Aurorasamtal för omföderskor?

Jag tycker också att det är konstigt hur känslig jag är. Jag har svårt för när andra pratar om att "förlossningen är en fantastisk upplevelse". Det kan provocera mig väldigt mycket, att någon tycker att deras egen förlossning var fantastisk är väl en sak, men att utvidga det till ALLA förlossningar, det retar mig. Jag vill överhuvudtaget inte prata om min förlossning eller förlossningar överhuvudtaget, när jag inte tagit initiativet till det själv. Häromdagen när min dotter fyllde 1 år, började min svägerska prata om att "för 1 år sedan så väntade vi på att du skulle komma ut" till min dotter. Jag blev lätt illamående. Jag vill inte att folk ska prata om förlossningen utan att jag är beredd på det. Hon menade ju inget illa, men jag tycker det är skitjobbigt ändå.

Jag fullkomligt "älskar" såna där människor som fött UTAN BEDÖVNING. Som gärna vill tala om att om man bara lär sig ANDAS rätt och BESTÄMMER sig för att föda utan bedövning så går det. För "rädslan är den största fienden". Hallå, lever vi på samma planet eller?

De jag känner IRL som haft stora barn och utdragna första förlossningar har fått igångsättning nästa gång de fött barn. En vän väntar sitt 3:e och ska få igångsättning i juli.

TS: Jag kan också rekomendera aurorasamtal. Min första förlossning var jättejobbig. Lång latensfas med såpass onda pinvärkar att jag inte kunde sova. Långdragen förlossning och jätteont. EDA som bara tog halvsidigt men förlamade ena benet och gjorde så att värkarbetet avstannade. När det var dags för krystning så gjorde krysvärkarna bara ont utan att jag fick någon krystreflex så jag fick försöka krysta på kommando men det gick inte. Efter ca 1 timme i krystskede blev det klipp och klocka. Till råga på allt så tycker jag att vi fick dåligt omhändertagande. Barnmorskan hade flera förlossnigar samtidigt och det kändes som om ingen hade tid med oss förrän på slutet. Jag var livrädd inför andra förlossningen och gick på aurorasamtal. Första samtalet gick vi igenom min första förlossning. Andra och tredje samtalet pratade vi om den kommande förlossningen och gjorde en förlossningsplan. Det kändes som om jag var mycket bättre förberedd andra gången. Tvåan blev igångsättning 1v före bf (pga njursten) Jag fick mycket bättre omhändertagande och egen barnmorska hela den aktiva fasen. Förlossningen gick mycket lättare - den gick snabbare framåt och gjorde mindre ont - det blev aldrig riktigt outhärdligt. Som smärtlindring hade jag TENS och lustgas. Jag behövde ingen EDA och krystvärkarna var sådana att det bara inte gick att låta bli att krysta. Efter ca 10 minuters krystande var hon ute. Efter första förlossningen var kände jag mig totalt misslyckad. Jag kunde inte prata om förlossningen utan att börja gråta och jag avskydde verkligen folk som pratade positivt om sina förlossningar. Den andra förlossningen hjälpte mig faktiskt att komma över den första. Även om jag egentligen visste innan att förlossningar är olika och att man inte kan jämföra så hade jag inte förstått det känslomässigt. Jag kände mig misslyckad för att jag upplevde min förlossning som så hemsk - förlossningar är ju något de flesta kvinnor går igenom och de flesta börjar inte gråta så fort de kommer på tal. Först efter min andra förlossning som jag upplevde 100 ggr lättare än den första insåg jag verkligen att förlossningar ÄR olika. Om det är sådan skilnad mellan två förlossnignar för en och samma person hur stor skilnad ska det då inte vara för olika kvinnor? Efter min andra förlossningen kunde jag till och med förstå dem som säger att en förlossning är en fantastiskt upplevelse. När smärtan är uthärdlig så kan det faktiskt vara häftigt att känna kraften i krystvärkarna och att själv kunna krysta ut barnet. Det hade jag ingen förståelse för efter ettan - den förlossningen var inte häftig alls, bara smärtsam. Det här blev långt men det jag försöker säga är för det första att aurorasamtal och förberedelse är bra. För det andra att det inte är den första förlossningen man ska göra om och tack och lov så brukar ju tvåan gå lättare för de flesta. För det tredje så är alla förlossningar olika och ingen av oss har en aning om hur förlossningen egentligen varit för någon annan. Det är dumt att försöka jämföra eller att känna sig misslyckad. Om ni har upplevt er förlossning som traumatisk så beror det inte på att ni är veklingar som inte klarar en vanlig förlossning, det beror inte på att ni förberedde er för dåligt eller på att ni andades fel utan med största sannolikhet så beror det på att det faktiskt var en jobbig förlossning.

Hörrni, trasha inte alla som haft snabba förlossningar. Det är inte hur lång ens förlossning är som avgör om den upplevs traumatisk eller ej.

Sedan är ju inte alltid storleken avgörande. Min etta vägde 4kg och var som sagt en jobbig förlossning. Tvåan vägde 4,5kg vid igångsättning i v.38 och var oändligt mycket lättare, det var faktiskt den bästa av mina förlossningar. Med trean fick jag gå på viktskattning för att få igångsättning ifall barnet skulle varit stort. Det var hon inte. Hon vägde bara 3800g när hon kom dagen före BF. Den förlossningen var ändå inte så mycket lättare än tvåan (Rent objektivt var den nog lite lättare men blev ändå sämre pga sämre bemötande)

Kan inte en igångsättning göra att förloppet blir svårkontrollerat så att det går för snabbt (=risk för stor bristning igen)?