Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hoppar in här och hoppas det är ok?
Skulle mest höra om det är nån av er som äter Seroquel och hur ni tycker den funkar? Jag har haft den sen typ januari och den funkar bra - men jag blir så himla trött av den. Ibland hoppar jag över (dumt, jag vet) om jag vet att jag ska på nått möte dagen efter och jag måste vara "redig" i skallen..
Innan hade jag ergenyl, men den hjälpte bara de första månaderna och sen var den liksom verkningslös.

Har haft diagnosen i knappt ett år så allt är fortfarande "nytt" liksom och jag försöker bara lära mig att leva med detta nu.
Har i denna veckan också påbörjat arbetsträning där arbetsplatsen är väldigt involverad i mig och diagnosen och de är medvetna om hur de ska försöka "hålla tillbaka" mig då jag gärna kör på fullt ut, fullt ös så fort jag tycker nått funkar bra.
Hur funkar det för er, hur lär man sig tolka signalerna innan det är försent..
Det känns ju liksom så j-vla motsträvigt ibland att ta medicinen då jag ibland bara saknar den hypomaniska fasen nått enormt - jag får ju så himla mycket gjort!
Nu är jag mest trött och slö och vet aldrig riktigt var jag ska börja - vilket ofta resulterar i att jag skiter i att göra något öht.
Eller så är jag uppe i varv och börjar möblera, skissa lister, shoppa och hitta på tusen grejer med barnen.. Och mannen kommer då in och försöker stoppa mig.. "men jag ska bara.." brukar min standardfras låta..Haha! Fan vad tokigt det kan bli ibland!
Jaja, jag är iaf intresserad av att höra hur er vardag funkar och hur ni klarar av både depp & hypo! Hoppas det är ok att jag är så sablans nyfiken :D!

Ja, men det är ju just så där.. "Ska bara.." och sen ryter han till, jag flinar lite och fortsätter sen lite sådär i hemlighet.. Precis som att han inte märker när jag flyttar matbordet från matsalen och in i köket..?! Och icke att jag ska ta emot nån hjälp! Nädå, jag kan själv minnsann!
Eller att jag börjar riva ut allt ur köksskåpen kl 11 på kvällen.. "Men jag ska ju bara.." För JUST DÅ känns ju min idé om att möblera om bara så superbäst liksom! Och sen är det lite att jag vet ju liksom inte hur orken ser ut imorgon och då måste jag ju passa på liksom.. Eller?! Öööörkh!, kan bli så knäpp på mig själv ibland alltså..!

Och i dagens samhälle så är man ju sååå duktig och ihärdig när man har tretusen järn i elden - så det känns ju så motsträvigt att stoppa det med mediciner! Men jag vet ju också att jag förr eller senare brakar in i väggen om jag kör på i den takten. Snacka om att känna sig ambivalent!

Ett tips är att kika in på www.bipolarna.se - där är även en forumsdel för anhöriga och jag tycker nog att du ingår i den kategorin iom att det ligger i arvet till din dotter. Där finns säkerligen många tips, råd och länkar att nyttja! Lycka till!

Ja, jag var precis likadan, förr om åren, dels när jag var ensam och dels när jag fick mina första twins (och var själv med dem oxå i början) - men det var där jag började inse att jag inte kunde hålla på så som jag gjorde. Dock inser jag det inte lika skarpt i hypofaserna..

Usch vad jobbigt, hoppas nu att farmorn är så där sympatisk så du kan förklara för henne! Det är jobbigt när folk inte vet riktigt vad det handlar om, samtidigt vill man kanske inte gå med en lapp i pannan som förklarar att man är bipolär..
Jag har haft tur och har kunnat berätta det för de flesta i min omgivning - men det berodde mest på att de flesta redan, långt innan, misstänkte att det var nått åt detta hållet - så för dem blev det mest en "aha-upplevelse" när jag kom ut ur garderoben Alla utom jag själv hade liksom fattat - jag var ju för upptagen, haha!

Jaha, då är dagen snart till ända och jag kan bara konstatera att denna veckan har varit helt underbar! Första positiva veckan på lääänge. Tex så i förra veckan satt jag och grät mig igenom dagarna och trodde aldrig det skulle ordna upp sig.. Snabba svängningar, men så är läget just nu.. Misstänker att det har med stabiliseringen av medicinen? Kan det vara så? För annars brukar mina svängningar vara under längre tidsperioder..
Men iaf, denna veckan startade jag upp en arbetsträning efter mer än ett år som sjukskriven - och jag blir behandlad som en kung (eller drottning.. *flinar) där! Trivs sååå bra! Gratis mat bara för att jag är GBP-opad, gratis gym bara för att jag arbetstränar och jag startar dagen kl 9.00 med fika och avslutar den 11.30 med lunch! Aj lajk! :D

Nu kommer helgen och det är ett tråkigt (nä, så ska man kanske inte säga, men jag har noll lust att gå!) kalas imorrn förmiddag, sen är det disco för de tre äldsta på kvällen. Men för övrigt tror jag det blir en lugn dag och det behöver jag!

