30+ som fick första barnet 2006 *4*

Pyttis, skönt att barnen var bättre och att de trivs så fint på dagis. Förstår att du blev ledsen över att kollegan inte tyckte att ni skulle komma. 

Mandra, så kul att du trivs med utbildningen och det är heeelt nooomaaalt att man är förvirrad en bit in i lärandeprocessen, det är som ett stadie man verkar behöva gå igenom innan bitarna faller på plats Det verkar iaf vara så för väldigt många. Så oroa dig inte för det. *ler*

Milla, skönt att du fått bekräftelse på din kompetens och på att du är omtyckt av personal och barn! Stor kram till dig!

Assar, suck, sägesr som KAz att det var oerhört oprofessionellt att kommentera kollegornas kompetens på det sättet. Fast roligt förstås att du fick höra att du hade helt rätt profil!

MalinK, man måste inte allttid titta in  jag tror iaf att vi i tråden har varit överens om att ibland blir det pauser för att livet utanför behöver ta mer plats, eller för att man helt enkelt har lust att låta det ta större plats  

Kaz, Grattis till att tjänsten blev fast!!! Och du är verkligen beundransvärd som orkar med så mycket släktbesök och så länge i taget med. Inte konstigt att du är trött.

Ikväll har jag gjort iordning Albins grav, imorgon är det 3 år sedan vi förlorade honom. Nu är det iaf jättefint där, men det känns så sorgligt att han känns så långt borta. Jag kan inte riktigt frammana några minnen alls nu Kan nog vara lite skydd för det har verkligen varit mycket med flytten och jobbet och Edvin vaknar nu 10-20 (!) ggr per natt och jag får gå in varje gång.så att jag inte riktigt orkar känna något nu. Det är väl så livet kan vara ibland.  

Tack för all omtanke! Idag var det lite närmare till känslorna, de kom över mig när jag lämnat Edvin på dagis och gick därifrån utan barn... Har inte kommit iväg till jobbet än, var tvungen att samla ihop mig lite först. Har gjort ett litet kort till graven också. Jag vill också få säga att ni härinne har betytt så mycket för mig under många år, inte minst tiden precis efter att vi förlorade Albin. Ni kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta

Sara, jag tycker absolut att du ska gå dit och se vad rösten håller för Fast jag förstår att det är nervöst! Och jag har flera så goda vänner, en av dem kommer hit i kväll eftersom R är borta till kl 20. Både för sällskap till mig och för att sedan barnvakta så att jag och R kan få åka till graven själva.

Milla, typiskt att du missade jobbet, men det kommer säkert fler chanser!

Pyttis låter ju toppen om Agnes kan få leka av sig lite med någon kompis, hoppas att det är fler som inte planerat något!

Assar, jag missade visst ditt inlägg om att det var kunden som sagt det, (skrev nog på mitt inlägg då) skönt att chefen ändå står upp för sina medarbetare!

Pyttis, åh det lät som en härlig helg. Jobbigt när det är krångel hemma hemma dock. Edvin har sina skrikutbrott allt som oftast och när man inte är på topp själv kan det vara himla jobbigt med hans envishet.Blev lite inspirerad att bada för att mjuka upp sig, men vi har ingen dusch där än, så det är lite jobbigt att göra rent efteråt, plus att man ju inte kan tvätta håret så lätt.

Milla, kul med mycket jobb, men hua vilka långa dagar för er alla, låter bra att övertala honom att lämna lite senare

MalinK, vad jobbigt med åksjuka och blä för att tvätta rent bilen efteråt.

