Trisomi 13 & 18

Jag tänder ett ljus idag för vår lilla Skuttisen som hade Trisomi18.

Det har gått tre år sedan vi på läkarens rekommendation gjorde abort då missbildningarna var så svåra att läkaren konstaterade att lillen skulle leva max 2 månader utanför mammas mage.

vi hade försökt få barn med IVF i 8 år utan framgång och missfallen avlöste varandra. Allt verkade perfekt den gången tills läkarna såg svåra hjärtfel och missbildningar i huvudet i nästan månad 4.

Det finns inte en dag som går då jag inte  tänker på månaderna vi kunde ha haft med Skuttisen. Jag har en ständig  knut i magen och känner mig som en mördare. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för valet vi gjorde,men jag försöker att leva med valet vi gjorde ändå.

Jag försöker intala mig att vi gjorde det rätta, men när jag läser era underbara rader önskar jag att vi hade gjort annorlunda, att vi hade gett det lilla fröt en chans att se solljuset åtminstone, att känna värmen i en kram att känna smaker och höra våra röster.

Vilka är vi att tycka att två månader inte är tillräckligt?