30+ som fick första barnet 2006 *4*

Drutten, låter som en bra förlossning! Och som att syskonen gillar den nya medlemmen <3 Men jag förstår det där med logistiken, förhoppningsvis kommer ni snabbt in i det så det blir rutin.

PW, jobbigt - jag vet att jag var döfrustrerad när Alfred fortfarande inte kommit ur blöjan vid 3½ och bajsade och sa inget utan lät det vara kvar i blöjan och gegga ut sig. Då brast det för mig... vet att det inte är samma situation, men jag tror jag förstår hur du menar. Det är ju en balansgång mellan att inte pressa för mycket/ge dåligt samvete och faktiskt påpeka att det är viktigt att säga till och känna efter när man måste gå på toa. Inte lätt! Hoppas det löser sig snart!

GHP, härligt med en STOR tjej :)

Kaz, grattis till fasterskapet!!!

Och för er nyfikna, angående Tyskland.... allt är inte officiellt och på plats än, men jag kan viska lite tyst att vi kommer hem efter jul (Milla, inget skvaller på flygklubben än!  )  Men vi har haft några riktigt tuffa veckor, puh! För att göra en lång historia i alla fall lite mindre lång:
Thorsten var ju på intervju i slutet av april och fick inte jobbet. 2½ månader senare blev han erbjuden tjänsten, och vi tackade nej. Vi hade ställt in oss på Tyskland och riktat all energi hit och jag ville ta ett beslut pronto, nu direkt. I mitten av juli åkte vi hem, lämnade barnen hos mormor och morfar och åkte till lägenheten för att måla, rensa i förråd, slänga och ge bort saker. Träffade två mäklare och valde också den ena. Sen en dag, efter två härliga dagar med barnen hos våra kompisar, kom vi tillbaka till lägenheten (utan barnen) för att fortsätta fixa. Då var det som om någon drog ned rullgardinen och jag kände mig bara ledsen. Har vi tackat nej till det HÄR? Ska vi bo i Tyskland, kanske tills barnen blir vuxna? Jag sa inget till T eftersom jag tänkte att jag bara var överväldigad av hela situationen, jag menar, vi hade ju tagit ett beslut. Men så på kvällen frågade han mig, om vi nu tagit rätt beslut och då brast det ju naturligtvis för mig - och honom också. Så tillbringade vi några dagar där med att stirra in i väggen, städa lite, diskutera livets stora frågor, gråta och skratta. Kollade om erbjudandet om jobb fortfarande stod öppet. Vi tog ett preliminärt beslut att flytta tillbaka, avbokade mäklaren och åkte tillbaka till Hamburg för att känna efter innan vi spikade det. Först kändes det dock inte så bra, för T var riktigt ledsen över att lämna jobbet här, han älskar sitt jobb och hans har en fantastisk chef. Jag ville ta tillbaka allt och säga att vi stannar här ändå....Men så skrev han till sin chef för att berätta att vi trots allt inte stannar och efter att ha fått svar på det och även träffat honom dagen efter, kändes det bra också för T. Chefen är en diplomatisk man som samtidigt som han säger att det är en stor förlust på institutet att han försvinner, också påpekar fördelarna med lektorstjänsten. Och de kommer ju att kunna samarbeta fortfarande. Så nu LÄNGTAR jag! Och vet ni, det var nyttigt och bra att tvingas prata om grundläggande men svåra frågor som vad som gör oss lyckliga, vart vill vi bli gamla, vad betyder vänner och familj, identitet, språk etc. Känns som att vi också kommit varandra närmre efter detta. Att Alfred skulle börja skolan här, ja så blev det bara, och så får han komma in i en ny klass i Sverige efter jul och då känner han några när svenska ettan börjar hösten -13. 

Så nu vet ni! När papper är påskrivna blir det också mer officiellt :) 

Tack hörrni! Börjar längta lite nu :) Och jag hoppas också att få träffa er som är inom "räckvidd"  IRL, vore underbart med en träff, äntligen!

