Vad härligt att det går bra för henne Hanna!
Jag kände att du öppnade en flod av tankar och turer vi hunnit med sen skolan började.
Det här med kompisar är inte helt enkelt men Vilya berättade för två veckor sen att hon frågat en tjej om hon ville va hennes bästis, tjejen hade svarat ja och ja, det var det. Jag frågade om de lekte sen?, Nä, svara hon . Haha
Idag fick jag veta att bästisen i skolan i helgen berättat på ett släktkalas att V var hennes allra bästa vän i skolan. Till min stora glädje!! Kanske har de varandras rygg på något sätt, två tjejer utan anknytning i klassen sen tidigare. Så söta och jag blev SÅ lättad.
Sen hade hon gymnastik i skolan och efter första lektionen kon hon hem på em med tårar i ögonen och sa att hon hatade gymnastiken. Hon berättade att alla var större och snabbare än henne och sprang på henne och en råkade skalla henne och när den 6e sprang på henne så började hon gråta . Det gjorde ont i hjärtat, jag försökte lyssna sen stötta med samtal. Hon beskrev sig som liten lätt och långsam. Så är det inte och jag insåg att jag behövde hjälpa henne med sin självbild men också att man har olika förutsättningar och att det är okej. Man gör så gott man kan och försöker ha roligt. Jag vet att hon älskar gymnastik och rörelse.
Vi har gjort hinderbanor hemma och försökt göra det kul.
Sån tur är har jag ju världens bästa mamma (psykolog)som lugnade mig ang. kompisskap och sa att hon är inne i en stark intellektuell utvecklingsfas , om man kan säga så om barn, hon läser allt hon kommer över och HELA tiden. Hon kan inte klä på sig utan att stå krokig över en bamsetidning som ligger på bordet framför henne. Just nu är information det hon hungrar efter och kompisar inte viktigast , det kommer. Jag tänker tänka så, tills vidare iaf