• MizzTez

    Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

    Jimmy 249 skrev 2012-02-02 18:50:09 följande:
    Köpte magnesiumtabletter på apoteket. 120mg 1-3 tabletter dagligen. Köpte även dom andra multivitaminerna.

    Inatt har det varit drygt. Inte kunnat sova pga hosta o massa tankar. Sov 3-4 timmar mitt på dagen. Är det nån mer än jag som har tungt att andas efter en natt med dålig/ingen sömn? Ångesten ökar ju när man inte fått sova ordentligt. Ang obehaget i benen så känns det inte så farligt nu iaf.
    Hur känns det då?? Hunnit ta några magnesium?
    Tänkte på dig tidigare idag.. hehe! Hade varit och tränat och fick en punktsmärta på ena benet och vad gör jag?!? Jo jag drar upp byxorna för att kolla om det syns något blåmärke, det kunde ju varit en propp.. Suck.. Fick dessutom nå konstiga ryckningar i musklerna på benet. Men jag nonchalerade det och det försvann.. Funderade faktiskt om det kom från ett av mina åderbråck på benet. Men jag kom på att jag haft så förr när jag tränat så jag orkade inte ens tänka på det mer.
    Är inne i en väldigt skön lunk just nu, min logiska del av skallen är starkare än den hypokondriska så det känns bra!
    Jag får tungt att andas när jag får ångest, sover dåligt gör jag ju jämt så jag har som vant mig men det kommer ändå. Har som svårt att dra in luft, känns som det tar stop. Men det brukar lätta när jag stretchar bröstkorgen! så jag antar att det kommer från att man spänner sig vid ångest och det ger spända bröstmuskler som i sin tur gör det jobbigt att andas. Jag brukar (låter konstigt det här) ta en alvedon! det är muskelavslappnande.
  • MizzTez
    Anonym (Hypokondra) skrev 2012-02-04 01:25:54 följande:
    Sant.tack :) dock ska jag nu posta en till hypokondri fråga .. ;) 
    Hehehe! Du har ju ett väldigt lågt blodtryck.. Jag har 120/70 och det snurrar fint till och från! Har en maskin på gymmet som jag sträcker armarna över huvudet i och var enda gång så snurrar det i skallen! Så ser jag stjärnor.. Det kan jag få om jag vrider huvudet för fört åt nått håll och om jag tex. knutit skorna och reser på mig. Är som ett litet fyllo..

    Tyvärr kan jag inte relatera till din kolsyra i nacken, det jag får är ett knaster, som fyrverkerier..
  • MizzTez
    Anonym (US) skrev 2012-02-06 12:31:36 följande:
    Nej de har aldrig pratat om ME. Läste din länk och det var skrämmande hur många av kriterierna jag uppfyller. Har stora problem med stora urinmängder framförallt nattetid. Måste upp och kissa minst varannan timme. Har svårt att sova annars och detta gör ju inte saken bättre. Detta har de förklarat för mig beror på att min kropp går på högvarv även när jag sover. Har inte så mycket förtroende för sjukvården här där jag bor för det känns inte som att de vet något. Jag nämnde utmattning för läkaren i början när jag blev sjuk men då skrattade hon och sa att det kunde jag glömma för jag var alldeles för ung för det(33år).  Nu är det min kurator som övertygat läkaren om att det förmodligen är så och nu har hon accepterat den diagnosen.
    Är livrädd för att mista min tillsvidare-tjänst så därför är jag fast besluten att jobba. Det känns som att jag får väl anstränga mig och jobba och sen får jag väl däcka ihop när jag är ledig.
    ME, är det nåt som de kan utreda på vårdcentralen?
    Jag hade de där urinproblemen innan jag blev sjukskriven! Jag trodde jag var gravid i ett halvårs tid! Tror jag gjorde 5 eller 6 gravtest! men eftersom min första graviditet visade på stickan först i 5e månaden så var jag ju grymt nervös och bad till och med om ett vul! Visade inget.. Det försvann när jag började med lugnande, då sänkte sig kropps temperaturen, blodtrycket, magen lugnade sig och mina mardrömmar försvann.

