Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
3 månader har snart gått igen.Tiden rusar fram
-
-
Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
-
Kramar om! Hoppas det snart lättar... har du medicin?Maia skrev 2010-04-20 21:04:54 följande:Nere i en total depp igen. Klarar nätt och jämt ta hand om sonen när han inte är på dagis. Iofs hade det inte varit för honom så skulle jag gräva ner mig i det totala mörkret.
Själv har jag haft ett hysteriskt utbrott på tekniken och blivit inkörd på rummet av resten av familjen... känns jättevuxet alltså. Jag är 37 år... -
Jag har antidepp, stämningsstabiliserade och stesolid.Doldis skrev 2010-04-20 21:07:30 följande:Kramar om! Hoppas det snart lättar... har du medicin? Själv har jag haft ett hysteriskt utbrott på tekniken och blivit inkörd på rummet av resten av familjen... känns jättevuxet alltså. Jag är 37 år...Visst känner man sig som ett litet barn ibland.
Jag är 32. -
Jag ansluter mig hit.
Jag är för tillfället så jäääävla speedad. Alltså hypoman.
Nu är det inte kul längre... -
Tack! Ska göra det! Mina antidepp har jag ätit i 6,5 år nu och gör ju bara manin värre stundtals. Min psykolog är inne på det just nu, nu när vi har fattat vad jag lider av, att jag ska få stämningsstabiliserande. Har läkartid på psyk den 17 maj. Han sa att jag kan ju alltid söka akut men jag hoppas jag slipper det.Anonym (bipolär) skrev 2010-04-20 21:07:00 följande:Jag förstår precis vad du menar! Jag har gjort några riktigt dumma saker i maniska perioder o med alkohol inblandat. Sånt som kunde spräcka mitt äktenskap...Jag kan inte fatta vissa saker jag gjort och hur elak jag har varit periodvis...Apropå din medicinering... Det är viktigt att du får något stämningsstabiliserande! Jag hamnade i början av en psykos när jag åt antidepp och fick en manisk period... Det slog över totalt! Gå in på www.1177.se och skriv "bipolär" i sökrutan uppe till vänster... Det står massor om vår sjukdom och det är uppdelat i olika avsnitt... Superbra info!
Hur var det när det hamnade i början på en psykos? kan du förklara det...? Skulle vilja veta ifall det har hänt mig... -
Bra tips!Anonym (bipolär) skrev 2010-04-20 21:07:00 följande:Jag förstår precis vad du menar! Jag har gjort några riktigt dumma saker i maniska perioder o med alkohol inblandat. Sånt som kunde spräcka mitt äktenskap... Jag kan inte fatta vissa saker jag gjort och hur elak jag har varit periodvis... Apropå din medicinering... Det är viktigt att du får något stämningsstabiliserande! Jag hamnade i början av en psykos när jag åt antidepp och fick en manisk period... Det slog över totalt! Gå in på www.1177.se och skriv "bipolär" i sökrutan uppe till vänster... Det står massor om vår sjukdom och det är uppdelat i olika avsnitt... Superbra info!Ska dock inte läsa för mycket då jag inte mår bra och suger åt mig av allting.
-
Hej!LiNdA med SaBiNa o JoPPe skrev 2010-04-20 21:45:29 följande:Jag ansluter mig hit. Jag är för tillfället så jäääävla speedad. Alltså hypoman. Nu är det inte kul längre...Att vara hypoman är inte alltid roligt. Jag brukar vara jäätte energisk fast jag är helt slut i huvudet. Går inte att stoppa sig och varva ner. Hur länge har du varit uppvarvad?
-
Ok, ett känsligt ämne, nästan tabu för mig men måste få skriva det och se om nån har åsikt eller erfarenhet.
Jag håller på att tappa kontakt med min son på 17 månader. Är det för att jag är i en depp tro? Jag "känner" inte lika för honom nu. Jag älskar honom och gör allt för att han ska ha det bra fast det kör slut på mig varje kväll när jag nattat honom. Tycker det är väldigt skrämmande att inte känna samma kontakt och ork för honom. Så var det förra året när jag försökte ta mitt liv. Som att jag känslomässigt drar mig ifrån.Jag känner mig på gränsen till att brista och har tydligen svårt att förklara mig på psyk då de inte riktigt tar mig på allvar, skyller på det ena eller det andra. -
Maia:
Jag har varit uppvarvad i 1 månad ungefär.
För mig är det tvärtom....jag orkar i huvudet,men kroppen börjar bli trött. -
Det var en väldigt obehaglig känsla! Jag skakade i hela kroppen och det kändes som om jag skulle explodera liksom... Det kröp i hela kroppen och jag kunde inte stå still. Jag ringde gråtande till min psykolog och sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till (det var innan jag hade en psykiatriker).Doldis skrev 2010-04-21 06:31:58 följande:Tack! Ska göra det! Mina antidepp har jag ätit i 6,5 år nu och gör ju bara manin värre stundtals. Min psykolog är inne på det just nu, nu när vi har fattat vad jag lider av, att jag ska få stämningsstabiliserande. Har läkartid på psyk den 17 maj. Han sa att jag kan ju alltid söka akut men jag hoppas jag slipper det. Hur var det när det hamnade i början på en psykos? kan du förklara det...? Skulle vilja veta ifall det har hänt mig...
Jag kände att jag skulle kunna ta mig till med vad som helst! Farliga saker... Som kunde skada både mig och andra. Hade liksom inga spärrar kvar.
Innan jag hamnade i det tillståndet så hade ju andra saker skett. Jag blev "kall" mot folk i min omgivning och kände det som om jag inte hade känslor för min man längre, han var bara jobbig... Känns fruktansvärt så här efteråt att tänka på det, för han betyder allt för mig!! Jag brydde mig inte om mig själv heller egentligen... Jag råkade ut för något riktigt obehagligt (vill inte skriva om det här) och efteråt fick jag så fruktansvärd ångest att jag nästan tappade livslusten...
Du kommer att få den hjälp du behöver så du inte hamnar som jag!
Lycka till! -
MEN VAD FASEN I H-E DET LÅTER JU SOM JAG! Har haft det så otaliga gånger, senast i morse!! Ringde psykakuten, min man kom till jobbet med mina lugnande. Alltså - nej, fan, jag - jag hatar att vara på jobbet just nu och må så här med allt det här!!Anonym (bipolär) skrev 2010-04-21 11:16:38 följande:Det var en väldigt obehaglig känsla! Jag skakade i hela kroppen och det kändes som om jag skulle explodera liksom... Det kröp i hela kroppen och jag kunde inte stå still. Jag ringde gråtande till min psykolog och sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till (det var innan jag hade en psykiatriker).Jag kände att jag skulle kunna ta mig till med vad som helst! Farliga saker... Som kunde skada både mig och andra. Hade liksom inga spärrar kvar.Innan jag hamnade i det tillståndet så hade ju andra saker skett. Jag blev "kall" mot folk i min omgivning och kände det som om jag inte hade känslor för min man längre, han var bara jobbig... Känns fruktansvärt så här efteråt att tänka på det, för han betyder allt för mig!! Jag brydde mig inte om mig själv heller egentligen... Jag råkade ut för något riktigt obehagligt (vill inte skriva om det här) och efteråt fick jag så fruktansvärd ångest att jag nästan tappade livslusten...Du kommer att få den hjälp du behöver så du inte hamnar som jag!Lycka till!
TACK. Jag menar det. Jag vet vad jag har att jobba med, jag vet att du pratar om mig här också. Det - det där hjälpte.