ah, samtal från syrran, får fortsätta kommentera sedan

juni, det låter verkligen som att du skulle behöva försöka ta det lugnare! Så himla bra att du är hemma och pluggar idag, försök göra det så mycket du kan. Det tycker jag verkligen! Min närmasta chef som också är en god vän har försökt pränta in i mitt huvud att när man gör kursuppgifter ska man tänka "smart-lat" hela tiden och bara göra minsta möjliga för att bli godkänd Så hon går förbi mitt rum och påminner  "smart-lat", så nu skickar jag det vidare till dig. Vi är ju också lärare på universitetet och vet ju hur lite tid man som lärare har att bedöma kursuppgifter så att överarbeta sådana som student är inte smart . Och så borde du kanske få samma råd som jag just fått av vår fantastiska bvc-läkare (och vår husläkare, samma som vi hade till Albin och som sjukskrev oss efter allt). Vi pratade om Edvins knackiga sömn och hon tyckte inte det verkade vara ngt problem för E däremot för mig, särskilt som vi inte har någon avlastning och eftersom min man inte tar nätter alls. Så hon "rekommenderade" mig att lämna E på förskolan och sedan gå hem och sova hela dagarna under en vecka (i smyg)! Fattar ni vilket råd. Idag tänkte jag faktiskt prova det, jag är gräsligt förkyld också och har varit inne hos E säkert 20 ggr i natt för han vaknar av sin hosta. Så jag ska bara kolla lite här först

Oyra, vad glad jag blev när jag läste att hjälpen verkligen gjorde skillnad! Himla kul att höra att ni fått det så bra

Kaz, jag har flera vänner som berättar om liknande och är oroade över att deras barn in te trivs. Det verkar så himla jobbigt att jag redan oroar mig för att det ska bli så för E. Flera av mina vänner har också jobbat på att bjuda hem någon vän i taget och försöka få lite nystart i relationen och vissa har upptäckt att någon mer otippad funkar bra. Så det är kanske en bra idé.

Mandra o Pyttis, kul med sådana uttryck, tänker också fortfarande på Simons kompis med sugröret för djupt vatten och blir full i skratt.

Edvin kombinerar ord för fullt och det är nya varje dag, så himla kul. Nu är det baas=bajs som är skojigast. Misstänker att bajsintresset kommer från dagis, varje gång vi äter tar han maten med handen och säger baas med ett stort leende. Annars är det oka bum =åka bil, mamma na = mamma är hemma och "ila na" =Edvin hemma och pappa buss som kombineras flitigast.

juni, bra med mejl i de situationerna! Inte så lätt när de andra är så mycket yngre, jag har många i den åldern nu när jag undervisar och jag känner mig så ruskigt gammal och vis ibland  Ja, det är klart när det är många obligaoriska moment med kompletteringsuppgifter annars är det ju helt klart mest smart-lat att försöka ta sig dit. Så bil dit verkar ju minst energikrävande.
Det har gått jättebra för maken, han har gått ned ca 8 kg på 3v och motionerar regelbundet ända sedan i sommar. Jag tycker att han är mycket piggare och orkar ta tag mer i saker, så det går verkligen åt rätt håll,  men vi är ändå väldigt energidränerade här hemma nu, det märks när det tex tar en hel helg vara för att få upp en hatthylla för oss...Det är väl hela alltet, flytt, jobb, Edvins alla utbrott och så den knackiga sömnen som kanske tom är huvudorsak. Appropå det skulle jag ju lägga mig nu.

Assar jag tror att jag skrattar ihjäl mig "märkligt att de ens bryr sig om att börja nytt jobb när de har så nära till pension" och vad gulligt med "antar du?" Det är ju så himla smart med sådana uttryck, tänk hur de kopplar ihop saker.

Mandra, även jag  funderar över din dammsugningsflit, här blir det max en gång per v, oftast närmare 2 veckor mellan  Enda gångerna det kan bli oftare är just när kursuppgifter eller avhandling ska skrivas

MalinKat, vad härligt när de varit så nöjda när man hämtar dem, då blir man verkligen glad.

Kaz, uh, det skar i mitt hjärta när jag läste om vad Simon sagt om kompisarna på dagis och hur han velat ligga på din mage, så jag kan inte ens tänka mig hur det måste känts för dig! *kram* Och precis som Mandra skrev så är kan man inte upptäcka saker innan de har blivit problem och du har ju agerat och tänkt till direkt när du började misstänka något. Jag tänker att Simon har tur som har dig till mamma, du är en fantastisk mamma som är lyhörd och dessutom vågar ta tag i svåra saker. Det låter verkligen lägligt med föräldramöte så snart. Jag ska fråga maken om han känner till något bra material för förskolor, han håller ju på med konflikter i skola och mobbning.
 
