Anonym (bipolär) skrev 2010-04-20 11:23:05 följande:
Tack! Det känns jättehärligt... Men det är som sagt svårt att njuta helt och hållet... Dels pga sjukdomen, men det känns jobbigt att man inte får göra ultraljud förrän i vecka 17! Är bara i vecka 14 än så länge... Vill liksom ha nån sorts bekräftelse!
Å förstås! Jag minns själv hur märkligt allting var, alla runt omkring mig var som himla förtjusta och grattis hit och dit men jag fattade ingenting. Min barnmorska sa att du kan ju klappa lite på magen och prata med bäbisen... Eh... va? Inte ens ultraljudet gjorde det mera verkligt - ja, lite kanske, men jag var så knäsvag när jag gick därifrån att min man fick hålla i mig. Kändes som om jag hade en alien i magen!
Däremot när första sparken kom i v.20. DÅ. Äntligen. Efter halva graviditeten ramlade poletten ner. Och efter det var hon helvild i magen. Är hon fortfarande, efter 3 år. Fast utanför magen då förstås, ha ha.
Är helt off idag. Är i en down-period. Orkar ingenting. Inte plocka disk, inte hänga tvätten. Inte ens avsluta broderiet jag har kämpat så med. Tösen är sjuk och nu sover hon och här händer inte mycket.
Det värsta är när jag är sån att jag glömmer att äta. Glömmer min personliga hygien. Och därmed min dotters tandborstning och ätande med. Tack o lov funkar mammainstinkterna så jag blir påmind i sista stund men hjärnan klarar liksom inte att koppla. Har en massiv lista att bocka av med jobbgrejer och jag ids inte ens titta på den. Så här är det OFTA för mig när jag är i dom här perioderna.