? Så tufft ni har det... Hur fixar du allt? Jag skulle vilja ha ett barn till och nu äntligen börjar längtan inom mig....
(oviss) Hoppsan och jag som trodde jag var rolig.... 
Det låter inte roligt för allt han gör är ju att stänga undan allt... känner igen det från min man. Hans hälsa påverkas oerhört av jobbet, men ändå "Nä men jag tror det fungerar nu. Jag ska prova iaf. Vet inte hur länge men...." Jag å andra sidan känner att det inte alls fungerar. Inte med en slut man som inte orkar med alls på kvällarna, som oroar sig och är slut...
Vi kan prata om att ta oss fram, men lika snabbt kommer vardagen.
Det låter som en klok väninna. Jag har också insett precis som (mamma) att vi måste ha ett stoppdatum för allt. Jag går sönder i situationen som den är. Tänker på allt vi missar, av rädsla för förändring. Känner mig som en drömmare i vårt förhållande...
Tack oviss 
Jag undrar jag hur länge han egentligen har burit på allt. Vi har haft svårt att prata senaste åren lite till och från. Men ifjol när vårt barn bara var kring 3 månader klappade han ihop och gick inte till jobbet utan ringde läkaren.
Allt rasade över honom. Jobbstressen och vår barnlöshetshistoria, så jag antar att de år vi försökte innan vi sökte hjälp, då han inte riktigt kunde prata, så gick han och funderade en hel del.
Känner att mönstret är ännu värre än då. Han säger att han mår bättre hemma. Vi har kommit ur det tuffa bebisåret sas och pratat om syskon sen en tid tillbaka.
Men jag känner att det kommer så lite initiativ från hans sida. Jag försöker prata om det och har tom vänt upp och ner på varje känsla jag har, men han reagerar alltid med tystnad. Har suttit för mig själv och gråtit flera kvällar i rad nu och försökt komma på hur jag ska nå fram till honom.
Inte ens igår när jag sa att jag mår så pass dåligt av allt att jag kommer själv ringa efter samtalskontakt och stöd så kunde han säga så mycket annat än "Ja, det kanske du har rätt i...." Sen var vardagen igång igen.
Han säger att jobbet inte tar energi nu utan han har fokus på familjen, och visst han är en underbar pappa så, men vår relation är på sån sparlåga.
Jag har tänkt att vi ska försöka få tillbaka det spontana samlivet igen, men är känslorna bubblar under ytan och vi inte kan prata så skjuts det bara framåt.
Han är jättetrött på kvällarna, funderar på när läkaren ska ringa tillbaka, drar på att gå tillbaka till jobbet och när jag försöker prata så vet han inte.
Snart har han ju varit hemma i ett år totalt och jag klarar inte det här. Jag klarar inte fler kriser. Jag klarar inte att vi pratar än mindre. Han sa att han är rädd för att säga något ibland, ifa han säger fel saker. Men jag då? Hur många gånger har inte jag fått be om ursäkt av ren frustration?
Hans föräldrar är lite likadana, de pratar sällan. Mina föräldrar likadana och jag orkar inte med att det ska vara så hos oss. Jag har kunnat ta tillfälliga dippar i samtalen och försökt gå vidare själv, men jag fixar inte det längre utan stöd.
Jag är stressad pga ålder också vad gäller syskon så det är inte så enkelt för mig att bara ta det lugnt och vänta i den frågan. Jag hoppas ju hela tiden att "det bara ska lösa sig".
Jag börjar undra om vi helt enkelt inte kommer orka mer tillsammans...tvivlar hela tiden. Och just ja oviss; min man är inte heller deprimerad. Han är bara trött och stressad över jobbet?! Om det vore så väl så borde han kunna prata och inte bara gå tyst och somna oftast så fort vi sätter oss i soffan på kvällarna, eller kunna ta initiativ till förändring.
Jag kan inte göra allt jobb själv.
Mamman; Jag fick göra så under de år vi försökte få barn, ta initiativ hela tiden. Vara tyst och äl och "rätta dagar" och ta första steget, gång på gång. Som att det låste sig för honom varje gång jag var ledsen över att inget hänt. Så jag känner igen det där med att skjuta upp och vänta ut... börjar bara bli desperat. Jag kan inte bara vänta ut längre, det känner jag med, för då händer ingenting, men samtidigt....
