EPT (extremly pre term/extremt mycket för tidigt födda barn) tråd nr 13

Tack, vi ska prata om det idag

Apropå minnen som kommer över en, så havererade jag i fredags... Jag var och motionssimmade på morgonen och i omklädningsrummet efteråt såg jag en höggravid tjej som jag inte känner, men jag har hört henne säga till någon annan att hon har BF 30/4, d.v.s. bara några veckor kvar tills barnet "ska" komma (vi här inne vet ju att det inte alltid blir som det är sagt). Jag hade mitt första BF 30/4 (fast 2006) och det blev senare justerat till 1/5. Edvin föddes ju 12/2 och jag var inlagd från 1/1. Jag reagerade inte förrän jag satt i bilen på parkeringen vid mitt jobb. Då kom tårarna hårt och abrupt! Jag satt i ungefär 30 minuter och förökte samla mig tillräckligt för att kunna gå in på jobbet. Jag gick småsnyftande den lilla sträckan till min arbetsplats och träffade ingen på vägen. Jag gick in till min närmaste chef, men han var ledig för dagen så jag gick in till nästa chef som turligen fanns inne. Där fick jag fram ett ynligt "hej" innan jag började storböla igen. Som tur är vet mina båda chefer "allt" om min historia och är mycket förstående. Jag förklarade vad som hade hänt på morgonen. Han sa åt mig på en gång att sjukskriva mig resten av dagen och åka hem och ta en lång promenad. Jag for till mataffären och satt i bilen på parkeringen utanför i 15 minuter innan jag orkade gå in för att handla lite mjölk och några andra småsaker. Det tog säkert en timme att komma till kassan bara för att jag inte kunde fokusera på uppgiften. Sedan åkte jag hem, åt lunch, läste en skvallertidning innan jag tog en lång promenad till vår hus som vi håller på att renovera. Väl där satt jag och tittade på min man och elektrikern som jobbade för fullt. Efter en lång stund lyckades jag hjälpa till lite. Jag bar några tunga golvlaminatpaket! Kroppsarbete är bra för mig i sådana här situationer (simning, promenad och bära massa tunga saker samma dag = träningsvärk på lördagen för lilla otränade mig). Jag får fokus på något annat än vad jag känner och tänker i huvudet... En bidragande orsak till mitt sammanbrott är nog också att jag bröt ihop på sjukhuset ungefär vid den här tiden i april 2006. Då var Edvin drygt två månader gammal och vi var på fjärde sjukhuset för hans del och femte för min del. Jag hade tillbringat ungefär 90 dagar på sjukhus, varav största delen långt hemifrån. Jag fick akutsamtal med kuratorn på sjukhuset och lugnade ned mig en smula. Jag känner lite ilska över att behöva ha sådana här reaktioner så långt efteråt (jag menar, 3 år är en lång tid). Varför kan det inte bara vara förbi? men mestadels mår jag numera bra. För bara 1½ år sedan var det här en reaktion som jag fick flera gånger i veckan. Ingen bra kombination när man ska börja arbeta efter föräldraledigheten ... Ja, nu har jag skrivit av mig lite (mycket ), hoppas ni överlever mitt lång inlägg!

Livsglädjen: Hoppas att du mår ok nu. Jobbigt att bryta ihop men är det inte på något sätt väldigt sunt? Förstår att det måste kännas konstigt att det kommer såpass lång tid efteråt men du kanske är en sådan där stark person som biter ihop istället Då kommer krisreaktionen senare.    Själv har jag en kass vecka jag med. Har massa bekanta som fått barn precis och jag känner mig så bitter över att de får fina fullgångna barn, får åka hem från sjukhuset när de vill och att allt är frid och fröjd, bebisarna utvecklas, ger svarsleenden hit och dit. Jag känner mig snuvad på min skära, prefekta 3,5 kg-bebis som "alla andra" får. Vissa av de bekanta har fått akuta snitt och en liten hade navelsträngen runt halsen och fick ligga i kuvös med syrgas i 3 timmar. Det var säkert jättetraumatiskt för föräldrarna och jobbigt för de som inte fick träffa sina små under de timmr de var på uppvaket efter snitten men jag känner inte någon sympati alls. De klagar när det gäller 3-4 timmar. Återkom när det gäller dagar liksom. Samtidigt vet jag att jämfört med många här så har vi haft väldigt tur och fick åka hem efter bara 9 veckor. Eh, det är inte deras fel men jag känner just nu bara hur orättvist det är.