Ego, och ja vi har fått tag i världens bästa husläkare och håller fast hårt i henne!!! Har känt henne nu i 12-13 år, sedan jag flyttade hit. Som barnläkare är hon också fantastisk. Tyvärr då så plingade det på dörren ca 5 ggr! när jag skulle sova, det är några här som håller på att dra fiberoptik i området och det har blivit fel på just vårt hus kablar, typiskt plus att rörmokaren kom med en grej han hade glömt bort. Så jaggav upp, ingen sömn, och en bortspilld arbetsdag, men jag hade faktiskt en ganska skönt dag här hemma  

Minimalla, jag läste ditt inlägg häromdagen och blev så berörd av det du skrev, jag har tänkt på det jättemycket och natten efter formulerade jag ett långt svar om och om igen i mitt huvud, sedan har jag dock varit iväg med jobbet på internat och inte varit vid datorn. Nu ser jag ju att du fått många kloka ord, så det kanske blir lite överflödigt, men jag ville ändå försöka återskapa det jag tänkte.
Det jag tänkte på var att hela ditt inlägg eg. visade precis hur höga krav du har på dig själv. Du fick ditt tredje barn på kort tid, för bara 2 (!) månader sedan!!! och du har nyligen förlorat ditt andra barn, så det är i mina ögon inte alls konstigt att du inte orkar "komma fram" riktigt, och att du upplever att du inte riktigt orkar med allt du vill. Inte konstigt alls. Om du hade kunnat det hade det närmast varit omänskligt, tycker jag. Jag tror också att väldigt många mammor med en två månaders bebis också i vanliga fall lever lite i en kokong, det är liksom nödvändigt för att knyta an och bara få det biologiska som amning och så att fungera. (Sedan vill jag också påminna dig lite om att det är så många olika faser man går igenom när man har spädbarn, det är lätt att glömma det när man är mitt i det). Och för dig finns ju hela tiden en annan oro för dina barn med och tar extremt mycket energi hela tiden. En tanke jag fick var att kanske behöver du tillåta dig att vara lite i en bubbla och inte försöka pressa dig att bli ditt vanliga jag? JAg tror inte att du har förlorat ditt vanliga jag, även om du har förlorat en bit av dig själv i och med förlusten av Lilly. Jag tänker nog mer så att du inte just nu riktigt orkar ha tillträde till hela dig... Men det är mina spekulationer utifrån min egen erfarenhet...
När det gäller din relation till Stella så har jag uifrån alla dina inlägg och utifrån mina träffar med dig fått intryck av att den är väldigt stark och väldigt varm. Jag är helt övertygad om att du är en fantastisk mamma som är mer närvarande än du tror och att du är alldeles "tillräckligt bra", även om du just nu upplever att du inte räcker till. (Vilket ju självklart är en jättejobbig känsla det med). Inom barnpsykologin pratar man ibland om good enough parenting. Det innebär (förenklat) att det räcker att man är tillräckligt bra som förälder. Men måste inte vara perfekt hela tiden och i perioder klarar en i vanliga fall normal relation till barnet av kriser och påfrestningar där föräldern inte är lika välfungerande som vanligt. Det komplicerar ju förstås saken att Stella också varit med om denna stora svåra förlust och att hon inte bara brottas med den vanliga "få lillesyskon-problematiken" utan även brottas med förlusten av lillasyster Lilly och oron över att något ska hända Charlie med mm.. Utifrån det behöver hon troligen mer stöd än om ni inte hade varit med om det. Jag tänker mig också att det kan vara så att Stella precis som vi alla fungerar så att när något är svårt, man är stressad eller i en kris och då reagerar med att ens "svaghet" blir tydligare och jobbigare, om man tex oroar sig för att duga i vanliga fall oroar man sig ändå mer för det när man har det jobbigt. 
Det jag försöker få fram är, tror jag, att saker nog behöver få ta tid för er alla i familjen. Det är en svår tid nu, och det är inte ett dugg konstigt, men jag tror att era fina relationer håller för det. Ta ett litet steg i taget och försök att sänka ambitionsnivån så mycket det går. Jag tror att det räcker ändå. Jag är lite förespråkare för att man inte måste vara perfekt själv, utan att man också behöver vara förebild för sina barn när det gäller att (våga) misslyckas och våga prova igen och igen. Kanske kan det fungera för dig och Stella att prata om det, att ni båda just nu har det extra jobbigt och att man då oroar sig mer för var andra tycker tex... Fast nu känner jag mig lite dum som kommer med sådana exempel, jag vet ju hur fantastiskt bra du är på att prata med Stella. Jag vill skicka över en varm kram med tillförlit till att du hittar tillbaka till dig själv och att du är en bra förälder som gör allt du kan för ditt barn -och det räcker!