    Tänk på att det inte är värt i längden att du sliter ut dig på jobbet, tar fruktansvärt lång tid att komma tillbaka till någorlunda nivåer. Jag har varit hemma i 1 år och två månader nu.. Är fortfarande inte bra, mår skit om det blir minsta lilla stress på mig. Med två barn, en på 9 år och en på 4 år så kan vardagen ta kål på mig! Jag är inte sjukskriven längre, blev uppsagt när jag var sjukskriven pga att mitt jobb såldes men jag pluggar nu istället. Passar mig mycket bättre! Har ett jobb som jag hoppar in på lite då och då men jag klarar inte av det längre perioder.. tyvärr.. så jag kommer antagligen måste plugga ett bra tag till innan kroppen återhämtat sig. Nu klarar jag iaf att vara ensam med barnen, det har jag inte gjort tidigare, bara matlagningen har varit hemsk för mig!! Jag har fått ha barnvakt åt mig själv i flera månader!

    Konstig läkare du fått, för ung för utmattning? De flesta jag känner som blivit utmattade är just i 30 års åldern! Tycker inte det är så konstigt, som samhället ser ut idag så ska man prioritera allt utom sig själv först. Det tar kål på människan.. Man kan inte göra något alls om man är sjuk själv!
    Anonym (US) skrev 2012-02-06 12:01:53 följande:
    Vilken tur att jag hittade den här tråden!!! Känner igen mig i det mesta som skrivs!!

    För mig började allt i slutet av oktober. Fick en fruktansvärd huvudvärk, trötthet, domningar i ansiktet, yrsel, illamående och kräkningar. Blev inlagd på sjukhus i 5 dygn för de misstänkte hjärnblödning. Gjorde MR och DT som var normala.
    Efter någon vecka fick jag en hemsk värk i kroppen som flyttade sig runt hela tiden. Detta följdes av domningar och brännande smärta i kroppen. Vissa dagar bär inte mitt vänstra ben tex.
    Har själv varit inne på MS eller borrelia men det säger min läkare att jag inte har. Värken i kroppen är inte lika som den var i början utan den har blivit bättre. Mitt största problem just nu är ständig huvudvärk och domningar i kroppen.
    Har träffat sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och läkare och de är inne på att jag drabbats av utmattningssyndrom. Kuratorn tror även att  jag är på väg in i en utmattningsdepression då jag gråter dagligen för att jag känner mig så trött och hjälplös. Skulle nästan kunna ge vad som helst för att slippa huvudvärken! Har själv väldigt svårt att "köpa" den här diagnosen då jag inte uppfattar mig själv som stressad.

    När jag tänker efter hur mitt liv ser ut så förstår jag till viss del att kroppen måste säga ifrån nån gång.
    För mig började allting med en supersnabb förlossning 2005. Hann inte in till BB och efter det började jag känna mig "speedad". Har sedan dess renoverat huset flera gånger om. Har aldrig ro att sitta still och bara "vara" utan jag tycker att det alltid finns något att göra. Sedan jag blev sjuk så har jag dock inte kunnat fortsätta i samma tempo så nu måste jag vila och känna efter hur jag mår.
    Har en dotter som ständigt är sjuk och som vi har åkt till lasarettet en gång i veckan med för att få sprutor det sista halvåret. Dessutom så har min pappa fått hjärtstillestånd ett par gånger varav jag var med en gång och återupplivade honom. Tror själv att detta har lett till en inre stress och press som jag själv inte är medveten om. 
    Har dessutom ett psykiskt påfrestande arbete som boendestödjare åt en man med mycket svår aspeger. Trivs dock bra på jobbet men jag tror att det tar mycket kraft som jag inte är medveten om. Har jobbat halvtid en månad nu. Tycker själv att det går hyfsat att jobba men kruxet är att  jag efter varje arbetspass blir sängliggande med en fruktansvärd huvudvärk. Min kurator och läkare vill att jag blir sjukskriven på heltid igen men jag känner pressen från FK och vill fortsätta jobba. Jobbar jag inte heltid i april så blir jag tvungen att säga upp mig från mitt fasta jobb och gå till AF och söka nåt nytt. Känner just nu att det problemet vill jag inte ha. Vet att mitt problem är att jag alltid sätter alla andra först. Hur jag mår och har det har aldrig känts så viktigt. Jag ska börja med KBT men min kurator säger att om jag fortsätter så här som jag gör så är det ingen idé att jag genomgår KBT.

