Väntar nr2, någon mer som är nervös andra gången? Forts.

Jag tycker också att den psykista biten är värst. Kanske har man egentligen en helt komplikationsfri graviditet och alla sd och liknande är normala symptom, men det vet man ju först efteråt. Jag känner ibland att jag håller på att missa ännu en graviditet, jag håller på att gå miste om lyckan bara för att jag glömmer nuet och bara längtar till nästa vecka och nästa... Men på sistone har jag faktiskt börjat slappna och försöka njuta av att vara gravid. Ibland känns det bara som om jag fokuserar så mycket på graviditetssymptom att jag nästan glömmer att jag ska få ett barn. Igår insåg jag att det inte är så lång tid kvar för mig, även om jag går tiden ut. Om barnet kommer i vecka 38 är det ju bara drygt en månad kvar!! Hjälp! Jag har inte förberett något. Det låter helt absurt, men det var som om jag först igår plötsligt insåg att jag snart har en bebis! Detsamma slog min man och vi bara tittade på varandra i chock!

Gällande fler barn har jag sagt att jag inte vill ha fler om denna bebis också kommer för tidigt eftersom risken att få ett tredje för tidigt fött barn är större (ca 40% statistiskt), men min man är inte oroad på det sättet. Han vill ha ett tredje barn, men vill vänta för att han tycker att det har varit så hårt eftersom han tar så mycket ansvar för vår dotter och hemmet, plus att han arbetar och studerar samtidigt. Men om detta barn kommer i fullgången tid vill jag inte vänta jättelänge för jag är redan 33 år och vill inte vara hur gammal som helst. Dessutom kan jag tänka mig två till om allt går bra

Jag har också märkt att många läkare har en mycket klinisk inställning till graviditeter som våra. De tycker att allt efter v. 28-30 är ok verkar det som. De förstår inte alls den känslomässiga aspekten. Det var en läkare som menade att det gjorde ju inget om detta barn också kom i vecka 30, det brukar ju gå så bra. Ok, det går oftast bra, men det är ett trauma att få ett för tidigt fött barn och inget man vill uppleva igen. Dessutom är det oron, man vet ju inte från början hur det ska gå och man är länge försiktig med smittorisk, det är svårare med amning, man oroar sig över vikt etc. Dessutom missar man ju sin graviditet. Jag blir väldigt irriterad när sjukvårdspersonal har den där inställningen.

Det där som din bm sa, Mison, om att omföderskor som fött för tidigt inte ofta går tiden ut andra gången var mycket konstigt. Vad baserar hon det på för fakta? Rent statistiskt är det tydligen ca 15% att föda för tidigt igen enligt tre läkare jag har talat med och det betyder ju att vi har 85% chans att gå tiden ut (om man bara fått ETT för tidigt fött barn, får man fler prematurer ökar risken). Sedan beror det väl på varför man födde för tidigt, men Julies barnläkare sa till mig att det inte var så stor risk att jag skulle föda för tidigt igen. Men jag känner precis som du, Mison, att min bm tror att jag ska föda för tidigt igen. Hon säger att jag bara ska ta det vecka för vecka och att hon blir lika glad att se mig varje gång för att det betyder att jag fortfarande är gravid. Hon försöker säkert bara vara snäll och säga de rätta sakerna, men jag har faktiskt bestämt mig för att gå tiden ut, så det så! Jag vill hellre försöka peppa mig själv för jag tror att det psykiska kan påverka. Därför är min målstolpe v. 38-42. Jag VÄGRAR att fokusera på annat.

Åh, vad härligt att resa till Thailand, Kiwi!! Det har vi också talat om att göra lite längre fram, kanske med nästa barn (om det blir fler). Vi bodde ju på Seychellerna ett tag för min man fick jobb där. Det var helt underbart! Det gick bra med Julie också, fastän hon var liten. Vi hade med oss ett solskyddstält på stranden som var jättebra! Och så hade vi solskyddskläder och -hatt. Lite besvärligt var det med solen, men hon trivdes bra. Hon brukade få bada på skuggsidan av ön och det älskade hon! Vi längtar ofta tillbaka till Seychellerna...

Har inte hört något från Milli... Hoppas att allt är bra!!

Kiwi, hur har det gått på spec. mvc? Hoppas att allt såg bra ut! Så jobbigt med nya orosmoment. Jag håller tummarna för att det inte är någon fara!

Har just kommit tillbaka från Aurora-mottagningen där vi pratade igenom min förra förlossning och upplevelserna kring det. Utöver stressen att få ett prematurt barn hade jag en mycket oempatisk bm och jag är jätterädd att få henne igen.

Annars går det bra här. Jag mår mycket bättre både fysiskt och psykiskt och jag fokuserar inte lika mycket på tankar kring för tidig födsel osv., men det är nog för att jag har kommit ganska långt nu.

Jag hoppas att allt är bra med er andra och att alla bebisar håller sig kvar!

Kiwi & Mison, skönt att allt verkar bra för er båda! Jag tror också att det hjälper att ta det lugnt. Mina sd är mycket bättre. Bm jag talade med idag sa att jag kan slappna av helt efter v.35 för fr.o.m den veckan brukar man inte behöva vara på neo, utan får oftast komma direkt till BB.

Jag känner mig illamående emellanåt. Det har vart så sedan ca 3 veckor tilbaka. Har ni känt av något liknande? Kanske är det för att det finns lite plats för magsäcken...

Milli, så skönt att höra att det fortfarande är bra och att de lyckades stoppa en för tidig förlossning igen! Förstår dock att det måste vara påfrestande att ligga på sjukhus så länge. Hoppas att du får permission lite längre fram.

