Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jahapp! Uppåt igen. Kan jag inte få bli stabil!?

Jäkla hatting hit och dit med mediciner. Nu ska det justeras igen... 

Stora varma kramar!

Jodå. Fast det är inte så många som skriver nu. Av sina personliga orsaker...

Jag skriver inte så mycket för det känns som att skriva till mig själv plus att jag inte vet vart jag har mig själv och har då inte så mycket att komma med. 

Förstår vad du menar. Jag tror mig förstå, vet att jag har mina svängningar osv. Kan dock ff inte riktigt relatera till att det är en sjukdom för resten av livet. Jag förstår så långt min hjärna orkar men har nog blockerat resten av "vetskapen".

Är nu i en depression. Av det lättare slaget, mycket pga sonen, som får mig att gå upp på morgonen, men nu när han går på dagis heltid så har jag inget bättre för mig än att bli sittandes och då tänkande.

Ja... Har du läst allt i tråden så har du nog haft en del att läsa. Då är du deffenitivt manisk. Hoppas det lanar av lite. 

Helt rätt, jag bor i K-D.

Jag vet inte alls hur man sänker sina maniska skov. Jag är ju på mediciner och har stesolid vid behov. Stesoliden kan lugna mig lite men inte helt.
Medicinerna jag har nu har jag haft sen förra året men håller ff på att höja, sänka osv.

Jag pendlar väldigt mycket i skoven så jag har inte lärt mig riktigt att hantera dem. Tror mig veta ibland men, sen går jag ju uppåt eller ner i svarta hålet.

Har du ingen läkar kontakt längre? Du skulle kanske prova nåt annat. Jag har också haft lithium men fick sluta pga ej övergående symptom. Så... jag vet inte. 

Hej! Känn dig hemma stadd! (hur skriver man det?)
Jag åt medicin när jag blev gravid och hela graviditeten. Låg dos, kommer inte ihåg vad den heter. Hjälpte mig dock inte, kunde lika gärna vara utan. Sonen hade inga utsättningssyndrom. Vi fick vara kvar några dar extra för att de ville hålla koll på honom.
Valde iaf bort amning då han ff kunde få i sig av medicinen och jag ville inte ha skulle ha mer. Bästa beslutet för mig. Jag klarade inte, hmm vad ska jag skriva..? Jag fick en knäpp efter förlossningen och sambon fick ta hand om sonen mesta tiden. Skulle ju inte ha funkat om jag ammat. Och det var underbart att slippa gå upp eller ha lillen hos mig hela tiden bara för att han skulle ammas. Nu fick sambon dela ansvaret och även han gå upp mitt i natten.

Jag vill ju inte skrämma dig. Detta var ett extremt fall som inte händer för varje person som har psykiska svårigheter.

Jag var i ett väldigt ostabilt läge när jag blev oplanerat gravid. Kunde för allt i världen göra abort så...
Psykiskt mådde jag tydligen inte så bra. Minns inte själv men har läst mina journaler. Kroppsligt var det ok. Som sambon säger, jag var inget hormon-monster som krävde massa mat eller sötsaker eller så. (fast jag grät en del till reklamer, filmer och sånt)

Dom hade täta kontakter med mig, både psyk och mvc.  
Vi hade tidigare förlorat ett barn i graviditeten på ett för oss ganska traumatiskt sätt, så de ansåg att jag var mer "belägen" skör för att det skulle finnas risker för mig psykiskt efter graviditeten. Det står i mina journaler att jag var i riskzonen för psykos efter grav.  Tydligen blev det så.. Mycket inläggningar hela året och jag minns i stort sett ingenting. Hade svårt att knyta an till sonen.
Sista utskrivningen så gick det äntligen bra, fast ff lång väg tillbaka. Men jag fick äntligen en riktig mamma-son relation och, det var/är helt underbart. Alla psyk, bvc och andra tycker att vi har en så fin relation och han har tydligen inte tagit skada för på dagis tex säger de att han är väldigt trygg i sig själv.
Han är nu mitt liv, min anledning till att kämpa mot allt annat som nu inte funkar som det ska. Nu är det ju inte pga detta som jag mår dåligt, det är för att de ff har svårt att hitta rätt behandling för mig (för man får ju absolut inte göra det man tror skulle vara bäst för en själv). 

Är nu inne i en depression igen men som sagt, det är ju sjukdomen, inte pga grav och att vara förälder för, att vara mamma är underbart. Ska inte linda in det i bomull, klart det är jobbigt också men det är det för alla småbarnsföräldrar. ;)
Jag är ff sjukskriven och pga depressionen så orkar jag inte arbetsträna nu. Hemma funkar det men jag har inte fallit så långt ner i depressioner då sonen ger mig anledning och styrka att ta mig upp på morgonen. Han behöver ju sitt. Fast nu har vi faktiskt ökat hans dagistider så han varje dag får den stimulans som jag inte alltid orkar ge honom.

Hoppas verkligen inte du blir skrämd av min öppenhet. Detta var ett extremt fall och många faktorer spelade in från början för att det skulle gå så snett.
Men om ca 1 månad så firar vi hans 2-års dag.

Har lite svårt att skriva här. Har en liten skitunge som klättrar på mig.

Spännande om ni planerar att bli gravida. (skriver jag efter detta inlägg)

Kramar! 

Var filmen bra? Funderar på att gå och se den men... 

Vad härligt att livet känns bra för dig och du är tillbaka på arbetsmarknaden igen, utan fk. Bra tidpunkt att planera barn nu när du är så stabil.
När hade ni tänkt börja i så fall? För personligt kanske...
Kul iaf!  

F*n! Deppen blir djupare och svårare att hantera. Måste väl ta upp det med ssk på psyk idag. Jag kan inte falla nu. Det funkar inte praktiskt med sambons arbetstider och dagiset då han börjar 6 och går till 5 men oftast övertid.
Ska även försöka byta läkare då jag avskyr den jag har. Han sitter bara med ett fåning leende vad jag än säger och pratar inte utan verkar vilja att jag ska prata för mig själv.
Han är så jäkla dryg. 

susie, om du läser... Vill skicka en stor varm kram. Jag har varit dålig på sistone på att skriva och stötta dig.