    Nu blev det väldigt mycket skrivet. Hoppas någon orkar läsa!
    Intressant tycker jag att kunna läsa om andra med samma problem.
    Strök under lite som jag tänkte kommentera åt dig..

    Vi börjar med den här värken.. Har åxå haft det, får det nu om jag blir stressad i perioder, men det är inte så konstigt! Du spänner dig när du är stressad, stressar du länge så får du ont i musklerna av spänningarna! Tänk dig att du sitter och spänner din knytnäve hela tiden i 6 månader, dag och natt det hårdaste du kan, hur tror du den känns sen efter ett tag?? Min terapeut förklarade åt mig att en smärta som flyttar runt är sällan tecken på en sjukdom utan väldigt vanligt vid ångest sjukdomar så som stress. Det här pratade vi om när jag förklarade åt honom att jag har sååå jä*la ont i skallen jämt! Hela våren och sommaren har jag gått och haft jätte ont. Idag kan jag veta när jag är stressad just för att huvudvärken kommer som ett brev på posten, pressar ihop mina käkar när jag blir orolig och där är det samma sak som med knytnäven! Spända käkar = grym huvudvärk! Domningar har jag haft till och från, hela min vänsterarm försvann en dag! Shitt, shitt vad rädd jag blev!! Nervklämningar.. Inget mer än så!
    Vad är det din dotter har för sjukdom? Har en son på 4 år som åxå är sjuk jämt! Hoff.. Det här är ett väldigt stressmoment för mig! Nu ska han på utredning för immunförsvars problem.. Men bara det här är jätte jobbigt för mig, inte så att jag brister fysiskt men psyket tar så mycket stryk av det för mig! Hans pappa brukar få ta vab för att jag inte orkar se han sjuk jämt.

    Jag kan inte se något konstigt med att du skulle vara utmattad, sjukt barn, psykiskt tungt jobb, sjuk pappa, renoveringar hemma och det som tar mycket på en är ju den här "oförklarliga" värken. Det finns folk som klappat ihop butiken för mindre än så!
    Du är ju inte svag på nått sätt, bara det att du försökt vara för stark för lång tid och nu måste kroppen få sin vila. Det tar ett tag innan man inser det själv, tror jag gått igenom hela sjukdoms registret vid det här laget och ändå kommer allt bara till att vila mig och lära mig känna igen symtomen på för mycket stress. Men när man väl inser fakta så lugnar sig kroppen betydligt och man börjar arbeta sig uppåt igen.
    jmaard skrev 2012-02-06 10:43:39 följande:

    Jag har nu tagit första steget och tagit kontakt med min läkare. Fått antiderpessiv medicin mot trötthet, sömnprolem och värk. Man kan tydligen få blist på ett ämne i kroppen när man har långvarig smärta och detta finns i medicinen. Ska nu gå på detta  i 6 mån och se om det kan vara något för mig. Läkaren sade att det var tur att jag kom nu och inte väntade då jag hade kunnat blivit riktigt dålig om det fick fortsätta. Har en smärt relaterad depression så det är kroppen som reagerar och psyket hänger ju så klart med.


    Men nu ska det nog gå bra, tack vare denna tråd så har jag fått lite perspektiv. Att dessa symptom jag haft INTE är normala. Utan detta hade jag förmodligen bara fortsatt i mina mönster och vem vet, förmodligen hade jag brytit ihop.

    Så tack till er som delat med er i denna tråd.


    ÅHH! Blir så glad över att höra detta! Inte att du mår dåligt men att du sökte hjälp! Det kommer nog bli jättebra för dig för du verkar ha grymt bra inställning och stark vilja!

    Kram på dig!
  • MizzTez
    Anonym (Umattning) skrev 2012-02-06 20:17:49 följande:
    Vinkar! Har en son nyss fyllda 5 med immunbrist. *förstår* skickar styrkekramar
    Åhh!! Vad underbart.. Nä, hoff vad fel, jag menar ju naturligtvis inte med din sons sjukdom! Men att någon vet vad jag talar om!
    Om du vill får du gärna förklara om sjukdomen åt mig! Hur var din son innan diagnosen? Efteråt? Haft det länge? Oj, har så många frågor, försökt läsa på lite på nätet men blir bara jätte orolig och mår dåligt av det.
  • MizzTez
    Anonym (?) skrev 2012-02-09 16:10:35 följande:
    Hej!

