30+ som fick första barnet 2006 *4*
Hej vänner!
Vissa av er känner säkert igen mig, några har kanske glömt av mig (?)
Jag har tjuvläst en del här i tråden senaste veckorna, börjar känna att jag (eller rättare sagt Julia som fyller 3 i slutet av sommaren) hör hemma delvis mer här ålders- och utvecklingsmässigt än i 1-3årstråden.
Jag vill tacka för tipsen om hur man säger och vilka böcker man kan läsa för sitt barn när en kär familjemedlem dör. Tyvärr tvingades vi låta vår älskade katt, Elsa, somna in igår. Hon hade högst sannolikt långt framskriden cancer, även om hon på katters vis dolt det väl och först när det är så långt gånget att slutet är nära så visade hon att hon var sjuk. Julia fick ett par timmar igår em att klappa henne och få veta att hon är jättesjuk men att kattdoktorn inte kan göra henne frisk. När hon lade sig på kvällen fick hon säga hejdå, puss och klappa vår lilla katt och fick veta att katten inte skulle finnas kvar.
Julia försöker så klart hantera kattens sjukdom på sitt kloka sätt: "Jag har plåster till Elsa".
Och när jag grät (förklarade så klart att jag var ledsen för att Elsa var så sjuk) så ville J trösta mig genom att ge mig en av sina "låtsasnappar" (hon har allt möjligt osynligt att plocka fram ur sina osynliga fickor )
Mycket vet jag sedan mina utbildningar kring barn och sorg, men de har ffa varit inriktat till äldre barn. Jag vet att ettt barn på knappt 3 år inte kan förstå att döden är oåterkallelig, men jag är inte så insatt i hur hon föreställer sig döden.
Förlåt för mitt ego och sorgliga debutinlägg här i tråden. Förhoppningsvis kommer det muntrare inlägg snart framöver!