Hur ser er helg ut då?

Trevlig helg på er!!
Kraaaaam//

GastricByPass Magsäcksopad alltså :D

Vad "skönt" att höra att det inte är bara jag som upplever det som fler och oftare med svängningarna - och då är det ju säkert medicinen..
Vad är det du ska börja göra på måndag? Och jag hoppas det går bra för dig! :)

Välkommen hit! (säger jag som också är helt ny här!) Hoppas utredningen leder dig rätt och att du får den hjälp du behöver - det är ju en ren djungel därute med alla diagnoser & mediciner!
Känner igen det där med att inte fått nån utredning trots mönstrena bakåt i livet. Men oftast är det, iaf för mig, att de har behandlat min depp för just den fasen, utan att se tillbaka på vad som kan ha orsakat den.. Iom allt med KBT och att se framåt så är det ju svårt att se mönstret om man inte tittar bakåt.
Det var först för ett år sen som vi började kartlägga min uppväxt och fram till nu - och det kunde inte vara mer klargörande än så! Man ser mönstrena såååå tydligt! Och jag ser det även på min pappa - dock har han den mer aggressiva formen och är totalt galen... Och han är inte medveten om det själv, men då jag berättat det för många som även känner honom så.. ja, det är inte så många som misstror mig om man säger så..
Och omgivningen har ju även misstänkt att nått inte stått rätt till för mig - så när jag berättat om diagnosen så har de flesta upplevt det som en "aha-upplevelse"..
Jaja, slutjatat för min del - lycka till iaf och på återseende i tråden! :)

För mig var det precis tvärtom.. Jag kom in på ätstörningsenheten här i staden och jag försökte förklara om och om igen att jag misstänkte att ätstörningarna var mer en bieffekt av "något annat" - eftersom det förvärrades när jag var som mest hypo eller som mest nere, däremellan var det rätt så lugnt. Men här fokuserades det BARA på ätstörningen och inte på nått annat - de ansåg att maten var det största problemet..
Nåja, när jag sen fick min diagnos så blev det så mycket bättre med bulimin och nu har jag inte kräkt på över 1½år (efter att ha haft bulimi i 11år), dels pga medicineringen och dels för att jag idag lättare kan se hur det INTE hjälper mig att spy upp maten.. Svårt att förklara - men jag skulle råda dig att söka in på nån ätstörningsklinik - det finns både privata och inom öppenvårdspsykiatrin. Stå på dig - det är ju ändå du som vet bäst med ditt mående!
Sök även på nätet, det finns tex många KBT-behandlingar för ätstörningar som sker via nätet och leds av psykiatri-studerande.
Vill du har fler tips & råd så har jag tusen till

Lycka till!

Helt sjukt.. Jag glömde ta medicinen igårkväll och kan inte ta den på morgonen eftersom jag då är så gott som död..

Och det visar sig direkt om jag missar medicinen - jag blir så jääävla aktiv!

Nu när klockan blev närmare åtta på kvällen, så råkade jag få syn på lite såna här cupcakes, här på nätet - har aldrig bakat såna och det var nog typ tio år sen jag bakade kakor öht (gillar inte att stå vid spisen..)..
Jaja, men såklart skulle jag baka sådana..!?! Och givetvis passar jag då också på att baka dubbel sats rulltårta och ett gäng kladdkakemuffins.. Samt då ca 60 cupcakes.. Hur koko får man lov att va?! Och jag äter inte ens det själv..

Hmm, nåja, barnen och mannen blev ju glada iaf! Och jag är nu aptrött!! Ska bara frysa in bakelserna och sen får jag väl hoppa i säng! Eller så är det bara en andningspaus så jag är igång om tjugo min igen.. (För jag skulle ju behöva flytta lite möbler, rensa skåpen och skura av hyllorna... *flinar*)

Ang antideppressiva mediciner så har de en tendens till att göra så bipolära kommer snabbare upp i hypo. För mig funkade fluoxetinet på det viset.. Så se till att din receptskrivande läkare verkligen kan sin sak ang medicinerna - min läkare visste inte om den effekten med antidepp, det var nått jag råkade läsa om och fick förtälja henne..