Milla, Alfred pendlade också mellan JAAAA vad kul och NEEEEEJ jag vill inte innan skolan. Det bra-iga här var att de hade en "skol-nosar-dag" innan sommaren, där barnen fick komma och sniffa lite på varandra och lokalerna, det tog bort en del spänning.
Òch nu långt inlägg igen.....Nu vill han gärna gå dit! MEN, vi har redan, efter inte ens en vecka, haft första dosen av det man fasat för sen barnen föddes - att han blivit retad........ usch och fy och blä, både Thorsten och jag vet hur det känns, även om det bara var "light-version", vi hade också båda kompisar. Alfred sa nämligen efter han hade haft gympa förra veckan att två pojkar skrattat åt honom då han tagit av sig sin tshirt när de skulle byta om.  Jag försökte fiska reda på om det var så, eller om de kunde ha skrattat åt något annat? Men han menade att det var så, och då tror jag givetvis på honom. Vi pratade lite om det men sen har det inte nämnts förrän igårkväll. Jag sa att idag skulle det också vara gympa (för just gympan tyckte han var kul!), varpå han sa att det vågade han inte för de hade skrattat åt honom. Och han menar att de skrattat både före och efter gympan vid ombyte. Han ville alltså inte byta om alls.... Vi har talat om för honom att det inte finns något att skratta åt hos honom eller hos någon annan. Vi försöker få honom att lära sig sätta gränser och säga ifrån, men det ligger inte i hans natur, han blir mest ledsen och förvirrad av att folk är dumma mot andra - vilket naturligtvis gör att han blir ett lätt "offer". Och hur förklarar man att mamma och pappa inte alltid kan vara med, att det till och med kan göra situationen värre? Hur som helst följde jag med in till klassrummet i morse - vi var först och han kunde peka ut vilka pojkar det rörde sig om, hänger bilder där på väggen. Fröken kom  och jag tog upp det med henne. Hon suckade lite och sa att det ante mig att det var de två....... så efter en knapp vecka finns klassens busar redan utmärkta. Och hon tyckte det var bra att vi tog det på allvar, jag sa att jag gärna ville få stopp på det innan det utvecklas till något värre. Och försöker få Alfred att förstå att han alltid kan vända sig till henne om det är något. Hon skulle ta tag i det och det känns nu lite bättre, men som sagt, PUH! Alfred är ju också en person som grubblar över sådana här saker och verkligen kan känna att det är fel på HONOM. Han kan inte bara borsta av sig, utan analyserar, som sin mor också alltid gjort......  Och vad jag inte förstår: föräldrarna till dessa två pojkar sa under föräldrarmötet innan skolstart att pojkarna nog inte skulle sitta bredvid varandra, de skrattade och sa att lärarinnan nog skulle märka varför. Det är inte dagis längre! De har bett om att få killarna i samma klass - hade Alfred haft en kompis som det bara blev bus och bråk med, skulle jag bett om att få dem i olika klasser, det finns ju alltid raster att leka på...? Det känns onekligen lite läskigt med skolvärlden.. .

PW, ja, jag förstår dina tankar, jag har ju de samma fast med Alfred och tvärtom :) Han bufflar inte på utan värnar om andra och att de ska få plats, när han får något, tex ett klädesplagg, är hans första fråga om Elvira också ska få något. Han gillar fysiska lekar om de är tillsammans med barn han känner sig HELT trygg med och han rusar inte in i nya saker utan behöver tid till betraktning och efteranalys. Och de flesta killar - inte alla dock - rusar på framåt bara. Elvira är nog mer som din H men med större dock-prinsess-rosa-fascinationsfaktor .

