Bor du i Göteborgsområdet och funderar på att donera ditt barns navelsträngsblod ? Läs det här först!!!
En intressant intervju med Judith Mercer, som under många år har forskat på det här området (jag har mailväxlat med henne och några andra avnavlingsforskare- och experter under 3½ år) . Här har jag fritt översatt ett stycke ur intervjun:
”Jag hade en uppenbarelse vid en hemförlossning 1979.
Ett barn som föddes mycket snabbt, med navelsträngen 2 ½ varv runt halsen, var vit som ett lakan, slapp och lealös och andades inte. Jag var riktigt rädd att jag inte skulle lyckas återuppliva honom. Jag placerade honom på sängen, virade omedelbart undan navelsträngen från halsen, torkade och stimulerade honom, men utan att han visade några livstecken. Pulsen var långt över 100 och navelsträngen pulserade kraftigt. Jag märkte att i takt med att blodet pulserade tillbaks till honom ändrades den blekvita färgen till rosa. Efter ca 1½ minut började han sträcka på armar och ben, öppnade ögonen och tog ett försiktigt andetag. Sen tittade han på oss som om han undrade "Varför denna uppståndelse?" Och han skrek inte.
Eftersom jag på den tiden trodde att barn måste skrika försökte jag få honom att göra det, men utan att lyckas .
Han ammade mycket bra, och när jag senast såg honom, vid ett års ålder, och var han ett helt normalt barn.
Jag visste att jag hade sett ett mirakel, ett som jag aldrig skulle fått uppleva på sjukhuset. Där skulle vi ha klippt navelsträngen och tagit iväg barnet för återupplivning. Därmed skulle vi ha förnekat honom just det han behövde - möjligheten att få ta emot det blod som under födelseprocessen pressats ut ur hans kropp och som p.g.a. den strama navelsträngen runt halsen inte kunde pulsera tillbaks till honom .
Detta kom att markera början till min forskarkarriär. Jag lovade att vid någon tidpunkt i mitt liv skulle jag forska på det jag nu hade sett men inte helt förstod.
Det var alltså en personlig erfarenhet som kom att leda mig in i mitt forskningsområde. När jag började fråga kollegor och andra utövare om deras avnavlingsmetoder fann jag en stor variation i både utövanden och trosuppfattningar. När jag sökte i litteraturen fann jag en allmän brist på evidensbaserade rekommendationer för avnavlingspraxis. Allt verkade vara bildat på personliga åsikter eller grundat på felaktiga eller inkonsekventa forskningsresultat. Men samtidigt märkte jag att etiologin (läran om orsakssamband ) gällande många problem som nyfödda drabbas av inte var känt, och fortfarande inte är känt. Symptomen är ofta motsatsen till vad som händer när man väntar med att klampa navelsträngen. Jag märkte också att dessa problem sällan uppstår i miljöer där barnet har en naturlig fysiologisk övergång (efterbördsskede) . Så jag undrade om tidig avnavling kunde orsaka några av dessa problem. ”