsa mig själv.
Så lätt att bli medberoende och bara se önskan om att den andra ska må bra och hitta framåt.
Jag är less på att dra oss framåt. Hoppas hoppas samtalen ger något. Jag försöker, men jag kan inte nå fram alla gånger.
Åh vad jag märker att jag måste framåt själv med full kraft. Tror jag tappade mina behov lite vid sidan av arbetet och väntan på barn. Ska bli bra att fokusera på studier till hösten

Och där var vi tillbaka till att jag pratar själv och han säger ingenting. Han berättar knappt om vardagen eller om sådant vi pratade om tidigare, tex våra föräldrar... bara kort om vad som ska göras.
Han har börjat på samtal, men enda samtalet han inte kan föra är med mig. Där är han tyst.

Shit shit shit, jag börjar fundera på att sätta ett sista datum nu. Fram med förändring under sommaren, men åker inte offermentaliteten och det här att vi fortsätter vår ickekommunikation så går jag sen. Svårt att sätta tid på det, men inte ett år till.

Jag hade för mig att jag hade gjort en uppdatering för ett par veckor sen, men jag började nog och fortsatte aldrig... lite tankspridd.

Jag vet fortfarande knappt vad han behöver, hur han känner osv. Under veckan kom äntligen ett uttalande från honom, att det kanske inte är så vettigt att sitta och gråta på jobbet... Jag hade ingen aning om hur pass jobbigt det varit för honom och nu kan jag inte ta på mig ansvaret för det och känna mig dum, fast jag gjort det.

Han pratar ju inte med mig, så hur ska jag då kunna veta? Han pratar knappt med chefen ens...

Nåja. På måndag börjar jag jobba högst motvilligt, men jag orkar inte ¨försöka få fram hur jag känner. Jag biter ihop och försöker sköta mitt. Jag la fram ett ultimatum ikväll och det är att jag vägrar leva som min mor gjorde; Hon levde med en man som ständigt var missnöjd och muttrade och beklagade sig på andra sätt, annat än att säga precis som han hade det. Jag orkar inte med gissningsleken här. Vi kommer inte göra några boendeförändringar förrän efter årsskiftet. Han har till årsskiftet på sig att börja prata mer med mig och sluta göra mig besviken. Vi kunde ju knappt ens prata när vi väntade på barn och då gissade jag mig också till om han alls ville ha barn eller inte i perioder.

 

Vad skönt förresten mamman, att han är på väg upp. Hoppas det håller i sig Det har han ju rätt i egentligen, men förstår din tanke tidigare, att avlasta er. Du vill ju bara se till allas bästa, fast han då kom på andra tankar nu, att varför flytta när ni trivs bra annars.

Ja, jisses. Då har jag gråtit en skvätt av frustration igen och försökt prata, vilket fick även min karl att gråta. Jag sa att när jag vet så lite kring vad som händer kring honom så känner jag mig tvungen att jobba, för att vi öht ska få någon inkomst. Försäkringskassan låter vänta på sig och han har fått jaga en läkare för intyg för ett tag sen (vet inte hur länge sedan).

Men jag var ärlig ikväll. Jag tycker det är skit att jag ska behöva ta på mig det mesta ansvaret kring vår ekonomi noch samtidigt knappt få några raka svar.

 

Ja, garantier vore väldigt skönt att få känna av..... Bra att han pratar med dig, men hoppas ni kommer någon vart så du inte fortsätter ha de tankarna, att han är beroende av dig som stöd och inte kärlekspartner.

Jag känner nu igen som dig att jag skulle säkert klara av allt ett bra tag till, just om det fanns garantier. I nuläget står jag på mig. Jag vill inte äventyra hans tillfrisknande, så detta med årsskiftet, det finns enbart i mina tankar....

Här har allt tagit en intressant vändning. Nu har min man pratat lite mer om vad han behöver; arbetsträna med andra uppgifter om möjlighet finns, så just nu är jag i full färd med att få honom att förstå vikten av att han tar ett samtal med chefen under ledigheten och får det att hända, för annars kommer han våndas över tillbakagång till det som varit, om han inte bestämmer sig för att gå själv.
Det går väl så där. Eftersom vi arbetar nära varandra så har jag varit på samtal med chefen.... efter att ett oroligt fackombud pratade med mig.
Min man är nära uppsägning nu för att han håller sig undan, svarar inte i telefonen då chefen ringer, svarar inte på mail och chefen har tom åkt hem till oss då jag jobbade....ingen var hemma dock, så det var lite galet med oanmält om än att jag har viss förståelse, då det är svårt uppenbarligen att få kontakt.