Kaz, jag har tänkt mycket på er med. Funderade också på det där med "ok respons" och vad det betyder, jag vet ju inte vad det var för slags respons du syftade på, men jag funderade på om det kanske behöver  "landa" hos de andra föräldrarna innan de kan ta till sig det. De kanske inte har tänkt på jargongen hos barnen innan och därför behöver smälta det innan de kan "se" det. I bästa fall kan det då bli så att de får en aha-upplevelse när de hör sådant som då får du inte komma på mitt kalas sedan och då är mer med på tåget. Fast om du menade att personalens respons bara var ok är det nog lite svårare. Usch också för att barn ska vara så upptagna av vad som är rätt och fel, så tråkigt att man inte bara kan få sjunga glatt hur som helt. Det är ju den oförstörda glädjen man vill förknippa med barndomen...Men de flesta av oss har väl tyvärr just sådana minnen av hur man blir "rättad in i ledet" och hur man stod där full av skam...

Mandra, stort grattis till första tentan avklarad Mycket bra att fira med fika!

Juni, bra att du försöker vara rädd om dig, men det låter som att det ändå verkligen är på gränsen med tanke på hur kroppen protesterar. Fråga du bm om hur man brukar göra, man vill ju inte reta upp något i det läget.

Pyttis, vad kul att få lyssna på Forster JAg letar för fullt efter min bok, tror att jag lånat ut den. Skulle vilja läsa om utbrott....

Ego, själv har jag i princip sovit 8 h när vi var på internat. Jag tog en sömntablett för att verkligen få sova. Det gjorde susen. Men jag är ju inte van att vara i från Edvin och fick vid lunch i dag sådan ångest innan vi skulle åka hem för att han som skulle köra minibussen såg så trött ut att jag trodde att Edvin skulle få växa upp utan sin mamma. Jag kunde inte sluta tänka på det och fick en panikångestattack. Hade sådan ångest att jag var på väg att få skjuts till tåget av min kära vän G (som vi bodde hos när Albin dog) hon såg hur det var fatt, men som tur var ingen annan. Men jag bestämde mig till slut för att utmana mig själv och åkte med minibussen hem och sitter nu tryggt hemma i sängen och hoppas på en bra natt

Frk Kanin, jag håller verkligen tummarna för att det ska gå vägen för er! Många lycka-till-kramar till dig! 

gbg, så roligt att se dig här igen! Vi har undrat hur det är med dig! Det låter onekligen som att det är ruskigt intensivt, (jag som tycker att det är hektiskt med ett barn, men så härligt att ni känner att familjen är komplett Härligt att det börjar finnas lite plats för dig själv också, mitt i allt familjeliv, kanske är det dags att se till du får lite tid att handla lite kläder och få komma ur familjebubblan några timmar då och då   

