Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Tack så hemskt mycket för din öppenhet! Det är starkt av dig att skriva om det. Jag beklagar verkligen din förlust och att du fick ta på dig den största bördan.

Min son är bara 16 månader och jag sörjer att jag missade nästan hela hans första år. Nu tror jag, hoppas jag, att jag lärt mig tecknen på när det går utför. Jag älskar min son över allt annat, näst intill avgudar honom. :)

Jag gör allt jag kan, även om det tar emot och tar alla krafter jag har, att be om hjälp av psyk och tar emot den. Hämtar tex medicin en ggn/vecka då jag ff inte vill ha massa piller hemma. Jag vill inte riskera att om jag får en knäpp göra nåt dumt.

Det är hemskt vad du och din familj fått gå igenom och jag hoppas du en dag kan tänka på din far med de fina stunder ni haft.

Har du andra funderingar kring detta och om din arbetskamrat så är du lika välkommen som de med diagnoser. Och jag lovar, det är vanligtvis inte bara jag som tjötar, det finns fler i denna tråd. ;)

Bara det att jag är inne i en lite manisk dator användnings period. Det och att många här verkar ha sämre perioder tyvär.

Maia

Tack själv för "samtalet". Det var trevligt. Ta hand om och njut av din värdefulla familj. 

Kram Maia.

Har du tänkt nåt mer på att själv uppsöka läkare?

Kan du inte lämna tillbaka biljetterna? Vad tyckte din man om det?

Hur är det idag då, förutom det? "frågor frågor" ;)

Jag har ångest men ska snart till ssk och hämta med. Sen i eftermiddag kommer min nya PO hit och ska se om hon kan hjälpa mig med mitt försäkringsbolag ang sjukförsäkring. Jag har kontaktat dem själv men förstod ju inte ett smack.

Om du ser detta så hittade min sambo en sida på nätet som kanske kan vara bra info ang din arbetskamrat. Det gäller väl mest ångest men det är ju nåt som oftast drabbar den sjuke oavsett diagnos. Det är en hel del info om hur man ska agera som anhörig/vän.

Konstigt att de inte vill utreda tycker jag. De borde ju lyssna på dig som förälder som faktiskt känner din egen son.

Jag tycker verkligen att du borde uppsöka läkare för egen del. Ring akut-psyk om inte annat. Du måste ju inte åka dit, det kan räcka med att du talar med dem per telefon.

Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig...

Det suger för ju mer ångest osv jag har, desto mer förstorar jag allt och blir så rädd att hamna i helvetet igen.

Tack Linus, ska hälsa sambon. :)

Alltid lättare att tänka på andra så slipper man sina egna problem ett tag. Kram.

Possitivt: I förrgår så hade vi ett ordentligt samtal. Jag har ju varit på väg att lämna honom då jag inte vetat var vi stått. Han var lugn i samtalet och det gjorde att jag vågade berätta precis hur jag mår, påpekade att det inte alls har med honom att göra och att det inte är hans fel. Sa att jag hade funderingar på att lämna honom men att det var ett beslut jag inte klarar att ta iom att jag älskar honom så mycket, så jag lade det i hans händer. Han vill inte gå isär. :)

Nu har jag börjat våga öppna mig för honom och när han frågar hur jag mår så är jag ärlig istället för det vanliga "det är bra". Nu talar jag om när jag är arg, irriterad, deppig, har lyckorus, inte vet själv hur jag mår eller när jag är hypoman.

Det känns så mycket bättre och jag känner mig lite lugnare pga det, att inte behöva dölja med rädsla att han inte ska klara/orka med det.

Jag sa till honom att om han vill gå isär så respekterar jag hans beslut då jag vet, som Susye sa, att vi är inte lätta att leva med. Jag är medveten om att skulle jag hamna så långt som förra året, pallar han inte igen. Men den dagen den sorgen. Hur jag än mår så kommer jag alltid respektera hans beslut och vi kommer aldrig skiljas som ovänner.

Låter som jag tar lätt på detta men det gör jag absolut inte.

En annan sak som kom upp var mitt kontroll behov. Först drog jag iväg lite och sa lite för starkt att jag tycker inte han gör nåt här hemma längre, sen jag kom hem. Han sa då att han ju faktiskt inte får göra nåt för jag litar inte på honom. Kom då på vad jag och psykologen pratade om. Jag gör mig själv till ett offer. Var det i mitt förra äktenskap men var så ung och manipulerad att jag inte förstod det själv. Ingenting jag gjorde dög. Lovade mig själv att det aldrig skulle ske igen men nu har jag satt mig själv där, utan en manipulerande man.. Det är inte lätt att se längre än näsan räcker ibland. ;)

Såå, nu är det slut på daltandet, jag måste släppa lite på mitt kontrollbehov (skit svårt). Ska lägga tillbaka lite ansvar på sambon och inte vara en sån martyr. :)

Så nu har jag lättat mina tankar för sambon (och tydligen er) och det känns bra.

Kommer säkert skriva om ett par dar att jag tänker lämna sambon igen "lol".