cotton skrev 2010-09-16 15:39:02 följande:
Mom70, tack så hemskt mycket. Ja, livet är otroligt orättvist. Vår efterlängade pojke fick inte vara kvar hos oss och det känns så ofattbart orättvist. Jag saknar ord för att ens försöka fånga hälften av vad jag känner och jag pendlar mellan stor avgrundsdjup sorg och saknad efter min son, och en ofattbart omfångsrik kärlek för honom, mot ren blixtrande ilska och brännande bitterhet och hat mot att detta hände och att universum tvingade oss gå igenom detta.
Men kärleken är starkare och den övervinner och jag försöker minnas min son med ljusa färget och inte förblindad av ilska. Han är den bästa delen av mig och förtjänar att bli ihågkommen och att bli ihågkommen på ett fint sätt.
Om vi lyckas med syskon till honom (nästan tvilling om vårt FET fungerar) kommer vi att ha en otrygg graviditet, men samtidigt vill jag tro att Cornelius kommer att vaka över både mig som mamma som sitt blivande syskon och det känns tryggt.
Urs stackare
Finns inga ord som räcker till! Det är fördjävligt helt enkelt.
En kompis till mig förlorade sin son när hon var i v 17. Detta hände förra veckan. Hon beskriver det ungefär som du. Även om livet känns nattsvart just nu så finns en glimt av hopp och kraft att se framåt och planera inför ett nytt försök. Det kanske är det enda som gör att man inte faller ner i avgrunden totalt. Cornelius är ett så vackert namn. Finaste lilla pojk!