Kiwi, kul att bm var så positiv och trodde att du kunde gå full tid! Det är sådant man behöver höra.

Jag tror att vi ska köpa en begagnad babytravel syskonvagn. Igår köpte vi en knoppa vagga att hänga i taket ovanför sängen. Vi ska också försöka sälja vår teutonia som vi har nu och istället köpa en paraplyvagn till Julie som extravagn.

Imorgon går jag in i vecka 35 (34+0). Det känns helt otroligt! Nu har jag också "lyxen" att få börja känna på de vanliga höggraviditetssymptomen som att känna sig gigantisk och bli trött i ryggen. Har haft lite mer sd på sistone, men tror bara att det är naturligt för de här slutveckorna. De känns inte lika obehagliga som tidigare, eller så är det jag som har coolat ner mig lite.

Hoppas att ni får en lugn och trevlig helg!

Hoppas att ni alla har haft en trevlig helg! Det är fantastiskt roligt att vi alla har kommit så här långt. Min trevliga granne som också är bm var på besök hos oss igår och hon verkade inte tycka att det var något ovanligt att man gick tiden ut vid nästa graviditet även om man fött prematurt tidigare.

Kiwi, det där du kände med ilningar osv har jag också känt några gånger. Det har gjort extremt ont, men jag tror bara att det är bebisen som sträcker sig så att h*n kommer åt några nerver eller inre organ för på ul har den sedan inte varit fixerad. Men jag har väldigt svårt att avgöra för jag märkte inte alls när min dotter fixerade sig, fast det berodde kanske på att jag var sängliggande.

Jag står ut med alla normala graviditetssymptomer, bara jag får gå tiden ut ! Jag tror också att jag kommit rätt lindrigt undan. Har inte högt blodtryck eller vätskeansamling eller något annat jobbigt. Det är bara att man är lite mer osmidig...

Grattis, Kiwi! Det känns stort att passera den där magiska veckan! Nu är man liksom "första-gångs-gravid" för så här långt har man ju aldrig kommit förr.

Latvis & Mison, skönt att era bebisar verkar vara stora. Min blir nog ganska liten även om jag går tiden ut. Hade bara 28 i sf-mått när jag var hos bm idag, men min bebis har nu fixerat sig så det kan göra att kurvan tycks planas ut för att magen sjunker ner. Kanske var de där ilningarna i bäckenet ett tecken på fixering iaf... Hur som helst var det normalt att de fixerar sig vid denna tid och även tidigare enl. min bm. Jag är nu 34+3 och hon sa att om barnet skulle bestämma sig för att komma nu försöker de inte stoppa det för bebisen är i princip färdig. Men jag hoppas att den vill stanna längre och bli "tjock" för jag misstänker att den inte väger så mycket. Min bm tror att den blir liten, men att den är anpassad för min kropp (jag är själv rätt tunn). Jag har hittills gått upp 10 kg och mitt hb-värde har gått upp till 114 . Det känns bra.

130 i hb låter jättebra! Jag äter fyra hemofer + en niferex + multivitamin (och blutsaft när jag kommer ihåg), ändå är det först nu som mitt värde har lyckats kämpa sig upp till 114.

Du har också kommit långt nu, Kiwi, och visst känner man hur man börjar skymta målet! Jag känner mig inte så prematur-traumatiserad längre, utan börjar fokusera på andra saker som hur förlossningen ska gå till osv.

Jag är också jättesugen på sötsaker, äter en massa choklad och gör efterrätter hela tiden så vi mumsar på cheesecake, saffransbullar osv. Min "stackars" man har gått upp 5 kg bara för det ! Men jag försöker äta nyttigt också - och MYCKET eftersom min ämnesomsättning är lite hög. När min dotter föddes tror jag att jag hade gått upp ca 7 kg totalt, men tror att jag åt mindre godsaker då och rörde på mig mer. Det verkar inte ha någon betydelse. Jag vill gärna gå upp lite extra för att jag tycker att jag är för smal och amningen gör en ju alldeles urlakad sen.

Lycka till med studierna, Kiwi! Och hoppas att allt är bra med er andra också!

Kiwi, jo, jag tar multivitaminen tillsammans med järnet... Kanske är det därför? Jag ska ändra till ditt schema. Tack för tipset! Omega-3 tar jag också. Har även köpt linfröolja som jag har i dressing t.ex. Min dotter får det också i maten.

Obehaglig dröm. Brrr! Hoppas att de får fast i den där hemska våldtäktsmannen!

Kram

Jag känner igen mig i det ni skriver, speciellt det där med att man inte har bf +/- två veckor som "alla andra". Man är liksom på ständig beredskap. Det känns också som om andra omkring mig betraktar mig som en tickande bomb som bara ska explodera vilken sekund som helst... De verkar räkna med att jag ska föda för tidigt. Men jag vägrar!

För mig är det lite av ett medvetet val att tänka positivt eftersom jag får för mig att tankar kan påverka. Förut brukade jag gärna tänka negativt för att skydda mig själv, för att inte bli besviken, men nu provar jag med en ny taktik!

När jag bodde i London vägdes inte gravida eftersom man menade att det bidrog till stress och vikthets. Här i Sverige tycker jag att det är mycket mer fokus på vikten när man är gravid.

Jag rör knappt på mig heller och mina muskler är säkert helt förtvinade... Jag tränade inte innan jag blev gravid heller, jag har blivit en latmask utan dess like, när jag var yngre dansade jag fem dagar i veckan! Men ska försöka börja med yoga eller något när denna bebis tittat ut...