Tack för alla grattis! 
Här har T kräkts ett par gånger i eftermiddag. 
Känns SÅ DÄR med en fyradagars bebis hemma. Jobbigt om jag blir smittad också med tanke på maratonamningen som pågår för att hålla lillkillen på rätt nivå...
juni . Hon kräktes igen nyss och har knappt ätit idag så magsjuka lär det vara tyvärr, Hoppas åtminstone att vi vuxna och bebiseb slipper (och gärna R förstås men det är väl att gapa efter mycket).
T har inte kräkts sedan i lördags och än så länge ingen annan så vi håller tummarna även om vi inte vågar ropa hej.
Det har varit liiiite fullt upp när alla varit förpassade till att stanna hemma eftersom vi inte velat riskera eventuell smitta. Inte mycket datortid för mamma med andra ord. Jag och maken åkte dock iväg med lillen på återbesök igår och han har t o m gått upp i vikt (4 230 g igår och 4 125 g vid utskrivning i torsdags). 
Så skönt. Jag stödmatar lite på kväll och natt men det känns mest bara skönt - kanske kan hålla denna lille van vid flaska så att maken och jag kan dela lite bättre på första tiden.
Ska försöka skriva en förlossningsberättelse men har en kille med stort närhetsbehov i famnen så jag vet inte hur långt jag orkar skriva. Får göra en Sara och dela upp det. 
Sista inlägget jag skrev pre-bebis var jag ju kraftigt frustrerad p g a avstannade värkar. Det satte dock igång igen vid tretiden på natten och låg på 6-7 minuter mellan. De var inte jättestarka men klart kännbara och jag tyckte att det var svårt att veta vad jag skulle göra eftersom BM egentligen tyckte att jag skulle åka in när de var regelbundna. En kombination av magkänsla och att jag hörde att R levde om i sovrummet med maken (vilket jag ville bespara brorsan att tampas med när han precis kommit) gjorde att jag avvaktade. På morgonkvisten började värkarna närma sig 1 ½ minut i längd även om de fortfarande var fullt hanterbara. Jag lät maken lämna tjejerna på dagis (precis som jag ville! ) och sedan ringde jag DS och förklarade läget. Ja, det låter som du ska in men vi har fullt. WTF?!? En av grejerna med att föda i december är väl att man inte riskerar att det är fullt? Nåja, det var mer eller mindre fullt i hela Stockholm men de tyckte inte att en tredjebarnsföderska skulle behöva åka långt så de fixade en plats på KS. Väl där fick jag ligga med CTG och sedan koll. Ja, du är öppen drygt fyra. Alltså, ursäkta, men WTF igen! Här har man gått och varit öppen drygt tre, haft massa förvärkar och etablerade värkar en halv natt och så ger det EN ynka cm?!? Under förlossningen med R öppnade jag mig ju helt med nästan likadana värkar. Ja. ja. Stanna fick jag ju och de konstaterade att hinnorna buktade mycket och att det förmodligen stod mycket vatten ivägen för nedträngandet (vilket jag nästan känt hemma - jag ville inget annat än att vattnet skulle gå). Så när nästan inget hänt på någon timme tog BM hål på hinnorna - skönt! Då började det hända saker och jag satt på en pilatesboll och gungade. Efter ett tag började jag under varje väk känna ett väldigt tryck neråt så att jag tappade andan. Jag var öppen ca sju då och min egen gissning är att det var då lillens huvud - som givetvis som sina systrars låg för högt - började tränga ner. Nu började värkarna bli riktigt jobbiga men jag tyckte att de gick att hantera med andningen ändå. BM föreslog akupunktur men det slutade med att hon bara stod där med nålarna i handen för pauserna mellan värkarna var för korta. Till slut hade jag öppnat mig och fick börja krysta. Underbart efter att ha känt trycket så länge! BM var jättebra på att coacha så att huvudet fick stå och tänja i öppningen (sjukt tacksam för mantrat "Sluta krysta - börja andas" som jag trummade in under profylaxkursen) för att sedan komma ut tillsammans med kroppen under nästa värk. Upp med bebisen på magen och jag tyckte att BM sa "Här kommer en liten flicka!" "Nej, är det verkligen det?" undrade jag som konstigt nog känt mig säker på att det var en kille den sista tiden. Och det var det ju. 
Så fin, så fin! Supertjock navelsträng och gigantisk moderkaka så det var inte konstigt att han växt sig stor. Sedan skulle BM kolla om jag spruckit - nope. Inte ett stygn behövdes! Bara ett par ytliga skrapsår. Ganska skönt med tanke på den rejäla herren med hattmått 37. Bra jobbat av BM under krystningen tycker jag!
Så, kontentan är att jag har lyckats med bedriften att få tre HELT olika förlossningar (och ja, Assars svärmor har definitivt rätt - trean är en luring ). Jag är jätte-jättenöjd med förlossningen och det enda som egentligen känns jobbigt är att jag kände av foglossningen ganska mycket och hade svårt att hitta bra ställningar. Och vet ni - nu (men det kan ju givetvis ändras 
men jag tror inte det) känner jag mig faktiskt nöjd med barnafödandet. När maken sa att han trodde att BM och uskan tyckte att jag var värsta proffsföderskan blev jag lite mallig en stund och tänkte att jag borde göra om det. Men nej, jag tror att det är bra nu. Man ska sluta när man är på topp. Tre underbara. Det är ju verkligen mer än vad man kan drömma om.