    Jag var med om något konstigt i natt och vill gärna ha era åsikter om vad det kan vara..

    Vaknade runt kl 4 med hög puls och uttalat illamående. Vet ej om jag somnade om lite efter detta men efter en stund gick jag upp för att ta ngt att äta och se om det skulle gå över. Darrade i kroppen, frös och svettades om vartannat tillsammans med illamåendet och hög puls. Kändes ung. som ett rejält blodsockerfall. Drack lite saft och åt en grov macka och gick sedan och lade mig igen. Efter en stund mådde jag mer illa och gick till toaletten och kräktes.

    Saken är den att jag igår tänkte att jag skulle minska ner lite på kolhydrater eftersom det blivit för mycket godis och sånt på sista tiden. Åt därmed inte så mycket kolhydrater igår men lite blev det såklart. Till en början tänkte jag att illamåendet och det andra berodde på mitt snåla kolhydratintag under gårdagen men nu undrar jag..  Har nämligen inte mått så bra på sistone och har varit utsatt för en jobbig psykisk påfrestning. Har upplevt några mindre ångestanfall, bl.a. ett nattligt i våras och besväras även av hypokondri och katastroftankar. Har även haft ett ångestanfall för några månader sedan där det kändes som att ena sidan av ansiktet domnade bort. Blev livrädd men det gick över efter ngn minut.

    Detta "anfall" kändes dock väldigt fysiskt utan den speciella ångestkänslan så jag trodde det berodde på matintaget igår alt. magsjuka. Nu mår jag bra men är trött.

    Vad tror ni att jag drabbades av?     
    Det där kände jag igen.. hade något liknande i höstas! Kan direkt säga att det gick över för mig när jag åt och sov en stund! Min kropp var helt slut.. Hade ökat träningen, minskat kolhydraterna och det tog slut på mig. Tröck i min en tallrik med köttsoppa innan jag gick och vilade och sen åt jag direkt när jag vaknade igen. Tog en dag så var jag bra igen.

    Får åxå domningar i ansiktet ibland och det i sin tur startar ångesten, har problem med spända muskler som i sin tur kommer från ångesten. Ond cirkel...
  • MizzTez
    Anonym (?) skrev 2012-02-10 13:22:53 följande:
    Ja, det var inte så kul att vakna tidigt på morgonen med hög puls och illamående. Men det kan ju ha varit så att min kropp som senaste tiden fått ganska mycket kolhydrater protesterade. Jag hade dessutom kvällen innan gått en ganska lång promenaf och efter den bara ätit två bitar ost och en kopp te. Kanske inte så smart. Jag kunde ju tagit en macka med ost på. Jag vill inte gå ner i vikt utan jag skulle bara testa att dra ner på kolhydrater lite. Jag ska nog inte minska ner så mycket i fortsättningen. Skönt att du upplevt ngt liknande så kan jag hoppas på att jag inte har drabbats av utmattningssyndrom. Men trött i kroppen är jag nog efter långvarig stress.
    Ja det är samma här.. har fått någon slags ångest/panikångest av stress. Nu har jag inte fått en panikattack på flera månader *peppar peppar ta i trä* dras istället med en gnagande oro och om jag stressar kan jag få jobbiga fysiska symptom. Men det krävs i princip att jag inte gjort nått i ett års tid för att komma hit vart jag är idag... Hoff..
    Tränar och försöker hålla en bra kost, äter inte nu pasta, ris, potatis men försöker få i mig lite kolhydrater iag via 2 smörgåsar morgon och kväll. Sen kan jag äta lite chips på lördagar och frukt åxå men försöker undvika allt som är rena kolhydrater. Funkade inte alls att ta bort allt för mig, mådde såå dåligt, så nu kör jag på lite lagomt istället speciellt de dagar jag tränar!
    Fick faktiskt rådet av en läkare att äta enlig gi för att hålla mitt blodsocker i schakt eftersom det då kan trigga igång panik och stress symptom i kroppen. Det är sällan jag äter godis men i veckan gjorde jag det (pms vecka) och fan vad jag ångrade mig sen! Mådde så sjukt dåligt! Yrsel, illamående och min puls skenade iväg! Jag ångrade mig och tänker inte äta godis igen. Urk..
    Oj, blev långt det här! Hoppas du mår bättre nu iaf!
  • MizzTez
    Anonym (US) skrev 2012-02-11 09:18:49 följande:
    Har ett litet dilemma mitt i alla andra problem....
    Vi har försökt att få syskon i flera år och fick i höstas hjälp från gyn med äl-stimulerande tabletter. Hann dock bara ta en omgång innan jag brakade ihop och har sedan dess inte tagit något.
    Tror ni att det är dumt att försöka bli gravid när man inte mår bra? Inbillar mig själv att mår inte kroppen bra så kommer den heller inte att vilja bli gravid....Har alltid haft problem med oregelbunden mens men trots att jag nu mår dåligt så har den blivit mer regelbunden än den någonsin varit. Kanske att det ändå skulle lyckas iom att jag lever i ett helt annat tempo nu än jag gjorde tidigare.