MalinKat, jag tycker också att jag känner igen mig fastän Edvin är mindre. Vi försöker också med samma linje som ni andra verkar vara inne på att ge chanser, men sedan med handling visa vad vi menar. Vi har ju mest problem med att Edvin skriker, han blir galen när han inte får som han vill, tex kasta ner mat från bordet. Jag säger då att "nej, man får inte kasta" gör han det igen säger jag "nej, man får inte kasta, mamma tar den om du kastar" och kastar han då igen så tar vi ifrån honom saken. Vi kör samma sak om och om igen vid varje matsituation.  Vi tycker att det har blivit mycket bättre med kastandet, men nu är det ju förstås andra saker ist. Vi försöker tänka att det kan ta evigheter... Om han bara skriker som en tok så har vi börjat att lyfta iväg honom en bit och säga att han måste lugna sig, och att vi inte vill vara med honom när han skriker. Vi frågar nästan direkt om han har lugnat sig och vill komma tillbaka igen, säger han näe och fortsätter skrika låter vi honom skrika en liten stund till innan vi frågar igen, nu slutar han nästan alltid skrika på någon minut och svarar ja på om han vill komma tillbaka till oss, men i början (och emellanåt) kunde vi hålla på i säkert 30 minuter. Vi vill inte lämna honom när han är så arg (och ledsen) men vill ändå markera att man inte bara kan vråla hur som helst. Just hans skrikande triggar mig något oerhört, jag kan bli så fruktansvärt arg, jag som nästan aldrig är arg annars. Det är verkligen hemskt att man kan bli så provcerad av sitt älskade lilla barn som inte ens är 2 år!  *skäms*
 Tja, det var kanske ingen hjälp för dig eg. Jo en sak jag tänkte på att jag tror att även om man gör allt "rätt" (dvs följer sin egen linje och gör det man själv tror är det som kan funka i ens egen familj), så kommer det ju inte att fungera varje gång och vissa dagar kommer att kännas så där som du beskrev, men på sikt tror jag att barnen känner att man håller en linje och när de då vet vad som gäller så tror jag att det är skönt för dem. Så ibland tror jag att allt går ut på att stå ut och kämpa på med samma sak även när det ibland verkar som att det inte fungerar...Och så säger jag som jag skrev förut att jag tänker att man måste kunna ha dåliga dagar själv, om man inte klarar att själv låta bli att skrika kanske man kan prata om det, "nu kunde ju inte jag heller låta bli att skrika när jag blev arg, jag förstår att du skriker när du är arg, du som bara är ett barn, tänk att det ju är svårt t.o.m. för mig som är vuxen" osv...

juni, är superimponerad och blir inspirerad varje gång jag läser det du skriver (även om jag blir lite orolig över att du ska ta ut dig för mycket med tanke på alla sd). Tyvärr räcker inte inspirationen till att sätta igång själv ordentligt och ligger nu efter min plan.

Mandra, så klart kommer det att gå toppen för dig, med ditt driv och entusiasm :

Pyttis, hua, hoppas att du verkligen får ligga i soffan och ta det lugnt nu då!

Gbg, oj, vad besvärligt dilemma, det är väldigt svårt när ens syskon har det jobbigt och gör val i livet som man inte kan förstå, det kan jag verkligen relatera till. Samtidigt kan jag sätta mig in i din systers situation och leva mig in i hur jobbigt och låst det skulle kunna kännas om man är helt slut från början... Sedan vet jag inte hur det är för dig, men för mig är det så att mina systrar ibland har tyckt att jag är för "präktig" och inte kan förstå dem, och även ibland tyckt att vi har mönster i familjen som gör att de då inte alltid vill berätta saker för mig, för att de då känner sig "dåliga". Jag funderar utifrån det och utifrån syskonskap på om det kan vara så att du upplever att hon verkar så "låst" i sitt sätt att tänka och sitt val skulle kunna bero på att hon tror att du inte skulle gjort samma val och att hon då måste försvara sitt val lite mer just för dig? Hon kanske är mer tveksam än hon låter och i så fall kan vi ju hoppas att hon har fler att bolla med. JAg vet inte om du förstår hur jag menar, men svåra saker kan ibland vara svårast att diiskutera med de som står en närmast...
Jag tycker att du verkar vara en så jättefin syster som vill försöka stöttta henne trots att du inte helt kan förstå henne!

Assar, jag tycker också att Edvin redan är jättestark när han får sina utbrott och undrar hur jag ska kunna hindra honom när han blir ännu starkare. "Det är bara det att allting bråkar med mig" underbar kommentar!

Kaz, strong gjort att ge sig på lång tågresa själv. Tänker på en kompis som för några år sedan precis fått sin nr 3 och där de andra var 5 och 3 och hon åkte från Norr Sverige till sin familj i södra Norge, en tåg resa på 20 h, helt själv. Jösses!