Det där låter precis som mina perioder! Altid, efter en hypo-fas, så blir jag fruktansvärt irriterad, förbannad och ilsk av mig - känner liksom nästan för att gå och slå ner någon.. Men ja, såklart - det gör jag ju inte, men den där ilskan alltså.. Sen går det ytterliggare några dagar och jag fullkomligt rasar ner i ett svart hål och där håller jag mig i typ ett halvår och sen börjar det om från början igen; hypo-ilsk-depp, osv..
Och jag har haft det precis likadant med sjukskrivningsperiopderna - ständigt återkommande och det känns bara sååå hopplöst!
Men nu är jag med ute och arbetstränar och jag har fått en underbar handläggare som är sååå med på mina problem och gör allt för att stötta. Känner jag för att hålla mig hemma så är det helt ok. Jobbar 10h/vecka och det är lagt som 2½h i fyra dagar. På jobbet blir jag kungligt behandlad då även de är införstådda hur jag funkar..
Denna gången vågar jag tro på att det kanske ska gå vägen.. Och gör det inte det så får jag ta det då.. Även om det blir pannkaka.

Alla medicinbyten kan ju vara det som gör att du hamnar i de olika faserna, inte bra att hålla på att byta - men vad ska man göra för att hitta ngt fungerande..? *funderar*
Du vet att antideppressiva inte alls är bra för bipolära? De har en tendens till att skynda på till det maniska tillståndet. Vet nämligen att det inte är många läkare som känner till det, jag fick själv upplysa min läkare om det...

Och det är svårt att acceptera att det är nått man ska dras med hela livet, tänker själv så ibland.. Och ännu räddare blir jag då jag tänker på att jag har fem barn och statistiken säger ju att iaf nån/några av dem "bör" ärva diagnosen.. Usch, vad utsätter jag dem för liksom?! Stackars barn.. Jag vet ju själv hur det är att leva med en bipolär förälder - dock är min pappa bipolär 1 (totally crazy!), misstänker vi iaf, finns ingen diagnos på honom.. än. Och fy fan säger jag bara! Är det just det jag utsätter mina söta barn för?!

Hursom - lycka till och hoppas att denna tråden kan ge dig lite styrka emellanåt!
*kraaam*

Känner inte dig, men.. *kramar om*

Öööörk, är i en sååån jävla vecka nu.. Mannen jobbar eftermiddag så han ser vi inte på hela veckan, barnen har ca tretusen hobbies som det ska skjutsas till.. Mat ska lagas, vi måste städa inför kalaset på söndag.. och jag ska dessutom ut på arbetsträningen.. Minste sonen har maginfluensa.. (jippie liksom!)

Alltså, jag vill till arbetsträningen - men är liksom för trött.
Stannade hemma idag för jag är helt slut efter helgens hyper-aktiverande.. Så jävla dum jag är! Sket i /glömde ta medicinen i helgen och *vips!* så blev jag ju hur effektiv somhelst! Bakade fem sorters (dubbla satser naturligtvis) kakor/bullar, städade, tvättade (och det handlar inte om liiite tvätt! Ca fem veckors tvätt á sju pers.. Do the math!) och möblerade.. När kvällen igår kom så var jag helt slut, tog ju då också medicinen och bara föll som en platt pannkaka (eller de kanske mer seglar neråt?) Och idag är jag mer död än levande.

Ska bara försöka överleva veckan, inga bonusar där liksom..

Kan inte säga att det kommer gå över, men säger som Maia - det kan gå långt mellan perioderna och däremellan får man passa på att "njuta".
Varje dag lär man sig ett litet steg på hur man ska hantera sitt mående - även om det inte alltid hjälper..

Mina "ideér" är ungefär som dina - jag kan, helt ärligt (även om det gör fruktansvärt ont att erkänna) säga att alla mina barn, våra djur, huset, bilen, resorna, ombyggnaderna, etc har tillkommit i mina hypo-perioder.. För just då känns allt så himla rätt!!
Och jag ångrar ju absolut inte mina barn, älskar dem så högt jag förmår att älska. Men jag kan ibland lida med djuren, med mannen som får stå ut med mina nycker.. och barnen.. mina stackars barn.

Skillnaden mellan mig och min pappa är att jag är medveten om min sjukdomsbild och det gör så jävla mycket skillnad i beteendet - därmed inte sagt att jag agerar med klokhet alla ggr.. Så jag tror att det är viktigt att vara medveten, även om man agerar mot vad man vet är "rätt". Men du får iaf en förklaring..

