OJA77 skrev 2009-07-09 10:52:45 följande:
Men fy!! Gick det bra med bebisen andra gången då?? Vad sjutton måste man göra för att de inte ska riskera ens barns hälsa egentligen?! De kan inte säga en sak först o sen blir det inte så i alla fall!! Blir så förbannad på sånt! Just nu är jag livrädd för att bli med barn på grund av detta. Vill inte bli lovad en sak o så blir det nåt helt annat när det väl är dax.
Nu har jag tid över, så nu ska du få den långa versionen. Hoppas bara du har tid, lust och ork att läsa..
Mitt första barn föddes med planerat snitt pga säte.
Gick över tiden med 2:an, blev igångsatt på BF+21. Det var en långdragen och mycket jobbig förlossning. På slutet blev bebisen stressad, skalpelektroden visade på avvikelser på bebisens EKG, de tog skalpprov på bebisen flera gånger för att de misstänkte syrebrist.
Han mådde sämre och sämre, till slut hade jag värkstimulernade dropp på max, samtidigt som 2 förlossningsläkare försökte provocera fram ännu starkare krystvärkar genom att ha händerna inne i mig. till slut blev det bråttom att få ut honom, barnläkare fanns redan på plats för att ta hand om honom direkt han var född.
När han väl kom ut bara de navlade av och sprang iväg med en livlös trasa.
Jättejobbigt.
När de började undersöka mig visade det sig att jag fått en stor bristning, sprack från hål till hål... jag fick åka upp till operation och lagas under 2 timmar.
bebisen återhämtade sig och mådde bra efter ett tag.
När han väl var vägd så visade det sig att han vägde 5380g och var 58 cm lång.
Efter detta så lovade de att OM jag blev gravid skulle jag absolut inte behöva gå över tiden, utan max 40 fulla veckor.
Så gick tiden, och jag oplanerat gravid med nr.3
Oron för att föda igen kom naturligtvis direkt. Rädd att de skulle göra som förra gången, låta mig gå över tiden så länge, för "vi mådde ju så bra, jag och bebisen".
Min bm var jättebra och ordnade ett möte med läkaren på MVC så vi kunde göra upp en plan.
Velade själv mellan snitt och vaginalt, tyckte inte något av alternativen kändes särskilt lockande.
Doktorn tyckte absolit inte att jag skulle snittas, men däremot att man skulle göra viktskattning i v. 36 och v. 38, och om bebisen visade sig vara stor så skulle jag sättas igång. Skulle det visa sig att den var jättestor, så skulle det bli snitt.
Hon sa att jag skulle sättas igång någon gång mellan v.38-40, absolut inte senare än v.40. Hon sa ocå att de skulle ha extra koll på mellangården under förlossningen för att undvika en så stor bristning igen som jag fick förra gången.
Kändes faktiskt som en någorlunda bra plan.
Sen pratade jag med en annan läkare, han tyckte absolut INTE att jag skulle föda vaginalt. Han tyckte jag skulle snittas helt klart, med tanke på hur det gick förra gången. Han menade på att det är lättare att laga ett hål på magen, än om jag spricker så illa där nere en gång till. Han skickade en snitt remiss. detta kändes faktiskt ännu bättre än att föda vaginalt, litade på honom till 100%.
Ficka avslag på snittet, blev kallad till en doktor på sjukhuset.
denna doktor tyckte absolut inte att jag skulle snittas, fanns ingen anledning till det tyckte hon. Att göra viktskattning på bebisen var heller ingen idé, då det är så svårt att beräkna, och vikten är helt orelevant när jag redan fött en så stor bebis och det gick "bra"!??
Jag fick en ny tid i v. 39+5 (!!) för att se hur mogen jag var och göra en igångsättningsbedömning. När jag gick ifrån det här mötet så grät jag som ett litet barn. Hon bara körde över mig, lyssnade inte alls på min oro, utan bara körde sitt eget race. Kändes inte alls bra! Nu skulle det helt pltösligt inte göra någon koll alls förräns jag var helt fullgången, nästan 40 fulla veckor!
Dags för igångsättningsbedömning: tappen helt omogen, de ville inte sätta igång mig, blev hemskickad.
Ny tid för bedömning, en vecka senare: samma status, helt omoget. De vill inte sätta igång mig, ska få en ny tid om ännu en vecka, och är det DÅ helt omoget sak jag snittas.
Nu bryter jag ihop, och säger att jag tänker inte vänta en dag till, nu är det färdiglekt. Säger att om ni ändå ska snitta mig, så kan vi sätta upp en tid för det nu, jag tänker inte vänta en vecka till.
Sagt gjort, detta var en torsdag, fick tid för snitt på tisdag, det var dne tidigaste tiden de hade. Villkoret jag får är att om det startat av sig självt under helgen ska jag föda vaginalt.
Tisdagen kommer, bebisen är kvar så jag blir snittad.
detta snitt går inte heller så bra, drabbas av stor blödning, hamnar på IVA, allt är kaos. Får MASSOR med smärtlindring, de har lagt in en ballong i livmodenr för att försöka stoppa blödningen osv.
Bebisen visar sig ha en äkta knut på navelsträngen samt att den är virad runt halsen flera varv. Hur det skulle ha gått om jag fött vaginalt vågar jag inte ens tänka på!
5 veckor efter snittet får jag en ytlig sårinfektion. Efter 5 dagar med antibiotika får jag feber och frossa. Blir inlagd, nu har jag även infektion inne i livmodern. Blir inlagd, får 2 sorters intravenöst antibiotika.
Inga roliga historier det här, tyvärr...
Jag har bittert fått erfara att de gör precis vad de behagar med en, de glömmer att det är MÄNNISKOR de jobbar med. jag vågar inte skaffa fler barn nu. Bla för att förlossningarna har varit så dramatiska, men oxå för att jag inte litar på dom som har tagit hand om mig under graviditeterna.
