Tar livet slut om man skaffar barn tidigt?

absolut inte. fast hos oss har inte det där suget funnits i samma grad efter vi fick barn. jag har tex bara varit ute en gång på 5 år

Hej!Att skaffa barn och när man skall skaffa barn känner man  bäst själv. Jag kan bara tala för mig själv.Jag var 22 när jag skaffade mina barn. Jag har tre st tätt.   Jag har levt ett bra liv. och  ångrar inte mitt val. Jag skall nu Adoptera en liten knodd till. Det jag kan känna när jag umgås med dom som skaffat barn sent är att dom oftast har en annan erfarenhet än vad jag har. Jag väljer ordet "annan"  erfarenhet på grund av att jag anser inte att dom har mer erfarenhet.  Utan vi har olika erfarenheter.  Dom få gånger jag kan känna ett sting av avund är när dom talat om resor. Jag har rest men ej lika mycket. Men å andra sidan reser jag som en tok nu. Mina tre grabbar är ju stora så nu är vi utomlands ofta medans mina vänner måsta passa småbarn. så om två tre år har jag kommit ifatt. Det jag vill ha sagt är att barn tar tid, men när man väljer att lägga den tiden på barn är upp till var och en.   Bara man inte försöker göra allt som alla som inte har barn gör för det hinnar man ej.  Risken är då att man sliter ut sig och barnen får lida. Kram Tossan

Förstår de då ni sågs på helgerna och lov. Min sambo bodde är och vi umgicks HELA tiden. Förstår ändå mina fd vänner som sa så att jag umgicks bara med min sambo. Men vad ska jag göra. jag var nykär och helt förälskad. Ville inget annat än att var med honom och inte han heller.Men de var hårda och kom med många kommentarer och de vägrade inse att han faktiskt kunde vara mannen fö mig. Utan de hela tiden sa att jag fortfarande var ung och inte visste riktigt vad jag gjorde.Det senare gick längre och en av dem sa ; "Kom inte hit och gråt för oss när han dumpar dig!"Det fick vara för min del. INgen riktigt vän säger så!Jag försökte ändå umgås med några av dem men det blev stelt och inte roligt alls.Så vi till slut gled isär.Är glad för detta idag de var inga riktigta vänner!

öh, nej livet tar inte slut!  tvärtom! livet blir bättre:)

Jag tänker göra som du och passa på och resa när mina barn blir lite äldre. Fick mitt första när jag var 22 år och mitt under min utbildning. Var borta en termin och sen var pappan hemma med barnet och är det fortfarande. Nu läser jag min sista termin och väntar andra barnet. Eftersom barnet är beräknat till mitten av juli så kommer jag med största sannolikhet hinna ta examen. Jag kommer att ha läst en fyra år lång utbildning på universitetsnivå samt ha två barn när jag är 24 år. Det är något som jag är och kommer vara väldigt stolt över =) Men jag känner igen mig i TS att man får kommentarer om varför man skaffar barn "tidigt" speciellt av mina äldre barnlösa systrar. Men det handlar nog mer om avundsjuka och okunskap om vad det innebär att ha barn. Resa kommer jag hinna göra också men tänker då ta med hela familjen. Festa har aldrig varit min grej tycker det är roligast att bada och sola samt åka på utflykter vilket är perfekt att göra när man reser med barn. MEN jag hade säkert skaffat barn senare om jag inte hade träffat den underbara man jag är gift med idag. Vad det gäller barnaskaffande så tycker jag att den viktiga frågan är MED VEM och inte när.

Vill lägga till en sak: många inlägg handlar om hur underbart det är att bli mamma och hur det ger mening till livet. Jag håller med! Men det kommer det att göra oavsett om man blir förälder vid 20, 30 eller 40.

Men vadå tar livet slut? Nä det gör det när man dör. Jag är ensamstående och har aldrig barnvakt, bara ett par timmar om jag måste gå på nåt möte gällande barnen men herregud inte ens mitt liv är slut. Det här är mitt liv och så här kommer det vara de närmaste åren för mig. Jag har inte det minsta panik över det, rest och festat har jag gjort, kommer säkert att göra det igen om jag inte dör inom det närmaste. Om man ser att vara med sina barn som inget liv så kan man faktiskt överväga att inte skaffa barn. Man måste faktiskt inte, man kan låta bli och festa och resa hela livet om det är vad man vill. Jag tycker faktiskt inte att det är speciellt roligt när andra indirekt förringar mitt liv och min allra största glädje genom att påstå att den som inte festar och reser eller hänger ute sent på lördagkvällarna har inget liv. Jag är oerhört nöjd med mitt liv som det ser ut idag och om mitt liv kretsar helt runt mina barn i 20 år så gör det mig ingenting. Om jag lever tills jag blir 80 så har jag 60 år att göra annat på. Inte för att jag längtar, skulle hellre stanna tiden här och nu.

Livet tar inte slut, men jag är så otroligt glad för egen del att jag fick första barnet när jag var 27. Och varför då? Jo, för att åren mellan 19 och 24 var de absolut roligaste i mitt liv, när jag pluggade, festade, vände på dygnet, lagade näringslös mat, reste och pluggade utomlands och till slut skaffade min examen. Ja, man kan festa och gå ut när man har småbarn med, men det är inte lätt. Jag föredrar att ha levt ut livet så jag har något att se tillbaka på och berätta om för mitt barn. När barnen väl kommit vill jag göra saker med dem, t.ex resa, inte resa i väg själv och sitta på en pub i Berlin tills de stängde klockan 8 på morgonen och därifrån gå till Potsdamer Platz och titta på fotbolls VM på storbilds-TV. Sånt som jag gjorde innan barnen kom och som just då var så roligt. Hade jag fått barn vid 19 hade jag ju visst kunnat plugga, men inte på samma egovis som jag kunde nu. Och den perioden i livet tycker jag att alla är värda... Men det är min, lite flummiga åsikt.

