Vi som går och har gått på SH / St Göran / CvL del 10

Miss Gul - härligt att det är rätt man och här hålls tummarna blå!!!!

Need - vad spännande! Sprutdags så då är det inte alls långt kvar tills vi ska hålla våra tummar. Hoppas, hoppas!

Själv fick jag ett samtal ifrån maken i förra veckan. Kön till Sydkorea är inte 2 år längre utan snarare 3 år . Satt här på jobbet och grät. Så dumt att tro, känna, planera inför något som jag vet är så himla osäkert men jag kan inte låta bli att göra det. Vi har ju ännu inte påbörjat vår utredning men min förhoppning var att så snart den är klar (och förhoppningsvis godkänd) kunna skicka våra papper till Sydkorea. Varför just Sydkorea, jo för de hade kortast kö och jag vill gärna adoptera från Asien (då jag även har ursprung därifrån).

Hoppas ni andra har det bra!

Glitter - ja, kan du inte blåsa lite?! Eller öppna upp Vietnamn igen för adoption?

Köerna ligger som kortast på 2 år men då är det från man skickar iväg papprena till landet och i vissa länder kan det ta lång tid innan man får ett barnbesked. Jag har inte läst på om alla länder eftersom jag det senaste året varit inställd på Sydkorea (pga att de hade kortast kö) men vet t ex att Kina har ca 4 års kö.

Hur går det för dig Need? Det borde väl vara dags för ET vilken dag som helst?!

Vad förvånad jag blev när jag såg att denna tråd var öppen igen!

Miss Gul - vad härligt att det går framåt!

Glitter - så det är dags för nya försök? Har ni provat lite på egen hand? Har nämligen åtminstone en väninna som gjorde IVF för att få sitt första barn men som lyckades på egen hand när det gällde det andra.

Need har jag haft lite "inbox"kontakt med så jag säger bara ... tummarna hålls hårt, hårt!!!

Ego - vi har påbörjat vår hemutredning. Var hos Soc för en så där 10 dagar sedan för vårt första möte. Pratade mycket om utbildningen vi gått och sedan var det min tur att börja berätta om min barndom och uppväxt. Blev rätt rörd och självfallet började jag gråta (jag är har så lätt för tårar). På första mötet! Men de verkar vana för ett paket med näsdukar kom snabbt fram. Nå väl, det känns helt ok även om vår första kontaktperson mer föll maken i smaken (han charmade henne och fick henne att prata engelska). Nu har vi börjat skriva vår levnadsberättelse. Skitsvårt att komma igång och skriva. Läste det maken hade skrivit igår och jösses vad bra och sakligt han formulerat sig ... mitt är ett enda dravvel just nu. Har vårt nästa möte i början av maj.

Åhhhhhhhhhh neej!!! Har gått in här varje dag för att se om du skrivit något Need. Har undrat, hoppats och önskat att jag inte skulle se någon ledsen gubbe när din gula sol äntligen dök upp här. Usch vad ledsen jag blir, vad orättvist! Massor av kramar till dig och mannen. All styrka!

Need - din stackare! Inte nog för att det gått åt skogen, sen ska du ha ont också! Förstår att du känner dig låg. Tillåt dig själv att gråta ut, sörja, skrika eller vad som känns bäst för dig. Styrkekramar!

Och visst har vi resor på gång bara inte askmolnet ställer till det. Åker till London på torsdag. En resa som är en present till svärmor (hon fyllde 60 år i höstas). Vi ska möta upp henne + makens bror och fru där och spendera en långhelg. Sedan fyller jag jämnt i mitten på nästa vecka och då åker vi till New York och firar .

Vi har haft vårt andra möte på Soc och det kändes väldigt positivt. Hon verkar så nöjd och glad med det vi har berättat hittills. Sen blev jag himla glad när hon frågade hur vår semester ser ut i sommar eftersom hon själv ska jobba hela sommaren, så hon hoppades på att vi skulle bli klara då. Tjohoo!!! Inte för att adoptionsköerna minskar under tiden men det känns ändå som vi går framåt.

Need - usch vad ledsamt! Tycker du har lidit nog!!! Kramar skickas över via nätet.

Tack för alla grattis! London var härligt och NY helt suveränt (kom hem imorse)! Maken har skämt bort mig totalt och hade bokat helikopterfärd, middag på min födelsedag på en lyxrestaurang och så satt vi på andra rad i mitten på Mamma Mia .

Måste nu försöka knåpa vidare på våra levnadsberättelser för på torsdag är det dags för vårt tredje möte med Soc.

Tackar, tackar .. det känns faktiskt riktigt bra. Det verkar som Soc.damen är nöjd med oss och som det bara blir två möten till innan beslut kommer att gå upp i nämnden i slutet av augusti (för juni hinner vi inte med och i juli har de inget). Nästa gång (om ca 2 veckor) ska vi ha mötet hemma hos oss och sen ville hon även ha ett nätverksmöte (där den närmaste familj/vänner är välkomna).

Need - vad skönt att det ser bättre ut!!!

Oj, Glitter ... trodde också det var ett litet mirakel i din mage. Hoppas dock det inträffar snart.

Need - hur känns det? Du verkar ha tagit det ganska bra men smällarna kan ju komma långt efteråt. Hoppas ni har en superhärlig semester.

Ja, när vårt ärende går upp i nämnden så tas beslut om vi är lämpliga som föräldrar eller ej. Hade i förra veckan vårt sista möte (nätverksmöte) och fick sedan hennes uttdrag på vår utredning. Känner nästan glorian ovanför huvudet efter att ha läst hennes 7,5 sidor långa sammanställning. Ska ändra ett par saker och i slutet av augusti lämnas papprena över till nämnden. Till mötet bjöd vi in min mamma + sambo, bror + sambo samt de två kompispar som även är våra referenter. Makens familj + vänner är ju lite långt bort (och förstår inte språket).

Miss Gul - jädrans vad tiden går snabbt ... bara några månader kvar!

Annars har vi haft en kort (2 veckor) men naggande god semester i Venedig, Slovenien och Istrien (norra Kroatien).

Nämnden kommer att ta ett beslut den 25 augusti (har jag för mig) och därefter är vi förhoppningsvis godkända som adoptivföräldrar. Beslutet gäller i 2 år. Nästa steg för oss blir att ta kontakt med Adoptioncentrum för rådgivning om vilket land vi ska välja och sen blir det att vänta igen tills det börjar närma sig och då samla in ytterligare papper.

Tankarna om ett biologiskt barn försvinner ju inte helt men jag hoppas inte längre och jag har inte mått psykiskt dåligt på mycket, mycket länge. Nu ser vi istället fram emot adoptionen och struntar fullständigt när det är ÄL och allt som hör med den biten att göra. Och det är en otroligt skön och befriande känsla.

Skönt att höra att du mår bra. Kanske har du blivit mer hårdhudad allt eftersom men jag förstår känslan av att man inte orkar gräva ned sig. Mådde nog på liknande sätt mellan IVF-försöken. Försökte njuta, resa och göra saker vi tyckte om och inte tänka på hormoner och allt annat. Man vill ju också leva och njuta av det liv man har!