Så, jag känner att jag har en tung börda att bära för tillfället, så därför har jag inte skrivit. Första tiden på jobbet har krävt sitt också. Sen har jag precis fått reda på i allt elände att jag är gravid.... så det är så fruktansvärt mycket att tänka på. En liten olycka och det hände, bara så där och första barnet fick vi vänta på i flera år. Vad är oddsen att allt kom på samma gång?

Nåväl, ska till bm i veckan och prata med henne och få stöd. Samtidigt som jag fortsätter jobba heltid och försöker trotsa min trötthet och trycker undan mina privata bekymmer på jobbet. Märks att jag är stressad för jag har fått eksem på överkroppen...

Just ja, arbetet. Det finns inga intyg sen i mars, fast min man säger att han har skickat in de. Han säger att han ska ordna med kopior så det finns. Sen måste han förbereda samtal med chefen....hoppas hoppas hoppas. Jag har erbjudit mig att följa med då jag ändå blivit så indragen i allt redan.

Jag kommer stanna hemma imorgon från jobbet. Idag har jag vilat tre ggr, flera timmar åt gången medan huset har varit tomt, mått illa och knappt fått behålla maten.

Funderar på att gå på anhörigsamtal ändå, fast jag blir så irriterad. Jag har gått så många ggr på samtal för egen skull....så jag vet inte hur jag ska bemöda mig att ta hjälp nu. Fast vi behöver stöd, båda två mamman. Jag ska faktiskt bryta tystnaden och ringa min mor i slutet av veckan så hon blir mer införstådd i hur tufft allt är.

Vad skönt att du fick stöd fort själv. Härligt. Jag ska också förmå mig att ringa. Min man har inte fått besked än hur hans samtal kommer fortsätta, så jag antar att jag får ringa närmaste vc själv tills det är ordnat.
Jag har sjukanmält mig till jobbet och mår pyton just nu. Jag skulle fixa allt så bra efter föräldraledigheten, men med graviditetsillamående och trycket på mig, så gick det inte så bra. Min chef är helt ok att prata med så där har jag förståelse för att det är för mycket, så det  känns skönt.
Jag försöker njuta av graviditeten, men ibland slår mig tankar på att det är så olägligt.... är rädd att historien upprepar sig, att vi går hemma och nöter på varandra igen, att min man fortsätter att dra på starten för bättring.... känner mig lite låst att jag inte kan göra någonting, annat än att stå bredvid.

Jag har varit feg och inte kommit mig för att prata med mamma än . Tror det sitter i det att min man ständigt täcker upp för hans sjukskrivning. Det heter alltid att han är ledig eller att han bara tog en sjukdag för han kände sig lite vissen.
Tror samvetet talar emot. Är det ok att spräcka hans bubbla?

Ingen återvändo. Jag skickade meddelande till mamma och sa att jag verkligen behöver prata med henne och få stöd.... råkades bryta ihop imorse och jag är så arg på mig själv som har försökt fixa så mycket själv hela tiden....

God kväll Kom av mig imorse. Tänkte skriva ett svar då. Jag var till läkaren igår morse och han var väldigt förstående och visade bra medkänsla och sa att det är förståeligt att det är tufft när det är så mycket att bära och att jag gör rätt i att prata mer med utomstående.
Han sa att jag kommer få förtur till psykologen iom att jag är gravid och att han ser det som väldigt brådskande att få hjälp nu.
Fick även sjukskrivning en vecka till om jag ville för att återhämta mig mer. Funderar på hur jag ska göra. Samvetet gentemot jobbet knackar på, speciellt när jag fick möjlighet till en utbildning direkt jag började jobba igen...
Nu har jag börjat prata med mamma och det känns jätteskönt. Berättade även att vi väntar syskon och hon blev så glad Hon sa även att hon vet att  vi kanske inte pratar så mycket annat än allmänt, men det ska inte hindra mig från att ringa eller komma förbi iaf, för behöver jag finns hon här.
Hon har ju bra erfarenhet sas då pappa har varit lite likadan och hon sa att ingen av oss ska känna att vi inte kan eller vågar berätta. Vi är ju alla inom familjen. Så nu ska jag försöka få min man att bryta den onda cirkeln också.