Skönt att jag inte är ensam. Jag blir verkligen irriterad över att de inte fattar hur bra de har det. Sedan stör det mig att de inte ens tänker på att jag finns där när de sitter och totalgnäller om att pappa och bebis inte fick vara med mamma på uppvaket när min sambo satt ensam på mitt BB-rum, jag låg sjuk på ivas uppvak och Siri låg på neos iva och de satte katertar, undersökte hjärnan, lade henne i resp mm. Där satt han ensam och fick inte komma och hälsa på mig på uppvaket. Hur traumatiskt är inte det för en mycket sjukhusrädd person? Men ändå handlar det bara om att deras män faktiskt får en chans att lära känna denna lilla nya person först. Är det så farligt?

Oj, idioti! Detta med att alla är så friska och man bara ser till de friska på BB. Det finns en anledning till att man blir inlagd innan födseln och är kvar längre efter. Mammor kan vara sjuka. Bra att anmälan gjordes och skönt att det gick bra iaf. Maken fick vara med uppe på neo men direkt när S var flyttad dit skulle de sätta alla katetrar mm och då bad de honom gå ut. Han hade iof inte vågat se för han var så skräckslagen. När han fick se S första gången så vågade han inte ta på henne utan sa att han skulle röra henne när hon vägde iaf 2 kg (hon vägde 930 g) Efter 4 timmar hade han både tagit på henne och sondmatat. Han hade behövt så mycket mer stöd och allt gick så fort så min mamma hade inte möjlighet att komma upp. Vi fick snittbesked 13:40, 14:00 var jag på operation och 14:41 är hon ute. Det fungerar ungefär likadant tror jag men de första timmarna gör man ju så mycket med barnet och de ber de föräldrrarna gå ut. Sedan satt maken på en stol bredvid kuvösen. Här i Gbg finns ingen möjlighet att ligga på en säng utan man sitter på en kontorsstol bredvid kuvösen. När man tar ut bebisen sitter man i en fåtölj. Sedan ska jag ärligt säga att jag är mycket missnöjd med BB. jag bad om hjälp att få åka upp till Siri (dag 2) men de skulle äta julfika så de hade inte tid. Ingen informerade mig om att jag kunde åka i säng upp till henne första dagen och jag orkade inte komma upp i rullstol bara 5 timmar efter snittet så jag missade det första dygnet.

Bra när det finns personal men hur kunniga är de egentligen? Min man bodde också hos mig men eftersom vi har djur fick han åka hem en sväng varje dagoch kika till dem. Skönt att ni slapp betala när han gjorde så mycket. Ja, den förklaringen kändes så puckad. Vad är viktigast, en nybliven mamma till en liten prematurfödd bebis eller julfika? Vad bra att du fick veta att man kunde komma upp i säng. Härligt att de hann tillbaka, men sju försök? Jag måste haft jättetur för hon satte spinalen på ett försök och jag hade gått upp 16 kg på 8 dagar och såg ut som en ballong.

Oj, det var ju verkligen tur att de inte sa det innan. Det vill man inte veta. Usch. Jag inser först nu att jag hade tur som fick pinalen så snabbt, vet flera där det inte gått och en kompis föddes för några dagar sedan och blev sövd då spinalen inte verkade.  Ja, före och efterkorten är helt galna. Jag tappade halva ansiktet efter bara någon vecka. Jag har för mig att all vätska (eller iaf vikten av den) var borta på 12-14 dagar någonting. Jag gick dessutom upp 3 kg dagen efter förlossningen mot vad det var på morgonen precis innan snittet. Då tappade jag ändå 1 kg unge, moderkaka + fostervatten samt 2-3 liter ascites och ändå gick jag upp 3 kg. Måste ju att gått upp 6 kg i vätska på en dag där. Min ben var så svullna att jag inte kunde stå med raka ben två dagar efter snittet. Hur gick det för dig med all vätska? Men vi vet iaf hur det är att känna sig som en michelingubbe