Hur kommer man vidare?

Jag o min man har efter stora undersökningar konstatera att vi kan inte få egna barn, min man har inga spermier, men jag har ägg och jag är för gammal för att få nån hjälp i sverige.
Jag har fastnat i detta, jag blir ledsen så fort jag ser andra med barnvagn eller mage, värst är när nån i min närhet är gravid.
Jag ler och är glad ochvisar inget, sen går jag hem o gråter. Sexlivet har blivit konstigt, precis som att jag tänker "varför ska vi ha sex för det ger ju inget"

Jag vill inte ha nån annan, men det här har gjort nåt med mig och det är jobbigt.
Jag har en dotter med en man som det gick tokigt med och jag blev beskyld för att allt var mittfel. Jag mår dåligt varje gång dottern åker iväg, det känns som att jag har förlorat henne.
Jag ville ha en familj, mamma, pappa, barn, nu är mitt liv bara splittrat, jag har haft så här i 3 år, jag vänjer mig inte vid detta med delad vårdnad heller.
Ja, jag har gått i Kbt terapi och mår idag bra från det värsta, men detta går liksom inte över, och sen kom ju det till nu att vi inte kan få barn.
Vi har pratat om att vi får fylla livet med annat,men om jag inte vill ha nåt annat?

Jag måste bo kvar i den stad där mitt X bor, i ett hus där jag helst inte vill bo, jag har inga vänner här eller släkt, pga att kunna träffa dottern, men nåt liv för övrigt finns inte. Jagvet inte hur länge jag orkar
Jag lever inte det liv jag trivs med helt och det känns så påfrestande, vet inte om det är nåt liv egentligen.
Jag vet inte varför jag skriver men nån kanske känner igen sig eller har nåt råd o ge, om det nu går...