Idag har våra föräldrar varit hit på middag och vi har busat runt ute efteråt. Jättetrevligt hade vi och faktiskt så kopplade jag bort precis allt under tiden. Känns så oerhört skönt. Tror jag fick kraft äntligen när jag tog steget att ringa läkaren, fast jag gått länge och trott att jag fixar allt.
Vad gäller jobbet nu och känslan av att jag drabbas och blir mellanhand för min man. Det kommer jag försöka koppla bort helt. Så länge vi fixar ekonomin så måste det få ligga på hans bord och han måste ta tag i den biten själv, hur lång tid det än tar.

Märks att jag har varit snurrig ett bra tag, för läkaren fick riktigt trycka på att "NU ska DU må bra". Fick även återbesök om en vecka och då ska vi båda dit.

Hur har midsommar varit hos er?

Välkommen hit (sviken). Förstår att det är jobbigt för dig också nu... det är tungt att bära det mesta ansvaret själv och knappt få tillbaka något... Jag skriver mer sen. Nu ska jag iväg till Mvc om en stund. Kram

Jo tack, det gick bra på Mvc Jag har haft lite paus här... just nu är jag på bättre humör och känner mig tryggare med platsen jag har nu i förhållandet. Jag sköter mitt i väntan på att min man ska vakna mer och prata.
Jag gör annars lite som dig (mamman), försöker dra ur orden, ibland provocera fram.
Just nu fokuserar jag på arbetsbiten så får han ta mer ansvar hemma, då jobbet är det som trycker mest.
Sen hoppas jag han snart får samtal och få chans att få ut allt, så kanske, kanske han pratar även med mig....

det återstår att se, men just nu är jag "nöjd" med att hålla mig på min kant och vi samverkar kring barnet åtminstone. Pratar om vardagliga saker, men jag försöker undvika "Hur har du tänkt göra framöver?" för han får nästan panik.

 

Hejsan mamman Ts här... jag tappade tråden... ok jag tappade lusten att ens logga in ibland. Jag och min man har försökt hålla oss ovan vattenytan... jag fick gå till läkare och blev sjukskriven ett par månader vid jul pga seglivad influensa och stress. Min man föräldraledig till årsskiftet. 
Nu har jag fått reda på att han är uppsagd... inget som kom från honom själv. Jippie. Jag är i chock just nu och mår så dåligt för att "alla andra", gemensamma kollegor etc vetat om detta i några veckors tid.
"Har facket ringt?" "Har du ringt facket?" har jag frågat. "Nä men jag ska...." Stal telefonen och såg att facket visst har ringt i slutet av förra året... antagligen har han fått besked för sömnen har varit väldigt orolig.
Ändå där i krokarna så lovade vi varandra dyrt och heligt att berätta allt för varandra, att vi inte ska komma med otrevliga överraskningar mer. 
Så... snart är jag föräldraledig igen under våren, en inkomst om han fortsätter att avboka läkare. Stressen sätter sig i mig över att jobba så fort som möjligt efter förlossningen. Jag vill hjälpa honom, men samtidigt sparka ut honom för jag är så oerhört less på att bli sviken. Men, det är ju inte han jag blev tillsammans med och jag vet att han finns där, för i vardagen förutom små vardagliga irritationsmoment så finns han ju där...

Jag vill inte säga att jag vet förrän efter förlossningen för då sover han väl ingenting innan det är dags! Men sen... hur sjutton gör jag sen? Det finns knappt någon tillit kvar. Det enda jag kan lita på är att han ställer upp hemma. För mycket. Kanske en kompensation för arbetet som föll? Vad vet jag? Jag gissar mig till allt. Han har samtalskontakt nu och han har fått påbörja utredning. Önskar att allt bara försvann.
 

Jag glömde ju fortsätta skriva i början av inlägget innan tangenterna gick för snabbt om vår vardag.
Härligt att ni kommer ur allt Verkligen jätteglad för er skull! Kram 

Han vet ingenting, men han anar säkert att jag kan ha fått information då jag har fått reda på annat på omvägar. 
Bf är nu i slutet av veckan, på lördag. Har haft en del förvärkar så sitter vaken efter en lång middagsvila. .  

Jag har samlat mig lite nu sen jag skrev senast och tänkte prata med honom nu ikväll, men han somnade vid nattningen av vår 2-åring så får se om han vaknar till som han brukar ibland. Eller prata och prata... jag hade tänkt säga till honom att jag vet, att jag vill stötta honom och att jag har ju sagt att oavsett så vill jag bara att han ska må bra. Jag måste gå försiktigt fram och försöka låta honom prata och bara lyssna till en början. 
Som du säger, är det verkligen bättre att vänta? Vi har ganska fullt upp redan nu och det blir ju mer sen. Just nu låter jag "hemligheten" komma mellan oss. Vi har det lugnare i övrigt, men igår tex kunde jag inte låta bli att vara småirriterad hela dagen och jag vill att vi ska ha den riktiga teamkänslan vid förlossningen, att vi är mer närvarande båda två och har luftat allt.