En öppen fråga till alla här - vad får ni för stöttning i hemmet, av mannen/barnen/omgivningen? Har ni berättat för era barn och hur berättade ni det?

Jag är bara så nyfiken på hur det går till hos andra.. Jag får tex enormt mycket stöd av min man och utan honom hade jag befunnit mig i ekonomisk kris ALLTID. Han är den där som klarar av att dra ner mig, eller upp, vilket som nu behövs.. och jag inser att jag hade aldrig kunnat leva med någon annan som hade "problem" - vi hade troligtvis dragit ner varandra och det hade bara blivit kalops.. Min man är tryggheten själv, han är så "normal" (kan inte hitta ett bättre förklarande ord).
Nackdelen är att han har svårt att sätta sig in i hur det är att ha ångest, att inte ens orka sköta sin hygien eller hur all kraft kan gå åt till att bara få upp barnen på morgnarna. Men jag tar hellre det än att inte bli stöttad alls..

fan, fan fan!! Mår som en stor fet skit just nu.. Allt bara är så jävla kalops här hemma..

Behöver skriva av mig..

I måndags inträffade en mycket tråkig sak.. Vår söta hund rymde, snabb som attan, och hoppade på en rottis (i bus - men hon är jäkligt busig och fattar inte var gränsen går), ägaren ska ta ifrån henne från sin hund och råkar få ett bett i handen - inget jättefarligt och han var vid gott mod. Vi har träffat på honom många gånger och han är en grymt trevlig gubbe samt en enorm djurvän.
Iallafall så säger han att han får skynda sig hem eftersom han går på waran (blodförtunnande) och måste plåstra om sig. Jag är skitchockad, barnen med och givetvis jobbar mannen så jag är själv med allt.
Jag kommer hem med hunden i släptåg, in med henne i buren så hon får skämmas. Ringer mannen och berättar och vi börjar genast prata om omplacering. Vi har varit inne på det innan eftersom vi fattar nu att vi inte kan ge henne den fasta hand och de aktiviteter hon behöver. det går bara inte ihop.. Och dte är inte sjysst mot hunden.

Jag säger också till mannen att imorrn bitti ska jag köpa en blomma och försöka leta upp gubben (vet inte exakt var han bor eller vad han heter..)

Jag ringer en väninna för att gråta av mig. Beslutet om omplacering tar jävligt hårt.

Ett par timmar efter incidenten ringer dottern (till gubben) mig och fullkomligt öser ur sig skit. Jag håller med om allt "Ja, det var fruktansvärt", "Ja, jag är en usel hundägare", "Nä, vi borde inte ha hund", Ja, det är hemskt av oss", etc, etc och jag tar på mig all skuld.
Hon får det att låta som att han höll på att förblöda och att jag var en riktig skithög som inte hade hört av mig till honom (det hade gått två timmar och jag hade varit fullt upptagen just pga denna incidenten hela tiden!! Plus att jag inte ens visste var han bodde) Jag försökte förklara, men hon ville icke lyssna - hon var mest ute efter att tala om vilken skit jag var.
Hursom så fick jag numret till gubben och ringer direkt ("För det var ju det minsta jag kunde göra!") Och gubben är hur lugn somhelst.. Det var ingen större fara, det blödde lite, men han "hade satt på ett bra plåster så det var absolut ingen fara"..

Men fy fan vad dåligt jag mådde sen - jag hade ju inte ens fått chansen att be om ursäkt, innan dottern körde över mig. och jag fixar inte när jag får sådana utskällningar... Känner det som när man var liten.. Okej, jag förstår att hon var lite chockad - men hon förstorade ju upp det som jag vet inte vad..

Hursom - jag satte ut annons på blocket och vi fick ganska snabbt svar.. Nu kommer det en familj och hämtar henne IMORGON! Fan, det är alldeles för snabbt. Jag vet varken ut eller in. Men det är det bästa för hunden..
Men fy fan vad ont det gör.. och jag är så jävla löjlig och tar åt mig nått så enormt. Allt känns som mitt fel.. det var jag som (i mitt maniska tillstånd) pratade till oss att vi skulle ha hund... Jag, jag, jag! Och allt är mitt jävla fel! Barnen är hysteriskt ledsna och jag - jag står själv med dem då han jobbar. Det är tungt, tungt, tumgt!
Jag pallar inte mer.
Blir så jävla låg av sånt här och helt plötsligt känns hela livet skit.

Fan.