WOW vad häftigt att föda barn!!!
Tänkte komma med ett positivt inlägg här 
Det var tänkt att våran lille skatt skulle titta ut 30 augusti. Jag var så rädd, SÅ RÄDD. Hade mycket jobbiga tankar om hur fan JAG skulle kunna föda ut ett helt BARN. Kunde inte direkt se något positivt med förlossningen och jag var totalt livrädd för smärtan. Hur skulle jag klara av den sortens smärta som börjar gråta (okej, lite överdrivet) av smärtan när jag slår i lilltån eller får kramp i vaden. Så en förlossning var ju bara för mycket, jag skulle bara inte fixa det. Lyssnade på allas skräckhistorier som fick mig att må ännu sämre och tro ännu mindre på mig själv. Och det där med att kroppen skulle sköta mycket själv, HA no way. Hur skulle kroppen kunna sköta nåt själv? Nej, alla tankar gick i negativa banor..
Tiden gick och jag tyckte det började närma sig den 30de. Men jag var inte redo. Sa det ett antal gånger till min sambo som i sin tur sa till mig att "det kommer du ju förmodligen aldrig bli". Så rätt! Jag hade varit lika rädd om jag så gått 2 veckor över tiden.
Så den 13 augusti blev jag inskickad för kontroll på förlossningen pga att mitt blodtryck var skyhögt och hade äggvita i urinen på kontroller hos mvc. Väl där tog de mängder med prover och gjorde ultraljud på navelsträngen för att se hur blodflödet via moderkakan var.
Efter 4 timmar kommer hon in och säger: Vi måste sätta igång dig idag!
Mitt livs chock. Herregud jag skulle minsann inte föda barn NU. Inte i vecka 37+3. NEJ NEJ! Började gråta helt utan stopp. Berättade för läkaren att jag var så, SÅ rädd. Alla var jätteförstående och fanns där när man behövde och lämnade när man ville.
Så iaf... kl 15.00 satte de in en gelé som skulle mjuka upp livmoderhalsen. Den var ju inte mogen. Hon varnade att jag kunde få liiiiite mensvärk. Så skulle hon komma tillbaka kl 21 för ytterligare stimulans av livmoderhalsen med ny gelé. Kl 19 börjar jag få ont. Använde mig av TENS apparaten. Funkade okej för mig. Men när läkarn kommer in kl 21 och säger att det inte har hänt NÅGONTING börjar paniken resa sig hos mig. Jag hade ju ont... ska det bli värre än så, så kommer jag aaaaaldrig att fixa det. Så de bestämde att jag skulle få en sovdos med morfin och sömntablett för att fortsätta igångsättningen morgonen därpå. Jag hann få morfinet (vilket inte gjorde ett skit, tycker jag) men inte sömntabletten för då gick vattnet kl 22.15. Efter det kom det regelbundna värkar (hemska ord). Visst gjorde de ont, men det var inga problem ALLS att ta sig igenom dom. Jag fick dessutom tvillingvärkar hela tiden innan paus. Använde TENS apparaten hela tiden och min sambo hjälpte mig mycket under tiden med andniningen
Ca kl 23 var jag öppen 3 cm och de tog prover för att kunna lägga ryggbedövningen. Den förbereddes, men hann aldrig ges. För när hon kom in ca kl 00.45 var jag öppen 8 cm (!!!!). Då som först fick jag lustgasen. Och HERREGUD vilken gudomlig bedövning. Nu vart ju inte ens värkarna jobbiga längre. Underbart! Kl 02.00 säger jag till min sambo att han måste ringa på larmet för jag håller på att skita ner mig. Så in kommer det flera personer och jag är lite härligt "borta" av lustgasen. Men de skötte allt så snyggt och hjälpte mig upp med benen och allt. Och krystvärkarna, wow vilken urhäftig känsla. Krppen skötte det verkligen själv. Det var bara som o vara lite trög i magen och sätat sig på to. Gjorde inte det minsta ont där nere (vilket jag var sååå säker på att det skulel göra. Jag kände inte ens när huvudet kom ut. Dock när kroppen slank ut, men det var bara häftigt. 02.17 kom vår lille Noah till världen och nu ligger han här världens goaste och jag är sååå stolt över att jag klarade det!
Och jag gör mer än gärna om det igen. Det första jag sa när han kom ut var: "Det var ju inte så farligt, det kan jag göra om". Barnmorskorna skrattade en del! Haha
Hoppas jag kan hjälpa någon där ute som är livrädd. Föda barn är verkligen det häftigaste jag gjort i hela mtt liv! Såååå värt det! Från att ha varit så rädd till att kunna föda ett helt fotbollslag. Wow, det var så häftigt!
Tänk att jag gått och oroat mig i onödan i.. ja om inte hela mitt liv så iaf dessa 8-9 månaderna... Vill önska er andra rädda ett jättestort LYCKA TILL! Ni kommer klara det galant, jag lovar!