Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jag skrev ett jätte långt inlägg igår...som försvann.
Skriver igen sen. 

Ok, ett försök igen fast kortare och mer punktat.
Vid hypomani blir jag;
Köpgalen,
Fastnar i project eller startar massa som sen inte avslutas.
Blir ivrig, pratig och sen irriterad när folk inte hänger med i mina svängar.
Blir riktigt arg och frustrerad när folk säger till mig att ta det lugnt eller är negativa till mina underbara och perfekta idéer.
Kan bli sexgalen men oftast inte, har inte tid med sånt då.
Kan få lyckorus som nästan blir förlamande. De är för starka att handskas med så det tycker jag är väldigt obehagligt.
Älskar allt och alla och blir sen irriterad på allt och alla.

Sen, depressioner är ju depressioner.

Hoppas du fick ut nåt av det här (anonym hmm).

Går du på många mediciner nu? Det är väldigt olika hur olika läkare som anser att den eller den medicinen är ok och i vilka doser. Sen är det upp till dig vad du vill göra.
Jag blev ju oplanerat gravid och är en som aldrig skulle klara abort så, det var bara att gilla läget. Stod på en ganska låg dos antidepp men det kunde jag lika gärna varit utan. Mådde alltså inte bra.
Året som följde var inte så bra men, idag har jag en liten kille som snart fyller 2 och njuter av honom så mycket jag kan.

Jag var orolig hela grav. ang medicinerna jag tog. Sen fick vi ligga kvar 5 dar tror jag, för att de skulle övervaka att han inte fick utsättningssyndrom. Det var ok, inga såna tecken. Valde dock bort amningen pga att jag höll på att laborera med mediciner och tyckte han fått tillräckligt i min mage. ;)

Det finns så många alternativ idag. Nu har jag tom hört att man ska kunna ta lithium i samband med grav men, jag är osäker på om det stämmer eller inte.

Har du pratat med din läkare om detta? 

Ja, det är verkligen tungt beslut att ta. Nu är , har jag för mig, du inte gravid än utan vill bara ha åsikter och berättelser från andra som kanske kan hjälpa dig i ditt beslut?? Om jag fattat rätt.
Jag hade ju oturen/turen att bli oplanerat gravid  och det var i ett skede när jag mådde väldigt dåligt psykiskt. Jag vart sjukskriven hela grav pga att jag inte fick utsättas för stress.

Vet inte varför, när det ändå inte ledde till förbättring, valde att jag skulle fortsätta stå på den dosen antidepp..?

Det måste vara ett jätte svårt beslut att ta för dig/er.
Äsch, nu bara förvirrar jag mig själv. Fråga gärna men var beredd på att mina iaf inlägg ofta kan spåra ur till ett annat håll...

Kramar!! Hoppas du kan få mer tips, erfarenheter från nån annan. 

Börjar med,
Du skulle verkligen byta läkare och få en ordentlig utredning. Den agressivitet du beskriver låter fruktansvär tungt att bära, när det även går ut över de du älskar.
Jag kan inte säga om jag tror du är det eller det, kan endast läkare utreda och det är fruktansvärt när man inte får hjälp, blir tagen på allvar.
Ett exempel; jag gick hos en läkare -01 tror jag det var. På VC. Jag var ett vrak, hade inget fotfäste alls och agerade väldigt osunt och konstigt. Vid ett tillfälle, exet var på skolan den dagen, jag var hysterisk och ångesten slet sönder hela mig inifrån och ut. Jag visste på nåt sätt att jag var tvungen att få hjälp när det gått så långt att jag hade klätt upp mig, sminkat mig och sen satt och drack alkohol, knaprade piller, skar mig, klippte av mig håret och bara storgrinade. Jag var fruktansvärt förvirrad. Tills lut ringde jag vc och sköterskan sa att hon direkt skulle få tag i läkaren som skulle ringa upp mig.
Han ringde efter en stund, jag försökte i mitt förvirrade tillstånd förklara vad jag gjorde och att jag inte orkar mer. Han säger då *morr*, ja det låter ju inte så bra. Försök att lugna ner dig nu. Thats it!! Ringde mamma som ringde exet som fick åka hem, ställa mig i duschen för att få bort allt blod. Fick allmänt ta hand om mig. 
Det är härlig vård och fint intresse från läkarn...

Att tappa kontrollen.. Svårt för mig att avgöra då jag även lider av borderline och de 2 diagnoserna går mycket hand i hand. Jag har varit på väg att bli alkoholist. Varit beroende av att skära mig i många år av och till. Nu är det hetsätning på kvällarna och det börjar gå överstyr.
Jag är en beroende person. Jag hoppar från ett beroende till ett annat. Som sambon sagt, jag kan inte bara vara utan måste ha nåt problem hela tiden. Det stämmer tyvärr.

