Är mannen hemma somnar jag lätt bredvid honom. Är han inte hemma blir det på soffan med TV:n på, och sen traskar jag in i sängen mitt i natten. Eller blir det sängen i sonens rum (har en dubbelsäng därinnen för eventuella övernattare). Är mörkrädd, därför kan jag inte somna själv om det är mörkt och tyst.
Josephine: Finns ju massor att vara rädd för, eller hur? Man vet ju aldrig vem som kan vara i huset...inbrottstjuv eller spöke. Visst vet jag att det inte är så stor risk, men dock!
Håller helt med dig. Erkände för mannen min häromkvällen vad jag går igenom när han inte är hemma. Stackarn blev ju helt förfärad.
Puss: Nä, jag tror inte heller att de är farliga, men jag vill inte träffa på något spöka för det. Hellre en ängel då.
Ja, jag får väl göra det kanske...Jag har ju förstås min egen lille ängel som snusar snällt. Konstigt nog känns det bättre bara för att han finns här, och han är ju bara en bebis. Tror väl egentligen inte tat det finns något att vara rädd för. Är mest i huvudet...men, men...