Någon i Umeå som har BF augusti 2010? =)
Angående amning:
Efter första barnet var jag övertygad om att amning och jag var ett svårmatchat kapitel. Jag hade sår, hade mycket ont från min brutna svanskota och var väldigt stressad över anmningen och hade ett mycket litet stöd av min dåvarande sambo. Eftersom sonen inte gick upp i vikt som han skulle så blev jag allt mer stressad. För honom räckte inte enbart bröstmjölken så han fick ersättning också, men för att öka mjölkproduktionen så skulle jag också pumpa. Kommer ihåg hur helt matt jag var! Allt cirkulerade runt maten. Amma-Göra ersättning-Pumpa-Amma-Göra ersättning-Pumpa. Kämpade i retrospekt alldelens för länge dvs ca 4 mån. Jag önskar att BVC då hade varit mer stöttande i att sluta amma.
Inför barn nr 2 nio år senare hade jag bestämt att inte kämpa med amningen på samma sätt men att ge det en chans.
Med barn nummer två funkade det i princip problemfritt. Den lilla damen var mycket intresserad av amning och "kämpade" på ett helt annat sätt vilket förmodligen fick igång mjölkproduktionen. Jag åkte dessutom hem dagen efter snittet och har en underbar stöttande man som skötte alla markservice, så jag fick sitta i min soffa i mitt egna hem i lugn och ro. För mig personligen tror jag att stöttning är jätteviktigt men även att vara i hemmijö. Blir stressad av sjukhus. Dessutom att slippa ha ont på samma sätt som efter första förlossningen var verkligen guld (även om man naturligtvis inte är smärtfri efter snitt men jag kunde sitta och för mig var det guld)
I perioder kändes det som om hon bodde vid bröstet. Ammade dottern tills hon var 13 månader mot slutet enbart nattetid. Blev gravid då dottern var 10 månader så de sista månaderna var lite kämpiga då jag helst bara ville sova på natten..