Idag har inte varit alls kul. Sonen är förkyld med feber och vi har inte kunnat ta ut honom på 2 dar nu. Idag hämtade han sina skor och pekade på fönstret.. :( Hoppas febern har gett med sig imorgon så han kan få komma ut lite iaf och leka.
Jag vet inte varför men jag har haft kort tålamod med honom idag. Han har varit jätte trött men inte velat vila. Försöker få i honom dryck, maten vill han inte ha så den skippar vi. Han har druckit ok, får allt han tycker om. Förstår inte hur man kan tappa tålamodet så med en liten sjuk stackars pojke. Irritationen började när sambon hade varit och köpt hostmedicin och vi skulle sen försöka få lillen att ta den. Hällde i allt han dricker vanligtvis men det var totalt stop, ungefär som att han kände på sig.
Jag är trött och nervös för imorgon. Ska ju första dagen till Gemet. (aktiviseringstället)
Jag mår inte bra och har inte gjort på ett par veckor. Får fortsätta hämta medicin 2ggr/vecka. Vill bara gråta.. Gömma mig.. Få skita i allt, LÅT MIG VARA!
Vill ha mer tålamod mot min rara lilla plutt som förtjänar det bästa. Hur tusan klarar ni er ni som är ensamstående med barn?
Jag hatar det här, vill inte. Min ssk är orolig för mig, sambon är orolig. Sambon kommer med samma korkade förslag varenda ggn jag säger att jag inte mår bra. -Gå ut och gå, gå till en kompis, bla bla bla... Jag vet redan allt detta men jag vill inte. Varför ska han irritera mig med samma jäkla förslag hela tiden?! Allting suger!