    Vad tror ni? Känner att tiden flyger iväg och jag vill inte vänta alltför länge för då känns det som att det blir alldeles för sent att skaffa fler barn....

    Jag har sagt nerj till barn nu, jag känner att det är viktigare för mig att ta hand om mig själv nu än att skaffa barn. Har dessutom inte orken eller lusten att kräkas i 7-9 månader igen, ont överallt och sviniga förlossningar. Med mitt psyke just för tillfället så funkar inte det, mer hormonell obalans i kroppen känns som fel väg för mig just nu. Jag tror att det är väldigt individuellt hur man känner för att skaffa barn även om man är lite fnurrig mellan öronen. Känner man att det är något för en så kör man på! Tror kanske man får förbereda sig på en jobbig graviditet däremot, kanske inte blir så men förbereder man sig på det så kanske det inte blir jobbigt om det skulle hända. Gubben blir överlycklig om han får fler barn så jag bad han hitta någon som vill ha barn, så bestämd är jag på att inte skaffa fler.
    Men hur gammal är du nu? Om man får fråga?.. 
  • MizzTez
    Anonym (US) skrev 2012-02-12 14:16:05 följande:
    Jag är 34 så det är ju inte hiskeligt gammal men min yngsta är 7 så egentligen tycker jag att det redan är för stor åldersskillnad.....
    Nee, det är inte gammalt! Hur många barn har du sen tidigare?
    Jag tänkte som så att nu ska jag ta hand om mig själv och mina barn, mina är 9 och 4, när yngsta är 18 och äldsta 23  så är jag 45 och jag kommer nog vara mormor vid det laget och då kan jag ta hand om barnbarnen i stället! Men just nu ska vi bara njuta av livet, jag ska repa mig själv, plugga och börja jobba med förhoppningsvis det jobbet jag vill och det är ganska bra lön så då kan vi köpa hus och åka ut och resa. Jag är nog alldeles för rädd för att må som jag gjorde efter jag fick sonen, åkte nog på en släng av depp efteråt och jag är rädd att det händer igen och så är den här ångesten med i bilden och jag kanske blir ännu värre! Men det är ju bara mina funderingar.
    7år är nog inte så lång tid egentligen emellan barnen, jag är äldst av en syskonskara på 4 och mellan mig och yngsta är det 13 år men vi har jättekul ändå! Jag har som varit med henne hela livet och hon var bara 3 minuter gammal när hon låg i min famn första gången så det blir ju helt andra minnen man kan dela.
    Har en syster som är 3 år yngre än mig åxå, en bror som är 10 år yngre och så plutten då som är 13 år yngre. Så det blir ju lite olika åldrar men så kul! Vi hjälper varann och vi kan gå ut och dansa hela högen! Nä det är roligt med syskon och jag tror nog egentligen inte att åldern emellan har någon betydelse, bara man har syskon.
    Oj, hoppas du förstod nått av vad jag tänkte här nu..
  • MizzTez
    Anonym (?) skrev 2012-02-18 09:41:45 följande:
    Låter som att du har bra matvanor! Jag tror också att kolhydrater stressar kroppen, speciellt godis, kakor och andra snabba kh. Jag försöker hålla nere på veckorna men på helgen vill jag gärna unna mig.

