Skulle du våga göra ALLT!!?

Jag håller med dig och förstår hur du tänker.
Jag är själv inte alls upplagd för en förlossning, har gått på samtal kring detta för att försöka acceptera och förstå mina rädslor, ångest och skräck. (inte för att det får mig att vilja göra detta mer ändå..... )

Jag är sjukt trött på alla dessa som säger
"Du kommer att tycka att det är det häftigaste du varit med om" - vad f*n vet de om vad jag tycker eller tänker?
"Gå in i smärtan och acceptera smärtan, försöker du fly ifrån den blir det bara värre" - jaha, tack för den. Om man inte känner att det är normalt att acceptera smärta då?????
"Du kommer inte att bry dig om det när du väl är där, det gjorde inte jag" - som svar på när man är villig att kräkas över känslan att behöva vara naken, göra gynundersökningar eller ha händer uppstuckna i underlivet.

Igen - ingen annan kan bestämma hur någon annan kan känna. Men när det gäller förlossnignar ska ALLA lägga sig i. Fråga hela tiden: hur känns det, hur tänker du kring förlossning osv osv osv....

Ja, kunde man fått lägga sig ner och dö istället kanske jag hade valt det.....

Nja, jag tycker inte man kan jämföra en förlossning med t ex white water rafting eller ballongfärd till Nordpolen.

-De allra flesta kroppar är gjorda för att klara en förlossning, det är lite av poängen med att finnas till.

-en enorm mängd kvinnor har faktiskt gått igenom en förlossning utan att bli tokiga eller dö-det är inte så många som har åkt till månen eller cyklat uppför Mt. Everest.

-vi lever i en modern tid med smärtstillande och läkare i varenda hörna, man kan läsa statistik över hur många som klarar sig helt utan komplikationer och relativt en kvinna på 1800-talet tycker jag då inte att jag har så stor anledning att oroa mig

-jag tänkte på hur det såg ut omkring mig och inga kvinnor i min släkt hade haft problem med att föda barn så VARFÖR skulle jag då oroa mig?

-man kan inte undvika förlossningen i vilket fall så oavsett hur mycket jag nojar så kommer det att hända, det är bara att deala med det. Om killerflunsan kom och svepte över världen så skulle jag inte sitta och noja i fosterställning över det heller utan acceptera faktum, ladda vapen, samla ihop konserver och dra till skogs.

Acceptera fakta, anpassa dig, överlev. Det funkar.

Bimsan, vilken "tur" för dig att du aldrig varit rädd för något då..... *klar ironi*
Berätta för människor med fobier hur OVANLIGT det är att man dör av att träffa på en liten spindel i svenska skogen, en liten orm eller för den delen: gå till tandläkaren eller liknande saker.

Att vara "skapad" för något innebär inte att allt kring det känns ok för alla.
Min mamma var också född kvinna och "skapad" för att föda barn: 1 barn v 32, 1 barn v 36, 1 barn v 32. Två av barnen akuta KS. Mellan de två första barnen 5 MF. Så vad "bra" att du vet att "såna som jag" inte behöver oroa mig, eftersom man som kvinna "bara kan acceptera fakta, anpassa mig och gå vidare".

Jag anser inte att man ska raljera eller förringa andra människors smärtor eller rädslor. En patient har alltid så ont som denne säger att den har, och smärtan kommer precis när patienten själv upplever den.

Mina känslor är mina känslor, ingen kan tala om för mig hur jag ska känna. Logiskt tänkande, ja. Men känslor är inte logiska.

Varför skulle du då oroa dig? Uppenbarligen är du inte orolig. Jättebra för din del. JAG är orolig för min del, är det ok för dig?????
När inte ens min BM eller förlossningsBM kan ge mig garantier på att allt kommer att gå bra och helt perfekt (vi talar om livet nu, och inte drömmar och falska löften) varför skulle DU då kunna göra det?

Punkt.

Jag kan bara uppdatera och glädja er med att jag födde vår dotter måndagen 8 juni.
Trots panisk rädsla, så gick det bra, över förväntan.
Men jag var livrädd, och jag fick en panikattack och glömde/vägrade andas under ett tag (vilket inte hjälpte) men jag hade min underbara man med mig som stöttade, och underbara BM.

Många av de sakerna jag varit rädd för hände, mycket var väldigt läskigt, och jag var inte alls så "det kommer du inte att bry dig om" som alla sagt att jag "skulle vara"..... men nu är det över! Vår skatt kom ut och allt gick bra.

Jag hade tydligen en förlossning "enligt boken"..... 6 timmars värkarbete, 20 min krystningar - i utbyte mot ett helt liv av kärlek!!!

Majsan, grattis!! Vad SKÖNT att det är över! Läste precis dina inlägg i denna tråd och jag instämmer helt med dig! Jag har fött två gånger, två helt olika förlossningar - olika smärta, känslor, förlopp.. Nej, jag glömde aldrig hur mycket ont det gjorde och tyckte aldrig att det var "häftigt" eller roligt.. Nu är jag rädd igen. Men efter drygt 6 veckor borde förlossningen vara över för mig också!

Jag är mer rädd för att dte ska bli ett snitt, så jag oroar mig åt andra hållet....

Självklart kan man väl vara rädd/orolig för det man inte kan förutse eller kontrollera. Allt skit snack om att kvinnan är skapad för att föda barn hjälper inte så vidare mycket i alla lägena. Självklart känns det, men att ligga helt utan kontroll och utelämnad. Men jag hade en underbar sambo och barnmorskor som var helt underbara!!!

Majsan G: Jag försökte mest förklara hur jag resonerade mig fram till att det var ologiskt att just jag oroade mig för just detta.

Att vara medveten om att det man känner är just en irrationell eller oproportionerligt stor rädsla är början på lösningen, då kan man bearbeta problemet.

Att man sedan kan bli orolig ibland ändå är en annan sak-man kan i alla fall från början välja att försöka kämpa emot det eller att gräva ner sig helt i det.