Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Ååååå... men det är ju så jag känner med! Jag har precis fått reda på att jag är bipolär, väntar på diagnos från läkare vilken dag som helst... hoppas på medicin. Men fan vet ibland eftersom jag har PMS. När jag var gravid var jag så jämn i humöret, det var jätteskönt, men sen efter amning osv och dom satte in en kopparspiral så blev jag ju sådär svängig igen i humöret - dvs då hade jag inga extra hormoner i kroppen, så jag satte in en hormonspiral för att orka med med mig själv... min psykolog log lite vänligt åt det, han tyckte det lät lite lustigt...

GUD så skönt att höra att det finns fler!!

Grattis förresten!

Å förstås! Jag minns själv hur märkligt allting var, alla runt omkring mig var som himla förtjusta och grattis hit och dit men jag fattade ingenting. Min barnmorska sa att du kan ju klappa lite på magen och prata med bäbisen... Eh... va? Inte ens ultraljudet gjorde det mera verkligt - ja, lite kanske, men jag var så knäsvag när jag gick därifrån att min man fick hålla i mig. Kändes som om jag hade en alien i magen!

Däremot när första sparken kom i v.20. DÅ. Äntligen. Efter halva graviditeten ramlade poletten ner. Och efter det var hon helvild i magen. Är hon fortfarande, efter 3 år. Fast utanför magen då förstås, ha ha.

Är helt off idag. Är i en down-period. Orkar ingenting. Inte plocka disk, inte hänga tvätten. Inte ens avsluta broderiet jag har kämpat så med. Tösen är sjuk och nu sover hon och här händer inte mycket.

Det värsta är när jag är sån att jag glömmer att äta. Glömmer min personliga hygien. Och därmed min dotters tandborstning och ätande med. Tack o lov funkar mammainstinkterna så jag blir påmind i sista stund men hjärnan klarar liksom inte att koppla. Har en massiv lista att bocka av med jobbgrejer och jag ids inte ens titta på den. Så här är det OFTA för mig när jag är i dom här perioderna.

Nej, jag har inte berättat på jobbet. Jobbar som lärare, och klarar mig hyfsat. Det är mest min familj som får ta smällarna, och sen ibland på jobbet när jag drar igång en massa projekt som sällan blir ordentligt avslutade. Oftast är det bara jag som vet om dom projekten för jag skäms så att jag är så dålig på att avsluta att jag hoppas att eleverna har glömt vad vi startade... det är under mina maniska veckor. Sen när jag är nere i en dipp, som jag är nu, har jag svårt att få nånting gjort över huvud taget. Senaste dagarna har jag varit som en långsam maskin bara, inte känt nåt, bara gjort. ALLT är motstånd. Allt är "orkar inte." inuti. Min antidepp hjälper hyfsat, jag kommer ju ur sängen, vilket jag inte gjorde förr. MEN den hjälper inte mot det maniska, och det är ju den fasen som tröttar ut så. Och som jag inte fattar att jag är inne i förrän nån säger till mig.

Kramar om! Hoppas det snart lättar... har du medicin?

Själv har jag haft ett hysteriskt utbrott på tekniken och blivit inkörd på rummet av resten av familjen... känns jättevuxet alltså. Jag är 37 år...

Tack! Ska göra det! Mina antidepp har jag ätit i 6,5 år nu och gör ju bara manin värre stundtals. Min psykolog är inne på det just nu, nu när vi har fattat vad jag lider av, att jag ska få stämningsstabiliserande. Har läkartid på psyk den 17 maj. Han sa att jag kan ju alltid söka akut men jag hoppas jag slipper det.

Hur var det när det hamnade i början på en psykos? kan du förklara det...? Skulle vilja veta ifall det har hänt mig...

MEN VAD FASEN I H-E DET LÅTER JU SOM JAG! Har haft det så otaliga gånger, senast i morse!! Ringde psykakuten, min man kom till jobbet med mina lugnande. Alltså - nej, fan, jag - jag hatar att vara på jobbet just nu och må så här med allt det här!!

TACK. Jag menar det. Jag vet vad jag har att jobba med,  jag vet att du pratar om mig här också. Det - det där hjälpte.

Jag kände det som att jag var lite "on top of the world"... Att jag kunde klara vad som helst på egen hand och att jag inte behövde någon annan utan att jag kunde göra precis vad f-n jag ville. Ingen skulle bry sig!

Samtidigt visste jag ju nånstans innerst inne att jag höll på att sumpa allt omkring mig. Men det fanns ändå något som gjorde att jag sket i att lyssna på den rösten, utan gjorde som det passade och alla andra kunde dra som inte gillade det!

Det är en fruktansvärd situation att vara i, och jag hoppas att du får hjälp. jag vet att man blir väldigt självisk, men försök att ha i åtanke att din man också har det jobbigt... Jag och min man har pratat och det är inte lätt för anhöriga när humöret far upp och ner som det gör...

Oj vad konstig texten blev.

Ville berätta för dig att jag HAR haft början till psykos, nu när jag tänker efter. Det var bra mkt värre än en vanlig panikångestattack och hade jag inte gjort som min man sa till mig när han guidade mig genom stan via min mobil hade jag nog blivit påkörd eller värre. Jag lydde när han beordrade att jag skulle bli hämtad i stan, vare sig jag ville eller inte. Äh, orkar inte gå in på det riktigt, jag mår bara dåligt när jag kommer ihåg detta.

Eh.... hua... du pratar ju om mig!!! Och detta med att starta tusen projekt när man har tusen andra på gång - och, ha ha, som du sär, som om han inte skulle märka att möblerna har flyttat på sig? Eller vad det nu kan vara? Fast just möbleringen var värre förr om åren innan jag pajade min axel. Jag möblerade om JÄMT när jag bodde själv. Nu blir mannen galen när jag försöker ändra möbleringen hemma för att jag är rastlös.

När jag läser det här... att du vill passa på för man vet ju inte när orken tar slut... hjälp vad jag känner igen mig. Och jag kraschar ju ständigt efter dessa hypomana perioder. Min psykolog sa till mig att man orkar kanske i hjärnan men kroppen säger ifrån förr eller senare. Vilket min har gjort helt klart. Minsta tecken på stress just nu så får jag ett illamående som förr eller senare leder till kräkningar, hade en hel månad av sånt och jag trodde jag skulle bli galen. Samma sak då, gjorde ju massor för jag visste inte när jag skulle krascha igen.