Säkert är han orolig över hur han ska berätta, men jag är ändå lite nervös för att ta upp det, för tänk blir han bara tvärtyst igen? Det är lite svårt att prata när jag ofta för höra "Jag vet inte vad jag ska säga..." och sen följer en tystnad och stel stämning som man kan skära genom med kniv. 

Jag har funderat på att kontakta hans numera fd chef för att få mer information. Han brukar vara väldigt tillmötesgående och om jag gissar mig till vad som har hänt så är det att han kan ha fått gå pga arbetsbrist (hoppas jag). Chefen har tidigare påtalat om hur viktigt det är att han själv bidrar till rehabiliteringen och håller kontakten och där tror jag det brister rejält då han har dragit sig undan istället. Jag ska fortsätta försöka nå fram till min man och om så behövs följa med på läkarbesöken... Han har fått hem en massa uppskattningsformulär att fylla i och svaret han fick sen var att läkaren lutar mot bipolär och det skrämde honom för han känner inte igen sig i det. Jag undrar jag. Svängningar som kan vara vanligt har han inte direkt... stress, depression, utmattning etc kan jag tänka mig, men det vore intressant att träffa och prata med läkaren och se vad de grundar den tillfälliga diagnosen på.

Jag har gett på förslag att han kan kontakta Försäkringskassan i ärendet. Bara han nu får fortsatt sjukskrivning för jag antar att det krävs att han har ett aktivt ärende, så ska de ju kunna hjälpa. Mig pratar de inte och jag hjälper gärna men då behövs ju fullmakt... Jag tror han känner sig tvungen att sadla om nu och hitta jobb pga ekonomin, men jag har aldrig begärt att han ska ut i arbetslivet. Han behöver ju hjälp som du säger, sen jobb. Inte båda två på en gång. Jag ska försöka hålla stressen över framtida ekonomin i mer schack och se vad som händer... 

Oj där ser man om diagnosen. Det är lite det som vi fastnade vid; manier, skov, kraftiga humörsvängningar. 
Det jag har märkt nu senast när jag varit hemma igen ett tag, det är att i en del stressande situationer så kan han lätt bli irriterad eller arg. Han vänder på klacken nästan direkt om han missuppfattar något jag sagt. Han frågar inte för att höra om han förstått mig rätt utan blir tyst. Han drar sig undan konflikter oavsett med vem det än gäller.

Han sover väldigt lite men som tur var har han nu förstått senaste dagarna att försöka iaf så vi båda är någorlunda pigga på BB. När han inte sover och jag har varit uppe sitter han mest och spelar eller så kan han komma på projekt, tex skotta snö eller något annat som behöver göras. Så jag har märkt ett mönster i sömnen iaf att den är nästan obefintlig och sen är jag orolig när han väl ska iväg själv med bilen.
Men han säger bara att allt är ok, att han har ju vilat. Hmm inte så mycket. En timme åt gången med vårt barn, men annars ser jag han knappt sova. Vaknar jag och går på toa sitter han uppe.  

Det ska vara det i så fall som kan stämma och sen att han verkar totalt ha tappat självkänslan. Visst vi har båda kört slut på oss och jobbat för mycket, varit stressade osv, men hans självskattning är inte alls hög numera. Han kan fokusera på en bagatell som tex att vår granne klagar på snöskottningen och riktigt fastna vid det... han pratar en massa om det och lägger stor vikt vid mycket negativt. Men jag tror ändå senaste tiden att han börjat förstå hur jag känner, att jag ändå inte vill ge upp, för han är mer i balans oss emellan och det gör mycket. Vi är på väg tillsammans, men vi har en längre väg kvar.

Det låter jättebra att det inte behövs fullmakt. Vet när jag ringde Fk tidigare sa en kvinna där att de inte alls får ge information, men det är klart att det är en annan sak om jag ringer själv och i somras var jag desperat efter svar.
Bla räkningar har vi fått en del påbackningar om, påminnelser ganska ofta som han sagt att han har eller ska lägga in för betalning. Där håller jag på att samla allt på mitt ansvar. Jag ser till att allt blir betalt. Sen är det då läkare, att få komma med honom och sen också hjälpa med Fk. Jag har även bestämt mig för att söka nytt jobb för att få mer dagtid och mindre pendling så jag kommer vara mer nära hemmet framöver för dagarna är alldeles för långa och jag vill ju hjälpa honom så då behövs all extra tid vi kan få.

