Aurorasamtal för omföderskor?

Och här är en till som blivit förlossningsrädd efter att ha fått ett barn. Min dotter är 11 månader och jag är inte gravid, men jag förstår inte riktigt hur nästa barn ska komma ut faktiskt. Jag har dessutom alltid haft svårt för kejsarsnitt, så det känns som pest eller kolera här. Ändå är en förutsättning för att jag ska våga bli gravid igen att jag vet att det finns en plan och att jag kan få snitt om jag känner att det bara inte går med vaginalt. Men helst skulle jag vilja ha en BRA vaginal förlossning.

När min dotter föddes så tog det 48 tim (igångsättning). Jag fick sk pinvärkar redan efter några timmar, som kom utan paus (och då menar jag utan paus). dessutom hade man alldeles för många patienter på förlossningen, vilket gjorde att min bm inte kunde komma, hon var upptagen med en annan kvinna. Så det var 2 timmar där när jag inte fick någon hjälp.

Jag fick sen en EDA redan i latensfasen, eftersom inget annat gav någon effekt på smärtan.

När den aktiva fasen väl kommit igång gick det fort, ca 5-6 timmar, men när hon väl kommit ut fick jag föras till operation pga att moderkakan fastande och jag började blöda kraftigt. Dessutom sprack jag väldigt mycket och behövdes också sys på op. Det är några andra saker också, men det är väl de viktigaste.

Den läkaren som jag hade under större delen av förlossningen såg till att jag fick gå på Aurora-samtal som bearbetning MEN tyvärr hade jag oturen att råka på en Aurora-bm som nog inte borde jobba med det. Efter att ha träffats 2 ggr kändes det verkligen inte som att hon hade lyssnat på vad jag sa. Tex så berättade jag flera ggr att jag var så rädd för en till förlossning att för mig var det en förutsättning att det fanns en plan och möjlighet till snitt innan för att jag ska våga bli gravid. Varpå hon avslutar 2:a mötet med att säga: "Och när du blir gravid nästa gång kan vi göra en plan för förlossningen då, men NU är det ju ingen mening att göra det" och "Men det är ju dumt att låsa sig vid ett snitt".

Jag känner mig grymt besviken. Nu har jag flyttat och bytt landsting, så jag får börja om helt. I mitt förra landsting visste jag i alla fall att min förlossningsläkare skulle låta mig få snitt om jag kände att jag inte klarade vaginalt. Jag vill ju egentligen inte bli snittad, men hellre det än en sån förlossning igen.

Angående det där med att spricka mycket. Jag fick en partiell sfinkterruptur (också sugklocka), och i det landstinget sys alla rupturer av läkare på operation. Och jag har verkligen INGA besvär så här 1 år efter förlossningen. Jag har hört från flera håll att när man spricker så mycket är de väldigt noga med att det ska bli ordentligt hopsytt, och att det i själva verket kan bli bättre än de som inte behöver sys på operation.

Jag tycker också att det är konstigt hur känslig jag är. Jag har svårt för när andra pratar om att "förlossningen är en fantastisk upplevelse". Det kan provocera mig väldigt mycket, att någon tycker att deras egen förlossning var fantastisk är väl en sak, men att utvidga det till ALLA förlossningar, det retar mig. Jag vill överhuvudtaget inte prata om min förlossning eller förlossningar överhuvudtaget, när jag inte tagit initiativet till det själv. Häromdagen när min dotter fyllde 1 år, började min svägerska prata om att "för 1 år sedan så väntade vi på att du skulle komma ut" till min dotter. Jag blev lätt illamående. Jag vill inte att folk ska prata om förlossningen utan att jag är beredd på det. Hon menade ju inget illa, men jag tycker det är skitjobbigt ändå.