Va livrädd i början, sen gick det över. Nu, med 12 dagar kvar till BF börjar jag seriöst få panik... igen... Hur i hela friden ska jag klara av den smärtan? Jag önskar att det gick att skjuta upp det i all evighet... Nån mer som inte har långt kvar och som börjar få lite smått panik?
Ja, det är min första... Är också rädd för smärtan, att jag helt enkelt inte ska klara av den.. Och är rädd för att spricka. Just därför är jag också rädd för EDA´n. Usch, jag vill bara ha det överstökat...
Min barnmorska frågade mig om jag ville prata med någon specialistbarnmorska om att jag känner mig rädd, men jag känner att det kvittar. Kommer ju ändå inte kunna ta bort smärtan menar jag... Man får väl helt enkelt bita ihop och genomlida det (även om just bita ihop väl är det sista man ska göra ). Vi bor just nu på Tornhagen, om du vet vart det är... Men flyttar till Ulricehamn i juli, efter att bebisen kommit. Hur man nu ska orka det...?
Vi har inte tagit reda på vad det är för en liten filur där inne, men jag tror helt bombsäkert att det är en liten kille. Ville jättegärna ha en tjej förut, men nu när jag tänker på vår lilla kille där inne i magen så känns det bra. Kommer få en liten chock om det visar sig att det är en tjej Ska bli så spännande att få veta snart. I förrgår gick min slempropp (måste det heta så äckligt??), och jag blev helt skärrad. Visst, det kan va flera veckor kvar, men jag trodde att bebben skulle komma med en gång eller nåt Tänkte verkligen inte rationellt. Det är verkligen skillnad på att läsa om vad som ska hända, och när det väl händer... Känns så sjukt overkligt. Jag har hela tiden tänkt att jag ska försöka vara hemma så länge som möjligt när värkarna kommer, men nu börjar jag inse att det kommer bli svårt. Kommer ju bli helt skärrad och bara "vi måste åka in nuu!!" Ja, som sagt, det ska bli kul å se hur vi reder ut det här Trevlig helg!