Min man blev rädd inför läkarbesöket när han fick höra bipolär och väldigt skeptisk så han "försov sig" från besöket men jag ska fortsätta att nå fram med att det är ju inte definitivt och det kan ju vara bra att läkaren får träffa honom, att vi får träffa läkaren och se vad han säger. Jag tror allt kommer lösa sig, bara vi pratar med varandra. 

Ber om ursäkt att jag inte har skrivit än... just nu biter jag mig i tungan och funderar på hur jag ska prata om det, hur jag ska börja för nu måste jag. Det finns ingen återvändo. Bf idag och jag märker att allt är lugnt och vill så gärna. Har försökt senaste dagarna men vi har gått om varandra med vilor och andra bestyr och jag vill prata när det bara är vi två...

Det låter riktigt skönt att få en diagnos, en förklaring och sen kunna arbeta mot det. Det kommer läkarpapper här men han går undan med allt utan att säga något åt mig... Min man har inte heller haft så bra barndom och det kan osa bitterhet över orättvisan syskonen mellan och han är känsligare än de andra. Det märks på hans sätt gentemot de.

En äldre släkting på min sida var bipolär (manodepressiv) så lite oroad blev jag samtidigt som det finns olika symptom och min släkting var ljusår från min man känns det som. Han dämpade "demonerna" med sprit och vi träffades bara nyktra perioder och under de bra episoderna.

Hur sjutton ska jag lägga upp allt? Ska jag bara säga "Jag vet vad som har hänt" och sen vänta på respons. Så rädd att jag säger för mycket så han sluter sig...  

Hej

Förlossningen gick bra och tiden har snurrat på fort. Med barnen känns allt så bra. Mina nya kärlekar. På relationsplanet sliter det. Depression och ångest är konstaterat och samtal varje vecka för mannen.
Ekonomiskr är vår buffert slut. Jag svettas med räkningar och bär allt detta. Rädd att inte alla papper kommer in till Fk trots att jag sagt att jag hjälper till. Har tänkt gå till banken och lägga om lånen vi har för att få ner kostnaderna vi kan och eventuellt låna upp lite så det finns ifa ärendet hos Fk tar tid.
Mannen är uppsagd tyvärr men sjukskrivningen är förlängd. Försöker vara ett stöd men har inte kunnat hålla tyst när ekonomin börjar slita på oss... rädd att jag inte orkar med mer.

Varför f-n kunde vi inte samarbeta och hålla oss flytande? Jag är så arg. Promenader, få komma ut mer och ifrån hjälper. Jag håller ihop inför barnen, gömmer mig bakom barnen och jag är såå trött själv. Hur sjutton hittar man energi att gå vidare när man knappt fattar vad som händer med den man älskar.

Ha ha en älskare skulle minsann pigga upp men som du säger, vart hittar man energin till det? Jag duschar knappt en del dagar och ser ut som om jag genomlidit sju svåra år.
Vi har fått ett förmånligt lån nu iaf och har samlat ihop finanserna. Jag sparkade nästan min karl i baken för att få in alla papper till Fk. Har märkt att "Hård, rak, men rättvis" hjälper bäst nu.

Jag tror han blir tröttare av medicinen han äter för nu kom han precis upp och jag och barnen har varit uppe sen 5.30.

Förlåt att jag tappar tråden men jag går i en del funderingar, en bla att på sikt separera. Samtidigt pratar min man om att flytta och det tror jag skulle vara en bra nystart, men jag vill inte flytta förrän det visar sig att allt vänder snart. Fram tills dess får det vara så här. Jag menar. Hur ska vi driva en flytt nu, han ska söka jobb i så fall på ett nytt ställe. Han som inte ens vågar öppna posten längre...

Jag tror jag får skriva en bok sen om alla erfarenheter och riktigt ladda ur samtidigt som jag städar undan allt. Som du (mamman) så hjälper jag mig själv lite genom att skriva. Nu ska jag själv sluta stå stilla så jag har lagt upp studiemål, kommer inte jobba förrän nästa år så jag hinner få ihop kurser på distans kvällstid. Jag vet inte om jag kan inspirera min man, men jag hoppas det.

Han ska förresten prata med släkten snart bara han finner orden. Vi har inte besökt föräldrarna på ett tag nu för jag orkar inte sitta och låtsas när det är så uppenbart att han är trött och väldigt neddämpad, tyst och de funderar över varför...