Håller med! Kan bara störa mig på inlägg (generellt på familjeliv menar inget särskilt) som går ut på att barn inte förändrar något och att man kan göra allt med barn.. Det jag vill ha sagt är att barn förändrar ALLT. Det måste man vara inställd på och inte tro att livet i stort kommer att rulla på som vanligt. Tycker inlägg av den typen ofta kommer från unga kvinnor som önskar sig barn.

Ja hahaha men så är det man måste gå och balansera på någon slags medelväg hela tiden Man är ju lika fruktansvärd både om man börjar jobba "för tidigt" eller om man är hemmafru som väljer bort karriär eller om man får barn före eller efter åldern 25-35. Dessutom får man absolut inte ha mer än en pappa till sina barn, eller bo i hyresrätt, eller gud förbjude skaffa barn utan att vara i ett fast förhållande! Jag ORKAR inte ens försöka göra rätt. 

ja, jag tycker att livet tar slut när man får barn. Iaf förändras det mycket, man är trött, bunden, kan aldrig sitta uppe och se en film sent en kväll ihop (isåfall är man skittrött dagen därpå, när barna vaknar kl 5.30), man har sämre ekonomi, man kan inte göra desto mer ihop med sin partner (månadens hit: en veckohandling på tu man hand). Man har massor av tvätt, städ, plock efter barna, massor av kom-ihåg från skola och dagis... Puuuh, man är glad om man orkar och se tv en kväll, om barna varit friska och klarat skola/dagis en hel vecka eller bara vaknat två gånger en natt.Så ja, jag skulle inte råda någon att skaffa barn och tro att man kan göra allt man vill ändå. Vill man resa, njuta av tvåsamheten, ta sovmornar, ha energi och lust att pula på hemma en halv dag utan att få så mkt gjort egentligen, så skynda inte.. Visst KAN man göra saker ihop med barn, men allting är naturligtvis på barnens villkor. Det kan nog vara skönt att tänka på alla år man njutit av friheten och tid för sig själv och sin partner o sina vänner, när man sitter där tredje sjukveckan med sömnbrist i kroppen och barnen bara gråter och snorar

tack Jag har fått mina barn vid 21, 24 och 26 års ålder. alla barnen har sjukdomar. Vi har ingen mormor ellrt farmor boendes i närheten som dyker in och leker med barnen en halvtimme när man e som tröttast. Nu i efterhand önskar jag att jag hade väntat 10 år. Man älskar ju sina barn, men det är ett stort slit och stora uppoffringar som alla människor får göra när de blir föräldrar och särskilt om man har flera barn. Därför blir jag upprörd när man läser och hör om unga tjejer som tror att livet inte tar slut/förändras. Jag kan säga såhär, får man ETT barn och dessutom har turen att få ett friskt barn (vilket man aldrig kan veta i förväg) och kanske har ett bra socialt nätverk, så kan livet flyta på ganska bra. Man kanske itne behöver vab-tjafsa en viktig morgon för farmor ställer upp, man har barnvakt och fortfarande ork att gå ut på bio och middag en kväll, man lever inte ett så stressat, jobbigt liv så man kanske till och med har lust att umgås med sin partner och har samtalsämnen kvar utöver barnen! Men man ska aldrig tro att livet inte förändras, för det gör det.Just när man är ung och längtar efter barn så tänker man att man gärna offrar allt. Men sedan då, när man inser att man är trettio, man har aldrig haft tid eller råd att ta hand om sig själv, gå ut och dansa, shoppa och hålla sig uppdaterad och fräsch, och så vips har åren gått och även om barnen växer upp så får man ju aldrig sin ungdom tillbaka. Visst kan man vara en fräsig 40 åring med ett härligt liv, men det går ändå aldrig att få igen alla "förlorade ego-år".Hela mitt liv har jag tagit hand om andra, som äldst i en stor syskonskara, önskade till och från ett eget barn från det jag flyttade hemifrån, funderade på en hundvalp men sambon är allergisk. Borde nog köpt hunden ändå och väntat med barnet tills jag blev 35 Jag reflekterade aldrig över att jag kunde behövt några år för mig själv. Det var heller aldrig någon som sa något, jag kanske hade behövt fler starka kvinnliga förebilder

Jag hör till dem som argumenterat för att INTE skaffa barn tidigt och att livet blir totalt förändrat när barnen kommer (se tidigare i tråden) men jag tycker ditt inlägg är jättebra! JAG vill ju resa, sova länge, gå på teater, gå ut och äta med min man och allt det där så självklart uppskattade jag mina 7 år med mannen innan min dotter kom. Men alla gillar ju inte samma saker som jag gör... Håller helt med dig: om man INTE vill gå ut och festa, resa etc utan vill leva småbarnsliv så är det så klart inga problem. Däremot  nämner ju TS att hon visst kommer att kunna gå ut och äta, gå på krogen och resa och DET tycker jag är lite naivt.

Jag tolkade din text lite annorlunda. Visst gör man mycket även med småbarn. Min dotter är 1,5 år och vi har varit i Bulgarien med henne, min man och jag har varit ensamma i New York och ska till London själva nu i vår. Igår var jag på bio och restaurang... Livet med dottern är jättebra. Men kräver mycket planering, uppoffringar, snälla mor/farföräldrar och pengar!