    Förresten, någon som vet vilka vitaminer och mineraler man kan få brist på vid hög stress? Jag vill gärna fylla på det jag har förbrukat om man säger så.. Någon skrev något om magnesium tidigare?

    Jag äter magnessium! Det är det bästa jag hittat! Har ju varit helt skakig i flera år och så råkade jag läsa om magnesium och stress och tänkte "va sjutton, jag provar, förlorar ju bara ca 100:- om inte annat!" STOOOR skillnad på mig! Efter 2 dagar så frågade min karl mig vad jag gjort när jag inte var så skakig mer och jag kände skillnad på hela kroppen!
    Äter omega 3-6-9 i en kombinerad kapsel och det köpte jag bara för att jag fick rådet av en som tränar skidåkare på elit nivå "som olja för gångjärn" så sa han om omega för hjärtat och det kände jag åxå skillnad på. Mitt hjärta slutade rusa och slå extremt hårt. visst det rusar och slår volter ännu lite men inte alls som tidigare. Däremot har jag fått prova olika sorter för alla är inte lika bra.
    D-vitamin äter jag nu under vintern och där kan jag säga att jag märker direkt om jag missat min tablett på morgonen, humöret dalar fort och jag känner mig helt håglös, hängig, deppig och ångesten smyger på.
    Ibland kan jag äta berocca åxå, mycket b-vitamin men jag hade bra värden på det så jag skippar den nu faktiskt, gillar den annars för man blir piggare av det.   
    Men min vitamin mix funkar bra för mig och jag tror man måste känna efter själv vad som behövs. Men prova magnesium! Det är toppen och jag rekomenderar alla att äta det, köpte till och med vitaminer åt mina barn som innehöll det!

    Usch, nu har jag tränat hårt i veckan och naturligtvis så missar jag att äta ordentligt, ska skriva matdagbok till skolan och jag tänkte jag börjar nu när jag tränar så ser jag själv hur jag äter. Hm.. Undra på att jag är yr, äter inte alls så bra som jag borde göra, kan tex inte leva på ett päron till lunch och igår orkade jag ingen middag så jag åt 2 smörgåsar på kvällen vid 21 och först nu har jag ätit lunch!! Blev inte ens frukost idag! Herregud! 15 timmar utan mat, så nu behöver jag inte ens fundera på varför jag är yr, behöver inte få ångest över det utan pressa i mig lite käk och sen se till att bli regelbunden på mat!  Klart kroppen blir stressad om den inte får energi! Skäms på mig!
  • MizzTez
    Anonym (orolig) skrev 2012-02-19 17:58:28 följande:
    Hej! Hittade denna tråd idag och har inte läst igenom allt eftersom den är så lång.
    Jag är så orolig och måste fråga er... Jag har varit jättestressad och orolig inombords ett par månader pga lite jobbiga händelser. Sedan 1 vecka tillbaka har jag stickningar och domningar i ansiktet. Känns ungefär som tandläkarbedövning, främst på ena kinden, ner mot hakan och runt munnen. Är spänd i nacke och rygg.
    Jag är så oroligt att stickningarna o domningarna är ngt allvarligt. Hjärntumör som trycker på nerv?

    Är detta något som ni haft som stresssymptom?
    Tror faktiskt att du kan vara lugn, de flesta i tråden har haft det! Ett väldigt vanligt symptom..
    Däremot så måste du fundera ut hur du ska lugna ner dig! Din kropp säger ifrån nu och innan det eskalerar vidare så behöver du ta dig ur ditt stressläge. Det är svårt för kroppen att göra det, det är som att den vänjer sig vid att vara uppe i 50 km/h och för att kunna stanna måste man öva ner den igen, som när man kör bil, fel växel och du får kärringstopp. Hoppas du förstod min liknelse där..
    En sak man ska vara aktsam på är om du kan sitta helt stilla utan att göra någonting alls? Stirra in i en vägg tex? Eller börjar det krypa i kroppen, hjärtat börjar bulta hårdare osv. Då är det dags att börja tänka igenom sin situation!
    oavsett så ska du naturligtvis börja med att kontakta din vc, se till så du får hjälp i form av samtal och eventuella mediciner men främst för att utesluta andra sjukdomar.
Svar på tråden Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?