GHP, visst verkar de vara lika, våra A´n! Tror vi konstaterat det i flera tillfällen  

Siggan

PW, så förstår jag bättre hur du menar! Och så har jag också tänkt om Alfred, jag menar, jag är ju förälskad i hans far :) 

GHP, bra att hon verkade förstå hur du menade till sist! Alfreds fröken uppfattade ju att Alfred inte förstår vad som blev sagt på tyska - vi tror att det bara är att han tappar fokus och flyter in i sin egen värld - så spelar det ingen roll vilket språk som pratas. Han kan också uppfattas som en som gärna är för sig själv och pysslar fast vi vet att han är social, pratig och mer än gärna leker - bara han hittar kompisar och känner sig trygg. Så visst är det viktigt att förmedla sin egen bild av sitt barn!

Mandra, så är det - vi har många år framför oss där våra barn spenderar tid utan oss, utan ständig dagis-övervakning och där vi vill att allt ska flyta på. Så är ju den stora frågan hur man hanterar uppförsbackarna så att barnen själva kan ta sig upp till sist...

 

Mandra, låter läskigt! Kanske måste röntgas om det inte blir bättre?

Kaz, Alfred kissade också på sig i skolan, och jag ställer mig frågande till att de inte visar barnen vart toan är och regelbundet frågar om någon måste gå/påminner dem om att de måste säga till, även under en lektion?? De kommer direkt från dagis där allt finns tillgängligt och allt är kontrollerat och så ska de ut på egen hand. Tänker att det i början måste finnas lite mer stöd även i de basala frågorna. Häromdagen sa Alfred att han ville inte ha vatten med sig eftersom han annars blir så kissnödig på långa rasten och det då är så långt till toan (hans klassrum ligger på 4:e våningen). Så igår fick Thorsten gå med honom för att leta reda på en toa som finns på bottenvåningen, så att han inte ska behöva springa så långt..... 

Milla, hoppas det blev en lyckad första dag!

Asap, vilken härlig ålandsvistelse <3 Bra att ha i minnet vid kallare dagar :)

Här har det varit tropisk värme hela helgen och även igår - idag är det lite behagligare ute. Puh! Hade min varmaste fotografering någonsin i söndags - 5 tonårstjejer som skulle fotas (hur ocool känner man sig bland en massa 13-14 åringar?  ). Jätte kul men jättevarmt! Har blivit ett par dopp i barnens pool på balkongen...

Mini, ja det är väl sånt vi föräldrar kommer ha ont i magen över år framöver..... moders-och försvarsinstinkten väcks onekligen när man ser sitt barn i en sådan sits - och jag minns själv hur det kändes att står utanför ibland. När det gäller sånt i skolan tror jag på att ta fatt i det på en gång så att det inte förvärras, och hoppas skolan tar det på allvar. Svårare är det på gården hemma.... man vill ingripa men måste ju balansera det och våga låta ens barn lösa det till viss grad. Stärka och peppa och trösta och finnas där. Fast man egentligen har lust att gå ut och säga några sanningens ord. Ibland händer det ju också, man får bara akta sig för att inte bli den pinsamma mamman som alltid lägger näsan i blöt antar jag........ svår balansgång!!! Kul med disco för övrigt!

Jag känner mig lite lost för att vi inte får veta så mycket. Man har ju liksom inte så mycket aning om hur dagen förlöper där i skolan utöver det Alfred själv berättar. Men jag tänkte inte lägga allt krut på skolan här, viktigt att han trivs men det är trots allt bara 4 månader, sen blir det svenska skolan i Solna. DÄR ska jag lägga mer krut.

PW, också en grej det där, att barnen ska passa in och känna sig lika coola/fina/rätt som de andra....... en ny fas vi är inne i tjejer :D 

Oj vilka erfarenheter vi redan hunnit samla på oss! Men det är ändå skönt att veta att man inte är ensam med dessa tankar, det är ju så lätt att gå och tänka att det bara är ens eget barn som blir utsatt för retande eller puttande eller annat. Är rätt säker att det händer överallt, och att alla blir utsatta för det - i mer eller mindre grad.

