Aurorasamtal för omföderskor?
Usch, vad trist det är med alla dessa hemska historier. Hoppas vi kan bli starka här. Det jag tror du kan få ut av aurora är en plan för nästa förlossning. Så att liknande scenarier inte uppstår lika troligt. Att de har bättre koll och är superuppmärksamma på en.
Sen är det svårt, valet mellan pest eller kolera, vaginalt eller snitt. Man är ju inte lockad av något av det. Det enda man kan göra för att förbereda sig menatlt och komma fram till vilken metod man vill prova är nog att prata med någon. och om du fått ditt underliv så illa tilltygat kanske ett snitt ändå är ett vettigt val?
falken skrev 2009-04-26 23:08:47 följande:
Blivande omföderska här, är i v 18 nu. Har läst lite i trådarna här under "förlossningsrädd", många förstföderskor som är rädda för att spricka blir peppade med spaltmeter med lugnande besked, från kvinnor som brustit men inte haft några besvär. Man vill ju inte oroa förstföderskor, så man kan ju inte säga nåt, men det är ju skönt att lufta lite med er som vet hur det kan vara, om man får det? Efter att min flicka blev förlöst med sugklocka 2006 har jag haft väldiga problem med underlivet. Bristningarna gick inte ända bak till anus men nästan, samt i vagina, framåt och åt sidan. Det blev inte riktigt ordentligt sytt, och på ett ställe bakåt gick tråden upp någon vecka efter förlossningen, som obstetrikern inte ville sy ihop igen. Där har det blivit så skört att jag fortfarande har ont under och ett par dagar efter samlag, och året efter förlossningen kunde jag knappt ha sex alls. Förlossningen i sig gick ju ganska bra fram tills slutet, och jag har väl eg inte alls haft det så jobbigt som många av er - mina sympatier! Öppnade mig fint och snabbt, fick en EDA när jag var fullvidgad vilket eg är fel. Värkarna lade av, och man pumpade mig full med värkförstärkande dropp under ett par timmar. Till slut var det konstant värk, jag tappade kontrollen och fick panik, och flickan fick patologisk CTG-kurva. På 4 min var hon ute, ett drag med sugklockan. Den smärtan när de slet upp mina vävnader på ett drag + en värk, kan jag inte glömma. Jag skrek som ett djur på slakt. Jag har varit på förlossningen efter det och bevittnat ett par födslar, och fått lov att bearbeta de där panikkänslorna. Värkarbetet tror jag att jag kommer att klara av, men utdrivningsskedet - jag vill helt enkelt inte slitas sönder där nere igen - jag som inte ens klarar lite sex vet ju hur det kommer att gå när en unge ska ut!! Och komplikationerna efteråt var/är otroligt påfrestande. Jag ska om ett par år operera bort mina bröst pga bröstcancergen, så min snippa är den enda könsdel jag kommer att ha kvar. Vill inte att den ska bli mera förstörd! En del krassa bm har sagt mig att "det är lika bra du föder ut nästa unge, så får du operera underlivet sen". Jaha, men hur vet man att det inte blir ännu värre, typ sfinkterruptur, eftersom det är så skört i hela mellangården nu? Har funderat på aurorasamtal, men vet inte vad det skulle ge mig? Det är så krasst, alla fakta ligger redan på bordet. Och snitt är jag inte särskilt tilltalad av, vill inte kapa magmusklerna och ha ett ärr där också. Ja, det är inte logiskt, och jag vet varken ut eller in. Är det nån mer av er som är rädd för spricka igen, eller hur blir det andra gången när man brustit mycket första? Med ett "normalt" utdrivningsskede, vilket jag hoppas på nästa gång, kanske det inte blir så mycket skador trots allt? Men vem fasen kan lova det, inte ens en aurora-bm.