Japp! Lyckas alltid att skriva om mig själv istället men det är för att mina erfarenheter är det enda jag har att gå efter.
Kramar till dig!! 

Åh, vad tråkigt. Att behöva vänta så länge varje ggn måste vara jätte frustrerande. Det kmmer ska du se. Rätt som det är så har du plus på stickan.

Vad trött jag är nuförtiden.. Vet inte riktigt varför? Jag brukar vakna jätte tidigt runt 5 senast 6. Nu vaknar jag runt 6-7 av sonen och skulle vilja sova mer. Vilar en stund på fm och börjar få svårt att sitta uppe efter 20-21. Däckar i soffan eller lyckas ta mig till sängen. Igår sov jag en timme till vid 6-7. Trodde det skulle hålla mig vaken lite längre. ändå var jag tvungen att lägga mig strax efter 21. Ständigt trött och ändå håller jag oftast lagomt igång på dagarna. Vill inte låta mig själv gå neråt. är det det som händer... ändå har jag lagom, i stort sett, takt på dagarna.

Har även börjat få mycket huvudvärk och antar att det är mitt sötsug som gör det. äter alltför mycket skit på kvällarna. Det har gått överstyr med mitt ätande. Vet bara inte hur jag ska bryta det. Får panik på kvällar när jag inte har nått att äta på, godis, och slänger mig iväg på cykeln för att handla.
Jag kan inte riktigt byta beroende mot nåt annat heller. Har inte druckit på ca 3 år och vill inte att sonen har en mamma som dricker, skär sig eller bedövar sig med piller. Måste ju vara klar i huvudet om det skulle vara nåt eller helt enkelt bara för att.

Känner mig förvirrad...

Trevligt morgon inlägg.  

GRATTIS!!! Åh, vad roligt! Så glad för din skull.
Kramar!! 

Hmmm.. Inte för att kommer komma ihåg nåt sen, skriver ändå.

33 år och bor med sambo och son på snart 2 år.
Diagnotiserad bipolär 2 och borderline.
Har nu äntligen (tror jag) fått mediciner som passar mig och jämnar ut mig lite iaf. Lamotrigin och tryptizol.

Impulsiv och det kan ställa till det ganska mycket. Får ofta saker som sätter sig i huvudet och jag blir då manisk nån dag för att genomföra. Fått lämna tillbaka mycket grejer jag handlar osv.  
 
Min son är mitt ankare. Han är den enda som jag inte har mitt svart-vitt tänkande, älska-hata om.

Förra året hamnade jag i depression-psykos. Var inlagd i stort sett hela förra året så jag missade hela min sons första år och minns inte de saker jag gjorde, folk jag träffade och rent allmänt inte mycket. Det jag sörjer är att jag inte minns sonens utveckling som att sätta sig upp, alla såna småsaker som ju är stora. Minns inte hans första steg eller hans 1-års kalas. Har ju kort på en del händelser men det är ändå svart för mig.
Var tydligen inlagd i 3 olika städer då det inte fanns plats i min stad. Otast stod jag på tur att komma till min stad så fort som möjligt så jag kunde få träffa min son.
En läkare på nåt av ställena sa tydligen att jag gått igenom halva fass (svår medicinerad) och då hade jag en drös piller och den läkaren tog bort alla på en ggn och så fick jag väl börja om från början.

Jag far ofta iväg i mina tankar och därför kan ni nog få läsa lite röriga inlägg. Som nu.

Ger mig här innan det blir en bok.  

bippo2/adhd, kommer nog kalla dig bippo bara. Välkommen förresten, tror inte jag sagt det.

Ja, det låter faktiskt som ett rörigt liv. Bra att du härdar ut och du låter som en stark person. Så du har också spärren mot din son? Tur man har det. 
Vi fick också utredas av soc. Detta pga att jag inte riktigt var klar i huvudet förra året. Antar att de tyckte att sambon var nog för sonen iaf. Tror mamma var där också för jag har för mig att hon berättat saker från mötet. Fast det minns jag inte.

Jag sörjer också att min stressnivå knappt finns kvar egentligen. Var alltid så igång förut.

Inte ska du skämmas! Jag vet att många gör det men ärligt talat förstår jag inte varför? Men känns det bättre och tryggare att vara anonym så ska du naturligtvis vara det. (jag är ofta rakt på och ta inte illa upp, allt skrivs i välmening)

Du verkar vara en härlig tjej iaf.
Kul att ha dig här.