Hur länge ska jag vara den som hela tiden är den som driver oss framåt.
Nej oviss... Vad sjutton.... hur länge har det pågått? Usch, jag känner med dig och förstår att du inte orkar mer med honom.
Det är ju det, när barnen finns med så måste man ändå på något sätt ha kontakt....
Kram
Vem har du med dig nu vid förlossningen?
Jag vet inte vad han har för orsak till sjukskrivningen, men vet att läkaren har pratat om ångest. Hans orsak till att inte prata för mycket om det "Han vill inte vara till besvär" Tror det har snurrat om helt, för vadå besvär? Vi är ju ett team!
Vi pratade mer igår och det slutade med att jag blev så frustrerad igen så jag grät och sen grät han också. Men han är tyst...
Jag sa att om han bara bollas mellan företagsläkaren och vc så måste vi hitta ett annat alternativ privat, så han får komma till botten med allt, för han kan inte låta jobb fortsätta ta över sin vardag. Jag vet att chefen gett honom en varning om sen ankomst när han skulle börja arbetsträna, men sen vet jag inte om det har varit något mer.
I natt pratade vi med varandra och jag sa igen att är det så jobbigt så måste han ju söka annat och eftersom det är ett så pass stort företag så kan han söka sig mellan avdelningarna. Han behöver ju inte ens arbetsträna då, utan byta och vill han ha hjälp med stress så kanske han känner att den chefen är mer tillmötesgående. Jag tror han mår gott av en nystart åtminstone inom företaget, bara han tror på sig själv, för måndagsångest eller vad det är varje söndag. Det fungerar inte.
Jag sa att det märks ju så tydligt att det inte går längre, för då hade han inte skjutit upp att gå tillbaka till jobbet. Vet inte ens om han är sjukskriven på papper längre.
Känns som att jag inte har hela historien.
Jag har tom föreslagit att jag kan ringa och prata med någon läkare, men det är svårt när jag inte har alla faktan. Funderar allvarligt på att leta fram läkarintygen så kanske de ger mig fler svar.
Sen har du helt rätt. Det spelar ingen roll hur mycket jag än sitter och säger att uppenbarligen fungerar det inte. Han måste erkänna det. Jag kan vara som stöd, men jag är less att vara stöd utan att veta vad jag kan göra.
Känner att jag skriver lite osammanhängande, men antar att det är stress och ångest åtminstone, för han har svårt att hålla deras krav på prestation på en rimlig nivå. Och med tanke på hans grubblande, hans trött och tystnad så har han tydliga tecken på en depression, för han är så begränsad i sin värld.
Åh vad jag känner igen mig. Jag har fått honom att erkänna att han inte vet hur han ska göra, han lägger för stora krav på sig själv och känner direkt misslyckande om det inte blir att vi gör något tillsammans.
Tror jag upprepade samma sak flera ggr för ett par dagar sen.
"Vad som än händer måste vi jobba på oss. Om vi så bara öppnar en flaska vin en kväll och ser en film, eller pratar om annat än oro kring allt annat".
Någonstans i små steg kan vi börja.
Direkt blev han tyst först och pratade om att han vet inte. Jag sa tex att syskonplanering som vi pratat om. Det kan vi inte börja med nu, för jag klarar inte att ta initiativ och fixa allt. Jag behöver känslan av att vi båda är med. Han blev riktigt allvarlig, för han vill väldigt gärna ha syskon. Han själv har pratat om att inte ha så långt mellan barnen, om vi har lyckan på vår sida igen.
Så vi ska försöka sätta oss ner mer med varandra på kvällarna nu innan han börjar jobba och sen tar vi paus om inte annat till sommaren.
Lite små krav, men ändå med pauser.... får se om det går.
Jag försöker ändra mitt tankesätt själv och pressar bort irritationen om hur vi har gjort och vad som fick oss till den här punkten, men det är svårt då vi halkar in i samma mönster. Så fort han inte pratar så blir jag frustrerad så hoppas vi vänder allt.