Kaz; vad bra att han sa det till er till sist! Tror att det viktigaste man kan göra är att försöka få de små liven att känna att de kan komma till oss med ALLT - även om det är de som gjort en dumhet (för det kommer ju säkert också att hända:)  ). Vi märker på Alfred nu, att jobbiga tankar och känslor främst kommer när han är trött på kvällen. Vi försöker avstyra lite då och säga att det är bättre att vi pratar om det dagen efter, för allt blir 10 resor värre. Och nu är vi osäkra på om han drar upp SAMMA händelse eller om det är fler saker som hänt. Så vi säger att han måste också ge de andra barnen en ny chans, om det är så att de faktiskt inte varit dumma igen, att de kanske lärt sig. Och jag vill så gärna få honom att se att sådana barn (och vuxna, för alla del) kommer alltid att finnas runt om oss i skola, lekplats eller annat, såna som gör eller säger dumma saker. Och så går vi igenom hur man kan hantera det på olika sätt. Men sååååå svårt! Egentligen har man ju lust att ruska om dummingarna och sätta dem på plats, men det är ju inte riktigt rätt väg :) Hur som helst verkar det som att han har hittat ett par kompisar i alla fall, både i klassen och på skolgården och på fritids.  

Mini , ja, det känns så stort med föräldrarmöte i SKOLAN :) Jag ska dit den 4.09, men är mer spänd på att komma till den svenska skolan och starta upp där faktiskt.

Siggan vad skönt med positiv skolstart! Och visst känns det som de mognar till på många sätt. Inga bebisar längre <3 

Asap , det är ju DET jag vill lära mina barn, och som vi pratat om idag - hur man svarar på såna kommentarer. Superbra gjort av Ida, ni kan vara stolta, och hon själv också! Det där med att tro på sig själv och känna sig själv och veta sitt självvärde, det är ju så vägen dit börjar. Att man liksom gillar den man är och inte skäms för sånt man inte kan. Jag försökte förklara för A att om någon är en retsticka och retas över till exempel en tröja, så är det bästa man kan säga, att jaha, men JAG gillar tröjan. Och det är inte viktigt för mig vad någon annan tycker. Så slutar de retas, och man känner sig nöjd med sig själv.

PW Bra fråga, hur lär man barnen det? Ett sätt är väl att inte lägga sig i för mycket, att försöka ge barnen bra verktyg att ta itu med situationer själva. Tror många idag är vana vid att mamma eller pappa kommer och räddar en ur saker (tycker själv det kan vara svårt att inte lägga mig i, att veta när jag bör låta bli). Sen märker jag i alla fall på lekplatser och bland föräldrar här, att många inte ger sina barn gränser. De får säga och göra saker som jag aldrig skulle tolerera, och detta med ursäkten att  "de är ju bara barn".... det är nog en av sakerna som frustrerar mig mest! Två mammor som skrattade när deras barn skrämde Alfred så mycket att han började gråta genom höga skrik i rakt ansiktet på honom på ett cafe för ett part år sen tex, eller en annan som inte sa ett ord till sin son när denne trampade Alfred på fötterna och knuffades UPPE i klätterställningen. Och en tjej som om och om igen talade om för Elvira att hon visst var mycket finare än Elvira och att Elvira inte ens var söt -  det är liksom jag som alltid får rycka in i de situationerna och bita ifrån. För för mig är det inte ok! När sjutton ska de lära sig vad som är rätt och fel och vi inte visar dem det? Balansgång balansgång........

Nej, nu ska jag packa fotoväskan - ikväll ska jag fota en fest på en Beachbar i stan, ska bli SÅÅÅÅ kul!!! 

asap, tackar som frågar, så här gick foto-giget, och det var såååå kul! http://www.mauritsen.de/weddings/party-time/  

Tack asap, kände mig själv nöjd med kvällen  Och visst är jag bokbar när jag kommer hem

Men hoppsan Kaz, blandade känslor där kan jag tänka mig!! Kan förstå om ni är lite nervösa inför det oväntade beskedet, man vet ju heller inte hur spiralen påverkar en graviditet! KRAM och hoppas allt går väl hos gyn, se till att få en tid snart!