Se där. Förlossningen på pränt. Ska försöka få ner lite om hjärtat och blodsockret (skriver för egenterapi så känn inget tvång att läsa och kommentera allt ) men det får bli en annan gång. Pust!
Tack för de fina bilderna och julredogörelserna ni bjudit på de senaste dagarna. Och krya på er alla sjuklingar!
Somna - Min graviditetsberättelse (om man trycker visa endast på mig i denna tråd får man nog upp 89 % klagoinlägg ungefär ) är inte lika trevlig så om du behöver hjälp att stävja suget kan det vara ett tips.
Det värmer att höra för nu när jag sitter med det underbara resultatet får jag dåligt samvete över att jag hade mage att klaga. Men OK jag ska inte vara så hemlighetsfull nu när det är ett faktum att det är en kille vi ska namnge. Från din lista finns Erik med på aktuell lista och Sven och Nils har funnits med tidigare. Erik har egentligen seglat upp efter förlossningen (bland annat under ett samtal med en BM mitt i natten när jag var orolig över lillens hälsa) och gillas mer av mig än maken. Den andra starka kandidaten är kanske lite oväntat Thomas. Det kommer om det inte blir tilltalsnamn bli andranamn. En av makens bästa vänner hette det och han gick tyvärr bort i Tsunamin. Min morbror, som också gått bort, hette Toomas så det finns liksom från båda håll. Det är makens förstahandsval tror jag men jag tvekar lite. Andra namn som diskuteras är Aron och Peter. Jag har fört fram Eskil men det gillar inte maken. Så där står vi och det värsta är att det är så fullt upp så att vi knappt hinner fundera eller känna efter. Men det faller väl på plats hoppas jag.
Joel hade T fått heta om hon var kille men nu är det förbrukat. Bra med namnspamming!
Tack för att ni orkat läsa och kommentera min förlossningsberättelse. Och tack för alla namnförslag.
Boomie - SÅ jobbigt med vattenläckan. Du låter oerhört samlad måste jag säga. Jag hade brytit ihop.
T har nu spontant sagt flera gånger att hon tycker att lillebror ska heta Erik. Maken tror att jag har dubbat henne men det har jag faktiskt inte. Hon har väl bara ärvt sin goda smak av mor sin.
En sen kommentar angående illamående under andra graviditeten. Min BM som jag hade när jag väntade R sa att det var vanligt att det blev så. Dels p g a färre chanser till vila, dels p g a att kroppen är mer mottaglig för hormonerna när den varit med förr och att det därför kan bli en "hormonrush" som leder till mer illamående.
Sara - Hur har det gått för G (och er andra) idag?
Usch, nu sätter det dåliga mammasamvetet in. Både T och R har välkomnat lillebror på ett fantastiskt sätt. Bara massa gos och gulligull. T var vi ganska säkra på skulle reagera så men med R visste vi inte vad vi skulle vänta oss eftersom hon är så liten. Men hon är en riktig kelgris och en ytterligare medlem i familjen är en till att mysa med. Idag satt vi en lång stund i soffan. Jag ammade bebisen och R satt bredvid med sin kind mot hans hjässa. Så på henne märks inte annat än att hon kanske vill vara lite extra nära mig. T har däremot fått ett eller ett par riktiga utbrott de senaste dagarna i sammanhang som inte alls är förknippade med lillebror egentligen men det är klart att det har med hans ankomst att göra. Vi har varit så löjligt förskonade från utbrott från T:s sida den senaste - ganska långa - tiden så vi känner oss alldeles handfallna. Vi försöker ju båda ägna massa tid åt henne och jag tror att reaktionen i mångt och mycket egentligen beror på att vi är så trötta. Själva grejen att få ett till syskon tror jag hon gillar - hon har ju faktiskt inget minne av att ha varit ensam - men hennes föräldrar är så trötta nu och jag tror att hon känner av det väldigt väl. Just nu känns det som att vi inte räcker till. Vi har ju tjejerna hemma på jullov och det är ju mysigt men samtidigt hade vi nog behövt några timmar om dagen att komma ikapp. Lillkillen sover verkligen bedrövligt om nätterna - absolut som längst 1 ½ timme i sträck och den sammanhängande sömnen infaller inte förrän vid fyratiden på morgonen så jag är ett vrak. Och maken tampas ju med R om nätterna och tar morgonen med alla tre så att jag ska kunna få någon timme då. TRÖTTA!!! Och fina storasyster som kommer i kläm. Idag när jag tittade på henne när hon sprang iväg på sitt eget lilla sätt över vardagsrumsgolvet fick jag alldeles hjärtsnörp. Att man kan älska någon så mycket så att man bara vill pränta in alla hennes rörelser och ord i en själv så att de alltid ska finnas kvar där. Och att det kan göra så ont när hon är ledsen. Jag vet att vi sakta men säkert kommer att bli piggare och komma in i situationen men jag vill ju bara att alla ska må bra. Nu.
Långt igen. Men ni vet. Hormoner. Ännu mer terapibehov.