30+ som väntar/har fått syskon, del 8

That´s the spirit! Skämt åsido. Du har all min sympati när det gäller krånglande mage. Hoppas du får bukt med den!

FB - Jag tror också att det bästa för alla vore vana rutiner men vi har verkligen tajmat syskonleveranserna uruselt. Förra året kom R lagom till att dagis var stängt i fyra veckor och sedan var vi lediga i tre-fyra veckor till på det och nu är det jullov då. Vore det inte så att vi hade planer med tillresta vänner flera dagar nästa vecka hade det varit en idé att kolla med dagis men nu är det inte lönt tyvärr. Men det går hyfsat bra ändå - det är mest jag som är känslig tror jag.

Gott nytt år kära vänner! Vi ser tillbaka på år 2010 som överraskningens år. Och överraskningen, han ligger och snusar i min famn just nu.

Och tänk det får han! Maken är ju den som har fått känna på det längst eftersom det var mitt (och T:s) förslag och nu börjar han skicka "God-fortsättning-SMS" med Erik som en av avsändarna så då ska det väl mycket till för att vi ska in på nytt spår vad gäller namnet. Så TRE it is (ännu ett skäl att inte satsa på en fyra ).

Tack för all input angående T:s utbrott. Det är bättre nu och jag tror att det är mamma/pappatid som är medicinen. Vi jobbar hårt på att vara medvetna om det. Hon är en känslig själ vår T - väldigt "speglande" när det gäller vår sinnesstämning. R är mer hard-core och kör sitt race men T är ganska beroende av att maken och jag ska vara harmoniska för att själv vara det. Inatt sov E (kommer ta ett tag att vänja sig vid att skriva en ny initial) helt ok. Fortfarande uppvak varje/varannan timme men han somnade om direkt efter amning vilket inte varit fallet tidigare. Räknar inte med någon repris inatt men med en sådan natt innanför västen känner jag mig betydligt bättre till mods i alla fall.

 

Tänkte  återigen i terapeutiskt syfte - skriva ner lite om blodsockret och hjärtat. Det började redan när jag kopplades upp på CTG i förlossningsrummet. Plötsligt hördes ett extraslag på bebisens hjärtljud. Det är ju inget som hade noterats under graviditeten men fortsatte under hela förlossningen. En läkare kollade givetvis på kurvan och konstaterade att det inte var någon fara då men att det skulle kollas upp efter förlossningen. Så bara några timmar gammal gjordes det EKG på E.  Jag kan säga att det kändes helt fel att se sin lilla nyfödda med EKG-kuddar (visserligen med nallebjörnar på men ändå...) på bröstet. En barnläkare kom även om kollade honom extra. Hon kunde då inte höra något och kurvan visade sig vara ok. Det var då jag skickade ut SMS om att alla mår bra. Sedan var det inte mer med det innan barnläkaren kom nästa morgon för "utskrivningsundersökning". Då hörde han blåsljud på hjärtat samt noterade att E skakade när man la honom på rygg. Blodsockernivån kollades och den visade sig vara strax under det "godkända" så det kändes inte så dramatiskt utan förklaringen var nog att han var stor, amningen inte riktigt kommit igång och han hade börjat "tulla lite på förråden" redan i magen. Han fick lite tillägg och så skulle man kolla blodsockret igen efter viss tid. Då hade det trots tillägget sjunkit. Och så fortsatte det under dagen (stackarn blev stucken såååå många gånger).  På eftermiddagen började vi ju förstå att det inte skulle bli någon hemgång den dagen så maken åkte hem till tjejerna. Jag kände mig så ensam och eländig och det var ju inte alls som det skulle vara. Jag försökte amma massor och koppmata honom men blodsockret blev bara lägre. Till slut började jag bli riktigt orolig och orkade inte hålla masken längre så en stackars barnmorska fick lyssna på mig när jag hulkade om min oro för lillen och om att jag sahahaknade mina ahaahandra baaaarn.  Barnmorskorna ringde barnläkaren som hade jour sent på kvällen för att höra vad som skulle göras för natten och då tyckte han att E skulle börja flaskmatas också för att få mer i sig. Han tyckte även att det var viktigt att jag skulle få lite sömn för att min produktion skulle kunna komma igång ordentligt så barnmorskorna föreslog att de skulle komma och hämta E när det var dags för nästa matning och ta den så att jag fick sova vidare. Det gjorde de och jag märkte det ju eftersom E sov tätt intill mig. Jag slumrade sedan om ett tag och vaknade sedan med panik för att han var borta. Jag VISSTE ju var han var men hela min kropp skrek att det var fel så jag var tvungen att ringa på klockan. Det hela slutade med att en barnläkare som barnmorskorna ringt dit för att de ville att E skulle kollas extra kom inrullandes med honom och pratade och förklarade läget för mig så att jag äntligen kunde känna att jag fick lite koll på läget. Barnläkaren nämnde att om blodsockret sjönk ännu mer till en viss nivå så var det neo och dropp som man fick ta till och jag tror att E hörde det för nästa gång han stacks hade blodsockret gått upp. Jag lyckades få i honom en del ersättning ur flaska också (den kloka pojken ville inte så gärna dricka när en okänd barnmorska ville ge honom) så sedan gick det bara bättre och bättre. En ny barnläkare kom och kollade hjärtat på morgonen också och då var även blåsljudet borta (ganska vanligt att det växer bort de första dygnen) så då var det helt plötsligt ok att åka hem. Så skönt! Jag delade rum båda nätterna vilket jag verkligen inte gillade - riktig ångest inför att stanna ännu längre.

