Drutten, grattis med mosterskapet Mysigt!
Mandra, härligt att det går bra för maken, och härligt med tu-man-hand tid - även om du nu blev sjuk efterråt.... Men åh vad jag känner med dig med Vilya! Alfred är ju också en sån känsligt liten filur, och ibland är det jobbigt att se vad de kämpar med. Har just köpt en bok, - http://www.hsperson.com/pages/child.htm - kan inte säga än om den är bra men jag vill få lite tips. Vill stärka Alfred, utan att ändra på honom. Vill att han ska älska sig själv precis så som han är, men att han lär sig att i vissa situationer kunna "borsta av sig" saker, och se framåt. Har försökt förklara tex, att det är HELT ok att gråta, vissa har lättare till det än andra, men att det också ibland leder till att andra barn ser det som en möjlighet att retas. Men hur förklarar man det, utan att det är fel på honom på något vis? Jättesvårt.
Igår fyllde Elvira 3 år!!!! Ingen blöja mer, tummen kvar att få bort på natten. Min stora kicka. Sitter just nu i soffan och ser lite Dumbo i väntan på att några kompisar ska komma på kalas. Eftersom vi var på begravning i Danmark igår, blev det ju lite märkligt firande för hennes del då - vi tar igen det idag. Men hon är en nöjd tjej som är glad för sina presenter och förväntansfull inför kompislek i em.
Begravningen var tuff för Alfred... puh! Och jag tyckte det var jobbigt att han tyckte det var jobbigt. Innan var det inga problem, vi pratade en del om begravningen och så. Sen i kyrkan stod kistan där, och så fick Alfred klart för sig att pappa skulle vara med och bära ut kistan sen - då brast det. Han blev ledsen för att han inte fick vara med och bära, och blev så förstörd av det att vi gick ut en stund. Ville bara vara med pappa och var så uppriktigt ledsen att det gjorde ont i mammahjärtat. Förstod sen att han nog var rädd att pappa skulle med gammelfarmor i graven, att han skulle försvinna. Och så var han rädd att han inte skulle få följa med ut med kistan. I en bok vi läste innan så gick de med kistan för att den skulle brännas, kanske låg det bakom... Sen satt han i pappas knä i kyrkan och tyckte att det var jobbigt att pappa grät, så vällde tårarna upp på honom också igen. Vi försäkrade honom om att det var ok att vara ledsen, att det inte var farligt. Men det tog lång tid innan han slappnade av, var nog först på fikat. Vi har pratat lite om det idag, sen tänkte jag att vi kan titta på bilder om några dagar, kanske kommer det frågor. Men, det var en ljus och fin begravning. Och kakbaket inför dagens kalas fick jag utdelegerat på en kompis, ett stressmoment mindre.....