Annica: Välkommen, jag missade ditt inlägg eftersom jag nog höll på att skriva mitt då du postade ditt :) Instämmer med övriga att du verkar haft flyt i att träffa rätt läkare. Jag gör liksom bettan så att jag kokar ihop min egen behandling. har bara Progesteron och Innhoep på ordination. Har inte heller hört något om hormonspiral, men tycker att det vore ossanolikt att det ska vara någon större skillnad jämfört med ex. p-piller, det går ju ur kroppen, men tar såklart lite tid.
Mula: Tack :) Ja, vi kommer nog som du antyder inte att ångra oss.
Irma: Då kom jag ihåg rätt då. Skönt med paus, förstår att du gruvar dig för att börja om. Har oxå funderat på London, men kör på ett tag till + börjar adoptionsspåret parallellt. Jag har förstått att det finns en hel del bra trådar för info om utlandsspåret här på FL, vi får väl börja hänga där tillsammans om inte annat :)
Franka och Längtan: Grattis! :)
Mojutten: Tack :) Ja, det var verkligen häftigt, en mycket större upplevelse än jag någonsin kunnat tro, och ett minne för livet! Nej vi står inte i kö än (dumma dumma oss :) ) men igår började jag kolla igenom organisationerna en vända. Vi har kryssat och ringat in de länder som kan vara aktuella för oss, och då mannen är 38 så faller en hel del bort pga. ålder. T.ex så är det ju inte aktuellt om man måsta vara under 40 och det är 2 års kötidi sverige innan man ens får skicka ansökningarna... Vi vill heller inte välja något land där väntetiden totalt är mer än 3 år, utan försöker kika på de som ligger runt 2. Sen är vistelsetiden i landet xå av betydelse, Kenya har tex 7-10 månader och så länge kan vi inte vara borta (fattar int eatt nån kan det).
Vill våga kunna: Jag har heller aldrig tänkt gifta mig. Är uppväxt med en ensamstående feministisk mamma som präntat in i mig att "en bra kvinna reder sig själv" och att "man inte ska låta ringmärka sig" :D. Jag har aldrig varit särskilt flickig, nästan bara haft killkompisar och aldrig några princessdrömmar. Så jag totalchockade släkt och vänner med inbjudan till bröllopet, ingen hade någonsin haft en tanke på att vi skulle gifta oss. Men det ÄR fantastiskt kul. Och att vi säkerligen aldrig hade gift oss om det inte varit för att vi överväger adoption. Och inte hade jag vetat om vad jag hade missat då, men att jag hade missat något superkul - ja, det är då ett som är säkert! :)
Sen finns det en annan aspekt på det hela, är man gifta som förälder så underlättas det praktiska en hel del saker om oturen att den ena faller ifrån sker. Detta blev jag själv väldigt varse om då jag förlorade min mamma i en olycka. Mina halvsyskon var då 12 och 14 år. De fick ett arv, men deras pengar hade de, eller deras far ingen kontroll på. Viäven den fick snällt ansöka om pengar för att vi tillsammans skulle kunna köpa loss mammans hus (rörde sig bara om typ 60 000 för att lösa ut övriga syskon) för att de inte skulle behöva flytta till sin pappa i en annan stad och förlora trygghet de hade i att få bo kvar i huset, få gå i samma skola och ha nära till sina vänner. Vi fick vänta på beslutet, som tas av överförmyndare. Tills dess var de stackarna inackorderade hos mammas kompis - en stark och fantastisk kvinna som öppnade sitt hem för andras barn. Inte förrän soc fick för sig att det var olämpligt att de bodde där så tog de ett beslut. Det var alltså först då vi poängterade att de bodde där för att DE inte kunnat få tummen ur och ta beslutet om pengarna. Det tog över ett halvt år innan de sa ja, och kunde flytta in i mammas hus med mig och min sambo.
Summan är; Om man inte är gifta och ena parten dör, så ärver dina barn allt din partner ägde, även den del i hus och hem som var din sambos. I slutändan kan man få gå från hus och hem om man inte har råd att bo kvar- även om det är dina barn som äger andra halvan... För du har inget inflytande över deras pengar, för det har någon som sitter på socialkontoret. Och jag lovar dig - de är inte alltid så lätta att ha att göra med, det här vara bara ett exempel på svårigheter som uppstod, det finns många fler tyvärr...