Och jag min knäppis hade organiserat korvstoppning med släkt och familj (egentligen den 22:a men vi sköt fram det till den 23:e redan innan vi visste att vi skulle bli kvar i två dygn). Så en timme efter att vi kom hem hade vi besök. Jag hade givetvis kunnat ställa in - alla hade förstått -  men korvstoppning (estnisk julkorv) är en tradition som jag "ärvt" av min mormor och mamma att hålla i och jag hade under graviditeten lite som en målbild att ha en så där lite Fanny-och-Alexanderish korvstoppningstillställning hemma efter nytillskottets ankomst (fast jag trodde lite naivt att bebisen skulle vara någon vecka gammal då). Och det blev faktiskt jättemysigt. Utan brorsan hade det dock inte gått. Han fixade allt praktiskt kring korvstoppningen och julafton plus att han ju hämtade tjejerna från dagis och passade dem till maken kom hem dagen för förlossningen. Han var kvar hos oss ända till i förrgår och även om det har varit lite trångt med tre vuxna och tre barn i vår trea så har det varit guld värt med en extra vuxen till hjälp.

Så. Nu tror jag att jag har fått ur mig det mesta angående förlossning och eftervård. Bearbeta, bearbeta.

Fio - Oj, svårt problem det där. Du har all rätt - både moraliskt och rättsligt - att vara tyst enligt min åsikt men jag förstår dina tankar. Känner mig inte riktigt klar nog i huvudet att vara bollplank just nu men hoppas att någon annan som varit i söka-nytt-jobb-svängen i samband med graviditet kan komma med input. Grattis till att de är intresserade förresten! Sedan kan jag ju tycka att någon månad (förutsatt att du kan jobba i stort sätt tiden ut men sådant vet man ju aldrig - gravid eller ej) kortare inte kan göra så stor skillnad såtillvida att det inte är ett specifikt projekt som ska bli klart då.

 

Har precis knytit in E i sjalen för första gången (vet inte varför jag dröjt så ). Så nu sitter han och snarkar mot mitt bröst. Att sjala en spädis är något jag kommer att sakna. Får väl vänta på eventuella barnbarn.

Bra poäng angående arbetsgivares tendens att hålla inne saker Pysslig!

Ja, som "gammal facklig" har jag full förståelse för att arbetsgivaren vare sig kan eller vill släppa viss info innan det är klart men jag tänker att det ju är motsvarande situation i en tidig graviditet.

Ja, precis - öppetstående ductus var det. Läkaren sa att man numera hör det på många fler barn p g a den tidiga hemgången (och därmed tidig läkarkoll) men att det är väldigt vanligt att det liksom för E växer igen under de första dygnen.

Sara - Med mitt enda ångestdygn i bagaget kan jag bara föreställa mig vilken jobbig tid ni hade på neo.  

Oj, jag missade visst en hel sida.

E är definitivt en magsovare vilket är högst problematiskt under natten eftersom han inte kommer till ro. Hur löser man det liksom om man inte är beredd att "ta risken" att låta honom sova så?

juni - Söt Pippi! Stackars N som har ont i magen.

Mini - Det var det dummaste jag hört. Bebisar är inte tjocka. Punkt.

 

Tack för input om magläge. Jag skulle inte våga ha honom på mage ens med andningslarm tyvärr plus att vi samsover vilket försvårar ytterligare. Han är redan väldigt stark i nacken och kan vända huvudet från sida till sida när han ligger på mage och vi får hoppas att han är lik sina systrar och lär sig vända sig från mage-rygg och tillbaka tidigt för då är det ju betydligt lättare att släppa på det tycker jag. I nuläget får jag nog ha lite is i magen för han är ju bara två veckor (men alltså samtidigt. Två veckor?! HUR har han hunnit bli det?) och allt kanske faller på plats lite bättre när dygnsrytmen börjar stabilisera sig.

Igår var vi på BVC för första gången. E har gått upp till 4 500 g så det får man ju vara nöjd med.

Angående sidoläge se under rubriken "Fysiskt läge".
http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1466

Knase - Härligt med lyckat resultat på VUL. Mina barn har alltid varit små för sin vecka vid tidiga VUL (har blivit tillbakaflyttat vid VUL för att sedan flyttas lite fram igen på RUL), men de har ju knappast varit små i slutändan ändå (över 4 kg alla tre) så jag vet inte riktigt jag hur pass säkert det är med dateringen trots att de säger att alla foster är lika stora.

Boomie - Segt med bihålorna men skönt att källaren klarat sig förhållandevis bra.

 

Milla - Hoppas L kryar på sig nu!

 

Ni som har storasyskon hemma - hur är de? T är så oerhört omtänksam och rar mot sina småsyskon. Bebisen är det bara massa gulligull med hela tiden förstås men även R får en massa omtanke. Idag var T t.ex. och klippte sig och fick då en klubba av frisören. På vägen hem slickade hon i sig ungefär halva och sa sedan att R skulle få resten (och det fick hon). Vi är jätteglada för att hon är så och jag TROR att det är del av hennes personlighet men samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig lite för att hon redan ska ha hamnat i en "storasysterfälla".

Freud. Jag säger bara Freud, Cissi.